En bra historia om ett liv

Som jag skrivit om tidigare har jag hållit på ett tag med att läsa en biografi över Selma Lagerlöf.

Skriven av Anna-Karin Palm och heter ”Jag vill sätta världen i rörelse”.

Jag nämner det igen för jag har nu läst ut den. Och den är verkligen bra. I slutet blev den kanske lite långsam, men den är på 700 sidor (åtminstone enligt min e-bokläsare) så det kanske inte är så farligt att en liten bit inte är lika bra. Det är ganska ovanligt för mig att läsa en biografi, och vet inte ens riktigt varför jag började på denna, men jag måste säga att den här boken har fått mig att längta efter att testa någon annan. Jag har förmodligen tänkt att en biografi bara handlar om huvudpersonen. Och det gör den ju så klart, men i det ligger att du får beskrivningar om vad som händer runt omkring huvudpersonen också. Jag har fått veta så mycket om det tidiga nittonhundratalet. Visste ni till exempel att till omkring cirka 1900 skrev vi verb i singular och plurala. Det är därför som när du läser lite äldre texter det står jag är, men de äro och liknande. Jag har visserligen lagt märke till det där och bara tänk ”gammeldags svenska” och det är det så klart, men det är samtidigt för att de använde verb i plural. Det kommer upp i den här boken eftersom Selma Lagerlöf är väldigt mån om det svenska språket. Detta med att ta bort verb i plural är något som hon verkligen håller med och använder när hon skriver sina böcker.

I boken finns många citat från hennes brev till olika vänner och det är så intressant att se att hon är precis som vem som helst och att de där breven lika gärna skulle kunna vara skrivna idag. Hon var engagerad i kvinnornas rätt i samhället. Att kunna ha vilket yrke de ville och för den kvinnliga rösträtten. Att hon, efter det att hon fick nobelpriset i litteratur, fick tiggarbrev i hela sitt liv och alla skulle svaras på och en del fick pengar av henne. Hon la så mycket tid på att svara på brev att hon hade svårt att få tid att skriva böcker.

Mårbacka hade flera anställda och hon drev, väldigt aktivt, lantbruk så att alla skulle ha ett arbete och hon betalade dem högre lön än arbetsgivare runt omkring. Till de övriga arbetsgivarnas förtret. Tyvärr gick hennes jordbruk aldrig med vinst så hon skrev extra noveller och annat för att kunna få ihop pengar till sina arbetare.

I boken får du läsa en hel del om hur tankarna gick både innan, under och efter första världskriget och en del om innan det andra.

Detta är en riktigt bra bok och jag rekommenderar den varmt. Det var så intressant att få en bild av människan Selma Lagerlöf, som nog inte var riktigt vad jag hade förväntat mig och en bild av den tid hon levde i, något som jag inte heller visste speciellt mycket om.

En tulpankruka

De flesta veckor är jag i keramikverkstan två gånger i veckan. Jag drejar inte när jag är på keramiken. Det är inte det att jag inte kan, men jag tycker inte det är så roligt. Sedan är jag inte jättebra på det heller, det måste jag erkänna. För det mesta kavlar jag, vilket innebär att jag kavlar fram plattor i olika tjocklekar och sedan bygger jag med dem. Om jag inte jobbar med en skulptur. Det jag trivs med är att sitta och pyssla med en sak och jobba med detaljer. Gå in i en bubbla och sitta och pilla lite med utsmyckningar antingen i lera, eller med en pensel.

Den här krukan gjorde jag färdig för ett tag sedan, men sedan tog det lång tid innan den kom med i skröjbränningen. Sedan stod den ett tag när jag funderade på vilken glasyr jag skulle ha. Och sedan tog det ytterligare ett tag innan den blev glasybränd. Men nu är den äntligen färdig!

Blev riktigt nöjd dessutom.

Gillar den här modellen. Ska nog göra någon mera. Inte just tulpanerna, men gillar krukan med fötter. Lagom stor. Behöver komma på någon annan dekoration än tulpaner nästa gång. Har någon liten idé, men den är inte riktigt färdig än den idén, ska jobba vidare med den i huvudet.

En annan dag.

En solig dag

Det finns inte mycket, enligt mig, som slår en solig höstdag. Och det gäller, för den som kan, att ta sig ut när solen skiner så här års för att få sin dos av D-vitaminer. Jag tycker så klart om att gå ut i skogen när det är fint väder, men ibland är jag tilltalad av att ta med min hundarna ut i bebyggda områden också. En liten tur i vår del av stan. Det finns en hel del fint att titta på där också. Även här hittar vi träd i fina höstskruder.

