En skulptur av en gärdsmyg

Jag tycker om att göra skulpturer i keramiken. Och eftersom jag gillar fåglar blir det oftast fåglar än så länge. Börjar få lite häng på det också tycker jag. Hur jag ska bygga och hur jag ska hantera leran. Är definitivt ingen expert. En skata jag gjorde, som jag dessutom var väldigt nöjd med, exploderade i ugnen. Sånt händer. Ska försöka göra den där skatan igen någon gång, men det får vänta lite tills besvikelsen över själva explosionen gått över. Jag har lyckats relativt bra med en gröngöling och även, tycker jag själv, med en nötväcka. Sedan har jag gjort ett par andra som gått helt åt pipan. Inte så mycket i själva skulpturen utan efteråt när jag färgsatt dem.

Den här gången har jag jobbat med en gärdsmyg. Jobbar gärna med fåglar som jag brukar se och som jag gillar. Tycker verkligen om att göra skulpturer, tycker överhuvudtaget om sådant som tar lite tid att göra. Så att jag kan sitta och gå in i min keramikbubbla.

Som jag skrev lite om tidigare är det mest besvärliga är att dekorera dem efter att de är klara. En del färger blir vad du tror att de ska bli, men en del blir något helt annat. Ibland misslyckas jag totalt med färgerna tyvärr. Och ibland lyckas jag riktigt bra. Den här gången tycker jag att det blev lite mittemellan. De duger, men jag hade nog velat ha dem bättre. Gärdsmygen här är målad med vattenfärger för keramik, färger som ser ut och används precis som vanliga vattenfärger. Fördelen med de här är att de har i alla fall ungefär samma färg när du målar dem som efter att de är brända.

Men det kan fortfarande hända saker under bränningen. Framförallt när du, som jag har gjort här, doppar dem i transparent glasyr när jag målat klart. Det kan bli reaktioner med den glasyren.

Glasyrer i allmänhet ser helt annorlunda före och efter att du har bränt dem. Grön glasyr är t.ex. rödaktig när du innan bränning. Därför gillar jag mina vattenfärger. Jag kan få i alla fall lite kontroll.

November

Nästan varje år skriver jag ett inlägg till försvar för november. Varför skulle i år vara annorlunda? För jag gillar november. Jag tycker att november har ett oförtjänt dåligt rykte. Ja, visst, det börjar bli mörkt på riktigt, men det riktiga mörkret kommer ju i december och januari. Januari och februari är förresten mina riktiga hatmånader.

November är ofta lagom skön att promenera i. I mina trakter brukar inte halkan dyka upp så mycket november. Det är krispigt och skönt att vara ute. Men inte för kallt. Och om du har möjlighet att vara ute mitt på dagen så kan november vara helt fantastiskt underbar.

Visst, november kan vara en grå, mulen dag som aldrig blir ljus. Men november kan också vara det här.

Skarp sol, härligt blå himmel, porlande bäck och vattenspeglar.

Det gäller att vara lite öppen och inte döma ut november från början.

Och som Barbro Hörberg skrev:

November min vän
En sak vet jag och det händer varje år
November min vän
När du går blir det mörkare ändå

Efter dig när du går.

En rekommendation

Vi fortsätter veckan med ytterligare en rekommendation. Maken och jag har tittat på en serie på SVT-play som heter Så byggdes Sverige. Den handlar om varför Sverige ser ut som det gör. Hur våra hus, våra hem och städer växt fram. Serien startar för i början av 1900-talet och tar oss framåt. Jag ska ärligt säga att jag tycker att programledarna emellanåt är lite jobbiga, men själva serien är så pass bra att det går att ha överseende med dem.

Det finns filmer från de olika tiderna de går igenom. Filmerna är restaurerade och färglagda. Bara det är intressant att se, framförallt de riktigt gamla filmerna. Men utöver det så får vi veta hur och var vi bodde och varför. Visst ni till exempel att Sverige i början av 1900-talet hade en av de sämsta bostadsstandarderna i Europa? Folk bodde trångt, ofta bodde en familj i ett enda rum utan vatten eller avlopp. Bostadsbristen var stor vilket ledde till att vi hade en ganska stor hemlöshet.

Så här någonstans börjar serien och tar oss framåt och visar oss hur trenden vänds genom kollektivt bostadbyggande och sociala reformer vilket istället ledde till att Sverige under 1960- och 1970-talen hade en världens högsta bostadsstandard.

Intressant att höra hur detta genomfördes. Jag är dessutom ganska imponerad av att vi lyckades vända det hela från elände till hög standard på så relativt kort tid.

Helt klart värt en titt!

En bra historia om ett liv

Som jag skrivit om tidigare har jag hållit på ett tag med att läsa en biografi över Selma Lagerlöf.

Skriven av Anna-Karin Palm och heter ”Jag vill sätta världen i rörelse”.

