Maken och jag har varit lediga i fyra dagar. Fredag till måndag. Inte för att ha så roligt dock utan för att rensa och få lite ordning. Det där med röra är ganska makalöst egentligen. Det börjar med att du lägger wellpapp från en låda på en bit tomt golv i källaren. Plötsligt har denna yta blivit ett wellpappförrådställe. Bara så där. Och inom nästan ingen tid alls så har det inte bara blivit ett wellpappställe utan ett ställe där du slänger lite allt möjligt som ska till sortergården. För dit kommer du ju att åka alldeles snart.

Och likadant gör du i vedskjulet. Det börjar med att du slänger dit någon bräda som blir över när ni fixat lite i huset. Den brädan ska du senare såga upp och elda med i kakelugnen. Vips har hela vedskjulet blivit ett ställe där du kastar överblivet virke. Det ska ju ändå eldas upp. Och eftersom det fortfarande finns ett hörn ledigt så lägger du dit målat trä som måste kastas på sortergården. Eftersom du snart ska åka dit. Men du åker inte till sortergården och plötsligt en dag så är vedskjulet så fullt att det går överhuvudtaget inte att komma åt någon ved alls. Så det går inte att elda i kakelugnen ens om du vill!

Och ja, då kan det blir så här! Det har blivit så mycket skräp och så mycket virke att du känner att du orkar inte ta tag i det ens. Så hade vi  det här. Då bestämde vi oss för att vi tar helt enkelt ledigt ett par dagar från jobbet för att få ordning på det här. I fredags körde vi några lass till sortergården, både med och utan släp.

Vi körde löst skräp från vedskjulet och vi körde en massa grenar som legat i trädgården alldeles för länge.

Lördag – söndag har vi sedan tömt källaren. Ja faktiskt tömt den. I alla fall två av rummen. De andra två har vi fixat sedan tidigare. Vi bar ut allting på infarten och sorterade bort det som skulle kastas. Sedan gjorde vi rent i källaren och stuvade in det som vi skulle ha kvar. Så här såg infarten ut. Det mesta som står här är dessutom bara från ett av de båda rummen.

Penslar som stått i burkar i evigheter sorterades, antingen blev de kastade eller så hamnade de i burkar för torra penslar. I slutänden så hade vi plötsligt två  användbara rum! Helt makalöst. Nu kan vi ta hit både elektriker och rörmokare eftersom de faktiskt kan komma fram till det vi vill att de ska komma fram till.

Allting som vi kastade blev kört till sortergården på måndagen. Det var liksom uträknat att åka dit fredag och måndag. För att slippa STORA TRÄNGSELN som lördagen innebär.

Igår satte vi också i gång med det som vi vill ha kvar i vedskjulet. Det vill säga allt virke som vi kastat in och som vi tänker att vi ska elda upp. Det ligger just nu i trädgården. Men det är faktisk en bra sak. Nu kapar vi upp allt det här virket och när vi kommer fram till veden som ligger i vedskjulet så ska vi klyva den också. Inte förrän det är gjort ska alting tillbaka in i skjulet och staplas upp så att det faktisk går att komma åt veden! Lite kvällsarbete framöver, men massor av det blev faktiskt uppsågat idag.

Så vi känner oss ganska duktiga just nu! Och har lovat oss själva att så här ska det inte bli igen. Något som jag är säker på att vi kommer att hålla.

Åtminstone tills den där första wellpappen hamnar på golvet i källaren.

Jag hyser en stor kärlek till rosor. Rosor, åtminstone sådana i vas, brukar inte hysa lika stor kärlek till mig. De brukar hamna i vasen och sedan somnar de till och huvudet faller åt sidan. Och sedan vaknar de inte igen. Därför drar jag mig oftast ifrån att köpa rosor. Nu har jag varit några gånger på Plantagen och köpt jord. Varje gång har jag tittat på deras vackra rosor. Och gått därifrån med en liten suck. Inte nu i helgen. De hade buketter för 60 kr. Jag tänkte som så att för 60 kr har jag råd att testa. Lyckas jag med denna bukett (vem vet jag kan ju ha utvecklats på rosområdet) så kanske jag köper en större bukett nästa gång. Jag köpte också en liten flaska med ett medel som påstod att det skulle fixa det där med ledsna snittblommor. I alla fall värt ett försök. Så nu står på bordet en rosenbukett. Och än så länge är den så vacker!

Rosa och orange – det går ju inte att misslyckas med den kombinationen!

Och det gäller att ta bilder snabbt så att de inte hinner nicka.

Vem vet, jag kanske hinner bli en rostant också innan jag dör!

Visst är det fascinerande hur lycklig jag blir varje år när jag får syn på snödropparna.

Varje år!