De kan till och med bli mer effektfulla just för att de står mellan hus. Blir starka kontraster. En knallgul björk till exempel. Eller rödaktig bokar

Så härligt stora där mitt bland bebyggelsen. Lite häftigt att de fått en liten dedikerad plats och hur de förgyller hela kvarteret.

En rönn som tappat alla sina blad. Bondepraktikan säger att omd det är mycket rönnbär så ska det bli en sträng vinter. Om vi skulle tro den så lär det bli så den här vintern. Egen erfarenhet och andra undersökningar säger dock att detta inte stämmer alls.

”Bärmängden styrs istället av väderförhållandena under föregående sommar, där värme, vatten och sol gynnar bildandet av blomanlag.” Detta enligt Umeå universitet.

Vi satte oss på en bänk i en park. Mitt i solskenet. Jag måste ju uppfylla mina plikter som pensionär och sitta på lite bänkar då och då.

Jag blundade lite och njöt av solen. Kikade på björktrastar som plockade rönnbär i ett träd lite längre bort. Och när vi var klara gick vi till nästa park. Det finns flera parker relativt nära där vi bor så det är bara att gå runt.

Kolla bara hur fint det var i den andra parken idag. Höstsolen får allting att lysa. Sommarsolen kan få saker att blekna tycker jag, eftersom den är så mycket starkare. Förmodligen därför som hösthimlen är extra blå också, solen kommer in i en annan vinkel.

Solen kommer aldrig högt upp så här års. Här är klockan kanske två och så här lågt står solen.

Inte långt kvar tills den går ner.

Till sist tar promenaden slut. Vi kommer ner för backen och ser att även huset lyser i solen.

Hemma igen. Vi satte oss en stund på trappan tillsammans hundarna och jag. Vi satt där tills solen försvann ner bakom ”berget”. Vi bor i en brant backe och uppåt är där ett ”berg” som gör att solen går ner lite tidigare hos oss, men det blev ändå en stund där på trappan. Hundarna och jag sitter ofta tillsammans på trappan.

Jag tror att vi alla tre tycker att det är ganska mysigt.

Ytterligare en allhelgona

Min mamma bodde här hos oss de sista åren i sitt liv. Ja, den allra sista tiden bodde hon på ett demensboende, men innan dess. När hon gick bort hittade jag en lapp bland hennes saker där det stod att hon inte ville ha någon grav utan att hon ville bli kremerad och begravd på en minnesplats. Så det gjorde vi. Det innebär att hon ligger begravd på en minnesplats här i vår stad. På en väldigt stor och väldigt vacker kyrkogård.

Efter det att hon gick bort så träffades vi syskon, dvs jag, min bror och min syster, hos mig och Maken varje år på Allhelgona. Vi åkte ut till kyrkogården och tände ljus i minneslunden och sedan åt vi en middag tillsammans och umgicks. Och efter att även min syster gått bort så fortsätter min bror och jag att träffas här på Allhelgona.

Nu i helgen var det alltså dags igen. Vi åkte till kyrkogården och vi tände våra ljus. Vi skänkte en tanke till alla våra döda tillsammans med hundratals andra människor som gjorde detsamma avseende alla sina döda. Det känns ganska fint tycker jag och då är jag ändå inte religiös. Men detta har, för mig, ingen religiös betydelse och om jag inte har helt fel så finns det något hedniskt bakom även denna helg.

För mig är det helt enkelt ett tillfälle då du ärar dina döda och tänker lite extra på dem.

Kyrkogården vi åker till är dessutom väldigt stor, den består av flera kullar, det finns vattenkällor och massor av träd. Dessutom finns det under Allhelgona ingen elektrisk belysning där. Bara marschaller och gravljus. Att gå runt där i mörkret är fantastiskt vacker och en verklig hyllning till alla de som inte längre finns ibland oss.

I trädgården tänder vi som vanligt också ett ljus. Där ligger Gandalfs och Iggys aska. De får ett eget ljus varje Allhelgona och de blommor jag hittar i trädgården.

Och nu har vi gjort detta även i år och min bror åkte hem på söndagen, med avskedet: ”Vi ses om ett år.”

Ett totalt misslyckande

Här på golvet ligger en stickad tröja. Lite drygt 3/4 färdig.

Och här är samma tröja bara en liten stund efteråt.

Vad som hände? Jag provade tröjan och den var jättestor. Så stor att jag aldrig skulle komma att använda den. Så jag beslöt att jag skulle riva upp den och sticka upp den igen.