Jag nämner det igen för jag har nu läst ut den. Och den är verkligen bra. I slutet blev den kanske lite långsam, men den är på 700 sidor (åtminstone enligt min e-bokläsare) så det kanske inte är så farligt att en liten bit inte är lika bra. Det är ganska ovanligt för mig att läsa en biografi, och vet inte ens riktigt varför jag började på denna, men jag måste säga att den här boken har fått mig att längta efter att testa någon annan. Jag har förmodligen tänkt att en biografi bara handlar om huvudpersonen. Och det gör den ju så klart, men i det ligger att du får beskrivningar om vad som händer runt omkring huvudpersonen också. Jag har fått veta så mycket om det tidiga nittonhundratalet. Visste ni till exempel att till omkring cirka 1900 skrev vi verb i singular och plurala. Det är därför som när du läser lite äldre texter det står jag är, men de äro och liknande. Jag har visserligen lagt märke till det där och bara tänk ”gammeldags svenska” och det är det så klart, men det är samtidigt för att de använde verb i plural. Det kommer upp i den här boken eftersom Selma Lagerlöf är väldigt mån om det svenska språket. Detta med att ta bort verb i plural är något som hon verkligen håller med och använder när hon skriver sina böcker.

I boken finns många citat från hennes brev till olika vänner och det är så intressant att se att hon är precis som vem som helst och att de där breven lika gärna skulle kunna vara skrivna idag. Hon var engagerad i kvinnornas rätt i samhället. Att kunna ha vilket yrke de ville och för den kvinnliga rösträtten. Att hon, efter det att hon fick nobelpriset i litteratur, fick tiggarbrev i hela sitt liv och alla skulle svaras på och en del fick pengar av henne. Hon la så mycket tid på att svara på brev att hon hade svårt att få tid att skriva böcker.

Mårbacka hade flera anställda och hon drev, väldigt aktivt, lantbruk så att alla skulle ha ett arbete och hon betalade dem högre lön än arbetsgivare runt omkring. Till de övriga arbetsgivarnas förtret. Tyvärr gick hennes jordbruk aldrig med vinst så hon skrev extra noveller och annat för att kunna få ihop pengar till sina arbetare.

I boken får du läsa en hel del om hur tankarna gick både innan, under och efter första världskriget och en del om innan det andra.

Detta är en riktigt bra bok och jag rekommenderar den varmt. Det var så intressant att få en bild av människan Selma Lagerlöf, som nog inte var riktigt vad jag hade förväntat mig och en bild av den tid hon levde i, något som jag inte heller visste speciellt mycket om.

En tulpankruka

De flesta veckor är jag i keramikverkstan två gånger i veckan. Jag drejar inte när jag är på keramiken. Det är inte det att jag inte kan, men jag tycker inte det är så roligt. Sedan är jag inte jättebra på det heller, det måste jag erkänna. För det mesta kavlar jag, vilket innebär att jag kavlar fram plattor i olika tjocklekar och sedan bygger jag med dem. Om jag inte jobbar med en skulptur. Det jag trivs med är att sitta och pyssla med en sak och jobba med detaljer. Gå in i en bubbla och sitta och pilla lite med utsmyckningar antingen i lera, eller med en pensel.

Den här krukan gjorde jag färdig för ett tag sedan, men sedan tog det lång tid innan den kom med i skröjbränningen. Sedan stod den ett tag när jag funderade på vilken glasyr jag skulle ha. Och sedan tog det ytterligare ett tag innan den blev glasybränd. Men nu är den äntligen färdig!

Blev riktigt nöjd dessutom.

Gillar den här modellen. Ska nog göra någon mera. Inte just tulpanerna, men gillar krukan med fötter. Lagom stor. Behöver komma på någon annan dekoration än tulpaner nästa gång. Har någon liten idé, men den är inte riktigt färdig än den idén, ska jobba vidare med den i huvudet.

En annan dag.

En solig dag

Det finns inte mycket, enligt mig, som slår en solig höstdag. Och det gäller, för den som kan, att ta sig ut när solen skiner så här års för att få sin dos av D-vitaminer. Jag tycker så klart om att gå ut i skogen när det är fint väder, men ibland är jag tilltalad av att ta med min hundarna ut i bebyggda områden också. En liten tur i vår del av stan. Det finns en hel del fint att titta på där också. Även här hittar vi träd i fina höstskruder.

De kan till och med bli mer effektfulla just för att de står mellan hus. Blir starka kontraster. En knallgul björk till exempel. Eller rödaktig bokar

Så härligt stora där mitt bland bebyggelsen. Lite häftigt att de fått en liten dedikerad plats och hur de förgyller hela kvarteret.

En rönn som tappat alla sina blad. Bondepraktikan säger att omd det är mycket rönnbär så ska det bli en sträng vinter. Om vi skulle tro den så lär det bli så den här vintern. Egen erfarenhet och andra undersökningar säger dock att detta inte stämmer alls.

