Det blev jul hos oss också. Och det var en lugn och skön julafton. Det var maken och jag och en pensionerad kollega till oss båda som bor ensam sedan hennes make gick bort för ett par år sedan. Vi var bortresta i två veckor innan jul, något som var väldigt skönt, vi slapp all julstress – jag har så ont av att se allt shoppande som pågår med sådan frenesi från slutet av oktober. Vi bor i en stad och här blir vägarna så fulla med bilar innan jul att de faktiskt byggde om infarter och vägar kring dem för att inte det skulle bli helt stopp. Och jag kan inte hjälpa det, men jag tycker det är hemskt. Att vi lägger så mycket pengar på att köpa saker som ingen behöver. Det slapp jag i vart fall delvis se. På Teneriffa fanns det inte den minsta känsla av jul och det var härligt. Sedan var det ändå härligt att komma hem och uppleva lite jul. På en lagom nivå. Det bästa av allt var att vi i år faktiskt kunde fira jul i vårt vardagsrum. Det gjorde vi i och för sig förra året också, men då var det masonit på golvet och mycket var ofärdigt. I år var det klart!
Och som i en amerikansk film började det snöa på julafton! På morgonen när jag var ute med hundarna regnade det, men sedan kom plötsligt snön. Vete tusan om jag någonsin varit med om det. Att det börjat snöa på julafton alltså, inte att det först regnat och sedan snöat.
Vi hade inga dyra doftljus, men jag hade min lilla doftlykta som en fd kollega till mig gjort. Den fyllde jag med kanel, pomerans, stjärnanis och nejlikor – då blir det äkta, goda dofter!
Jag vet inte hur julig den är, men gullig är den och doften är definitivt julig.
Hann också baka en helt enorm saffranskrans. Var efter ett recept av Ernst, den blev jättegod, men som sagt väldigt stor!
Eftersom vi varit lediga i två veckor så jobbade vi måndag-tisdag. Jag hann ändå åka iväg och hämta griskött från Linderödsgrisar som gått ute i hela sitt liv. De tom slaktas på gården för att inte behöva stressas av att flyttas. Skinkan hade vi fått rimmad så den lagade vi till på julafton. Det var en väldigt fin skinka! Och god!
Så här såg den ut dagen efter när den åts till frukost.
Jag tände ljuset som jag fick på mammas begravning och detta ljus fick bli en hälsning till alla våra döda. För på något sätt så blir julen ändå en tid för lite eftertanke. Förmodligen för att man är ledig och tar det lite lugnt. Börjar sätta fart på tänkandet.
VI hade städat det mesta innan vi åkte. Så det var ingen större stress där heller. Tror att detta var en av mina bästa jular. Faktiskt.
Kan också bero på att jag har så dåligt minne att jag inte minns så många jular.