Egentligen ska du kolla stickfasthet innan du börjar sticka. Dvs. att ditt sätt att sticka motsvarar mönstret. Att tex. om du stickar 27 maskor med stickor storlek 4 så ska du få en lapp som är 10 cm bred. Och om din lapp inte stämmer i storlek så ska du byta till tunnare eller tjockare stickor. Jag brukar inte göra det för jag har alltid stickat ganska hårt och det har liksom alltid fungerat.

Tills nu uppenbarligen.

Nu får jag börja med att göra ett stickfasthetsprov. Och sedan sticka igen.

Det positiva i detta.

  • Det går mycket fortare att riva upp en tröja än att sticka den.
  • Jag har ju velat ha något att sticka ett tag nu. OK, inte kul att sticka om samma sak en gång till, men jag får ju sticka i alla fall.

En lång en

Det skulle vara OK väder enligt SMHI så jag hade planerat en rejäl långpromenad med hundarna. Och det såg ut så när vi gick upp. Blå himmel och bara lite moln. Det ändrade sig dock och när det var dags för vår lunchpromenad hade det mulnat igen. Dessutom var det ”hängande regn”. Dvs sånt regn som du liksom går in i. Det känns inte som att det regnar utan det känns som att regndropparna hänger i luften och du får skylla dig själv att du blir blöt när du går in i det.

Vi hade bestämt oss för en långpromenad så vi gick ändå. Jag menar jag är svensk och jag är hundägare. Då finns det inget dåligt väder, jag tog helt enkelt på mig rätt kläder.

Jag tog dessutom med mig en liten matsäck. En surdegsbulle med ost och tomat och en flaska vatten till mig. Inte för inte följer jag portionenundertian som konstant pläderar för att vi ska gå ut i naturen med matsäck.

Och visst, vi blev lite blöta, men det där regnet trillade ner till marken efter ett tag och vi blev i vart fall inte mer blöta. Macka inmundigades en bit in på promenaden. Vi var tre att dela på en bulle så det blev kanske inte jättemycket mat till mig.

Vi gick ungefär sju kilometer så det fanns mycket skog att titta på.

Tyckte att jag hade otur. Ett himla springande på folk! Att det ska vara så omöjligt att få gå på egen hand. Tills jag kom fram till att på de där sju kilometrarna så träffade jag på jag fem människor och två hundar. Det kanske inte är så mycket i alla fall.

Vid ett tillfälle kom det en joggare bakifrån. När jag fick syn på henne så höll jag hundarna nära. Och det visade sig att hon sprang ännu långsammare än vad jag gör. Det trodde jag knappt var möjligt!

Även om det var mulet så kändes det som var grönt i skogen väldigt grönt. Mossorna gör sig faktiskt väldigt bra så här års.

Hundarna gillar att gå i skogen och de brukar vara lydiga, men den här gången måste det ha gått en löptik samma runda som vi gick och inte för så himla längesedan. De var helt hopplösa! Så vi var kanske inte överens under hela turen. De där hormonerna ställer verkligen till det i huvudet på dem.

Jag hade vatten med mig till mig själv, men just nu finns det vatten i bäckarna så det är vad hundarna får nöja sig med.

Och det gör de så gärna. Med tanke på den fruktansvärt torra sommaren vi hade här så är det trevligt att se att vi har fått tillbaka lite vatten.

Felix passade på att springa lite på stigarna när han hade möjlighet.

Jippi!

Och på vägen hem gick vi förbi träddraken. Träddraken är en trädstam som fallit och som, om du har lite fantasi, ser ut som en drake.

Den har legat där i ganska många år och vi träffar på den då och då. Ganska fascinerande att den fortfarande finns kvar. Funderade på om jag skulle lära Felix att gå upp på huvudet på den, men bestämde mig att det skulle jag inte. Inte för att jag inte tror att Felix skulle klara det, utan för att det är Iggys träddrake.

Iggy älskade att klättra upp på träddraken. Som han älskade att klättra på massor av saker. Så draken är hans och om inte han kan gå upp på den längre så ska inte någon av våra andra hundar göra det heller.

Istället så klappade jag draken och hälsade från Iggy.

När vi kom hem var jag lagom fuktig och lite kall och det var härligt att lägga sig i ett varmt bad.

Det blev ett par byxor

Jag skrev tidigare om att jag köpt ett mönster jag ville testa. Det här.

Tänkte mig de till höger. Jag vill testa om jag skulle kunna hitta några bra mönster på sköna byxor (läs med gummiband i midjan) som jag kan gå runt med hemma. Som är i tyg och inte i något stickat material som mjukisbyxor. Detta är mitt första försök.