”Bärmängden styrs istället av väderförhållandena under föregående sommar, där värme, vatten och sol gynnar bildandet av blomanlag.” Detta enligt Umeå universitet.

Vi satte oss på en bänk i en park. Mitt i solskenet. Jag måste ju uppfylla mina plikter som pensionär och sitta på lite bänkar då och då.

Jag blundade lite och njöt av solen. Kikade på björktrastar som plockade rönnbär i ett träd lite längre bort. Och när vi var klara gick vi till nästa park. Det finns flera parker relativt nära där vi bor så det är bara att gå runt.

Kolla bara hur fint det var i den andra parken idag. Höstsolen får allting att lysa. Sommarsolen kan få saker att blekna tycker jag, eftersom den är så mycket starkare. Förmodligen därför som hösthimlen är extra blå också, solen kommer in i en annan vinkel.

Solen kommer aldrig högt upp så här års. Här är klockan kanske två och så här lågt står solen.

Inte långt kvar tills den går ner.

Till sist tar promenaden slut. Vi kommer ner för backen och ser att även huset lyser i solen.

Hemma igen. Vi satte oss en stund på trappan tillsammans hundarna och jag. Vi satt där tills solen försvann ner bakom ”berget”. Vi bor i en brant backe och uppåt är där ett ”berg” som gör att solen går ner lite tidigare hos oss, men det blev ändå en stund där på trappan. Hundarna och jag sitter ofta tillsammans på trappan.

Jag tror att vi alla tre tycker att det är ganska mysigt.

Ytterligare en allhelgona

Min mamma bodde här hos oss de sista åren i sitt liv. Ja, den allra sista tiden bodde hon på ett demensboende, men innan dess. När hon gick bort hittade jag en lapp bland hennes saker där det stod att hon inte ville ha någon grav utan att hon ville bli kremerad och begravd på en minnesplats. Så det gjorde vi. Det innebär att hon ligger begravd på en minnesplats här i vår stad. På en väldigt stor och väldigt vacker kyrkogård.

Efter det att hon gick bort så träffades vi syskon, dvs jag, min bror och min syster, hos mig och Maken varje år på Allhelgona. Vi åkte ut till kyrkogården och tände ljus i minneslunden och sedan åt vi en middag tillsammans och umgicks. Och efter att även min syster gått bort så fortsätter min bror och jag att träffas här på Allhelgona.

Nu i helgen var det alltså dags igen. Vi åkte till kyrkogården och vi tände våra ljus. Vi skänkte en tanke till alla våra döda tillsammans med hundratals andra människor som gjorde detsamma avseende alla sina döda. Det känns ganska fint tycker jag och då är jag ändå inte religiös. Men detta har, för mig, ingen religiös betydelse och om jag inte har helt fel så finns det något hedniskt bakom även denna helg.

För mig är det helt enkelt ett tillfälle då du ärar dina döda och tänker lite extra på dem.

Kyrkogården vi åker till är dessutom väldigt stor, den består av flera kullar, det finns vattenkällor och massor av träd. Dessutom finns det under Allhelgona ingen elektrisk belysning där. Bara marschaller och gravljus. Att gå runt där i mörkret är fantastiskt vacker och en verklig hyllning till alla de som inte längre finns ibland oss.

I trädgården tänder vi som vanligt också ett ljus. Där ligger Gandalfs och Iggys aska. De får ett eget ljus varje Allhelgona och de blommor jag hittar i trädgården.

Och nu har vi gjort detta även i år och min bror åkte hem på söndagen, med avskedet: ”Vi ses om ett år.”

Ett totalt misslyckande

Här på golvet ligger en stickad tröja. Lite drygt 3/4 färdig.

Och här är samma tröja bara en liten stund efteråt.

Vad som hände? Jag provade tröjan och den var jättestor. Så stor att jag aldrig skulle komma att använda den. Så jag beslöt att jag skulle riva upp den och sticka upp den igen.

Egentligen ska du kolla stickfasthet innan du börjar sticka. Dvs. att ditt sätt att sticka motsvarar mönstret. Att tex. om du stickar 27 maskor med stickor storlek 4 så ska du få en lapp som är 10 cm bred. Och om din lapp inte stämmer i storlek så ska du byta till tunnare eller tjockare stickor. Jag brukar inte göra det för jag har alltid stickat ganska hårt och det har liksom alltid fungerat.

Tills nu uppenbarligen.

Nu får jag börja med att göra ett stickfasthetsprov. Och sedan sticka igen.

Det positiva i detta.

  • Det går mycket fortare att riva upp en tröja än att sticka den.
  • Jag har ju velat ha något att sticka ett tag nu. OK, inte kul att sticka om samma sak en gång till, men jag får ju sticka i alla fall.