Köpte mig en brun, ganska tunn, manchester. Klippte upp bitarna för ett tag sedan, men sedan har de blivit liggande. I helgen tog jag tag i mig själv och sydde byxorna. Det tog två dagar, trodde det skulle ta en, men där var mer detaljer att fixa än jag trodde. Jag tycker själv de blev riktigt bra. De ser säckiga och konstiga ut på bild. Har ingen aning om hur du får kläder att se bra ut på bild när de bara hänger. Jag vägrar nämligen att ta dem på mig och fotografera mig själv.

OK jag ser det själv. Det blev en brun blobb. Så jag har sytt en brun blobb. Men jag i alla fall nöjd med min bruna blobb. Jag tycker det var en bra modell också. Skulle velat ha dem lite smalare kring låren, men är inte så bra på att ändra i mönster. Som med det mesta är jag självlärd och att göra egna mönster ingick inte i den kursen. Nästa gång jag ska kasta ett lakan kan jag testa att sy upp dem i lakanstyg och se om jag kan göra lite ändringar. Kan också testa att sy upp dem en storlek mindre. Men förutom att de är lite säckiga kring låren tror jag det här blev en bra hemmabyxa att ha istället för mjukisbyxor. Nu får jag hitta något annat mönster att testa.

Nästa grej blir att se om jag kan hitta mönster till toppar. Enkla toppar som jag kan ha istället för t-shirts. I tyg alltså. Skapa en ny garderob istället för den jag hade när jag jobbade. Det kändes bättre med mjukisbyxorna då eftersom jag hade kavajer, snygga byxor och kjolar mm på jobbet och bara mjukisbyxor hemma. Men nu har jag ju mjukisbyxor nästan jämt ( i alla fall vintertid) och skulle behöva variera det lite. Byter i och för sig om till friluftsbyxor när jag går ut med hundarna och jag går inte heller ut och handlar med mjukisbyxor.

Känner mig ganska dum just nu

Varning! Det här inlägget är för den som stickar eller förstår sig på stickning.

Jag har stickat i många år (och då menar jag många) och jag stickar dessutom ganska mycket periodvis, är ganska duktig på att sticka och klarar av avancerade mönster. Men under alla dessa år har jag inte klarat av något så enkelt som att hålla koll på hur en stickmarkör fungerar.

En stickmarkör används för att märka upp olika saker i stickningen, t.ex. var du ska minska för raglanärm, var varvet börjar och slutar mm. Det här har jag alltid förstått.

Jag har alltid använt den här typen av markörer.

Det vill säga stickmarkörer som du kan öppna och stänga och fästa på en maska. För det är så jag har använt dem. Jag fäster dem i en maska så här.

I det här fallet har jag fäst en stickmarkör här för att veta att jag ska minska om 15 varv. Sedan kommer jag att flytta den till det varv jag gör minskningen på så jag vet att jag återigen ska minska om 15 varv. Så här gör jag fortfarande.

Sedan finns det markeringar du gör för att hålla koll på något som du ska göra varje varv. Då brukar jag fästa en markör i maskan precis som på bilden ovan och så håller jag koll nästa varv var markören sitter och vet att här ska jag minska. Sedan flyttar jag upp markören vart tredje eller fjärde varv så jag inte ska missa den. Ibland kan det vara lite krångligt att se exakt var t.ex. minskningen ska göras, men det brukar lösa sig.

Jag har sett bilder på sådana här stickmarkörer. Som är stängda.

Jag har aldrig förstått hur i alla världen de skulle användas. Hur fäster du dem i en maska? Du måste ju kunna öppna din stickmarkör om du ska kunna fästa den!!

Och så köpte jag ett mönster som jag håller på och stickar just nu. Där står det t.ex. så här. ”Med randfärgen stickas det 3 raglan-m r, flytta stickmarkör till höger st…” Då var det plötsligt något som knäppte till i mitt huvud. Stickmarkören ska sitta på stickan! Den ska inte fästas i en maska för att du ska se var du ska minska, den ska sitta på stickan så när du stickar och när du kommer hit nästa gång så ser du direkt var du ska minska utan att kolla var du har fäst stickan något eller några varv ner!

Så här alltså. Du hänger markören på stickan. Det är så klart därför det kallas en stickmarkör!

Ursäkta smutsig nagel

Och så fortsätter du att sticka. Vilket innebär att markören sitter kvar på stickan och följer med när du stickar.

Och nästa gång markören dyker upp (då på vänsterstickan) så vet du, utan att kolla några varv neråt, att du ska minska här. Och så flyttar du markören till höger sticka och fortsätter.

Hur har jag kunnat missa detta i så många år???? Jag är visserligen självlärd, men jag har ju läst så många stickbeskrivningar. Inte förrän nu har det klickat!!

Gissa om jag känner mig dum!