Några soliga dagar

Igår var jag och hundarna på en riktigt härlig promenad. Det enda negativa var att jag fick plocka massor av fästingar på dem när vi kom hem. Eller rättare sagt först när jag stoppade in dem i bilen, och sedan när vi kom hem. Dessa äckliga, äckliga djur. Fästingarna alltså, inte hundarna. 

Igår var vi på ett ställe med massor av vitsippor, så himla vackert.

Precis de där mattorna man vill ha. Men fortfarande inte speciellt varmt, så det är en långsam vår i år. Men det gröna börjar komma nu. Idag när jag var ute och gick såg jag några japanska körsbärsträd som är på gång att blomma.

Felix är lite större nu, och är inte lika orolig att inte vara nära så han får, liksom Ville, ha en långlina på sig när vi är ute och går i skogen.

Långlina är bra. Hunden känner sig ganska fri och kan springa runt och jag kan hugga tag i linan om de skulle vara på väg någonstans. Eller göra den kort och hålla som ett koppel om vi skulle möta någon. Jag önskar jag var så duktig att jag hade en hund som kan gå lös överallt och lyda mig perfekt. Men jag är inte så duktig så långlina får gå bra.

Felix har också lärt sig att hitta bäckarna på egen hand. Först var det så att han inte såg dem förrän Ville gick till en, men nu hittar han bäcken själv. Sedan är det så klart bäst att dricka samtidigt som Ville ändå.

På den här rundan finns också Iggys träddrake. Jag kallar den Iggys träddrake för när vi hittade den första gången så lärde jag Iggy att gå upp på den och sedan skulle han gå upp på den varje gång vi gick förbi den. Så jag tog ett litet snack med draken när vi gick förbi. Han sa att han kände sig lite ensam nu för tiden och att han började bli gammal själv och undrade hur länge han skulle finnas kvar där. 

Sedan gick vi rundan färdigt och tog bilen hem. Väl hemma satte vi oss på trappan en lång stund i solen. Våren är en ganska härlig tid och just nu är det väldigt vackert ute i naturen.

 

Så går det en vecka

Japp, plötsligt så har det gått en vecka igen. Tiden går fort. Igår och idag har det varit mulet och till och med lite regn, men innan dess har vi haft några riktigt soliga och fina dagar. Inte så varmt, men soligt. Det verkar som om naturen äntligen börjar vakna upp och det kommer lite grönt. Vitsipporna har börjat kika upp på riktigt. 

Den återkommande vårförkylningen har så klart dykt upp den också. Skulle varit ute och sprungit idag, men. nu får det dröja ett par dagar.  Men nu är jag inte så orolig längre, jag har så pass bra form nu att jag tappar inte allt på bara några dagar längre. Var på min årliga kontroll hos doktorn och jag hade förbättrat flera värden, förmodligen på grund av min löpning. 

Det känns som om våren varit väldigt långsam i år. Den meteorologisk våren kom tidigt, men sedan blev det liksom stopp. Men nu äntligen så kanske det ska ändra sig. Jag får väl börja ta tag i  min sekatör och klippa lite. Lite besvärligt bara eftersom Felix äter allting. Det gäller att inte klippa sådant som kan vara giftigt för honom samtidigt som han är där. Eller som kan vara för piggigt – som rosor. Jag får räkna ut hur jag ska göra, eller så får vi se till att Maken har hundarna någon annanstans än där jag är. 

Även om det inte varit så varmt i skuggan så är det varmt att sitta i solen. Hundarna och jag har ägnat en del tid till att sitta på trappan på framsidan och bara njuta.

Felix är lite jobbig att ha ute utan koll eftersom han, som sagt, äter allt. Och då menar jag inte som jag skrev i förra inlägget. Utan i det här fallet är det allt möjligt som han hittar på marken. Grästuvor, jordbitar, växter som kommer upp,  bajs i vissa fall mm mm. Men när vi sitter så här på trappan så stannar han med Ville och mig på trappan och vi kan vara ute länge tillsammans. Normalt blir det kanske inte så jättelånga stunder, men häromdagen var det så varmt och härligt att vi satt där i nästan en och en halv timme. Tänk så härligt det är när all min tid är min egen så jag kan faktiskt sitta på trappan och bara njuta. Mitt på dagen, mitt i veckan. 

Det här med att ha gått i pension tidigt är ett av de bästa beslut jag fattat i mitt liv. 

 

En allätare

Det här är Felix bredvid bakbordet. Bakbordet är vår arbetsyta i köket och det är där vi oftast står när vi skär något. Vilket Felix vet. Och han får ofta smaka någonting. I vart fall av mig. Det har alla våra hundar fått göra och Felix är inte något undantag. Jag tycker om att dela med mig. Vid matbordet eller i soffan får de inget, men i köket får de.

Med våra tidigare hundar har det inte alltid funnits så mycket att bjuda på för de har varit ganska kräsna. Ville är också kräsen så det är mestadels ost som han vill smaka på. Kräsen är något som Felix definitivt inte är. Jag har inte ännu hittat något som han inte äter. 

Banan, äpple, päron, kiwi, melon, tomat, gurka, vitkål, grönkål, plommon med mera. Allt slinker ner och går även bra att använda som godis. Och ja, jag håller koll på vad som är OK för hundar att äta.

Min första egna hund, som faktiskt hette Bimbo, var likadan. Han älskade också massor av grönsaker, frukt och bär. Något av det bästa han visste var vitkål. Och sockerbetor. Vi bodde i Lund och på  hösten när de skördade sockerbetor brukade de tappa sådana lite här och där när de körde med traktorn. Bimbo hittade dem och ville ha en med sig hem. Jag brukade hjälpa honom bära hem den. Sedan kunde han ligga och gnaga på den där sockerbetan i evigheter. När vi bodde på Gotland fick jag en kasse med plommon som jag ställde på uteplatsen för att de skulle stå svalt. Plötsligt hittade jag plommonkärnor lite varstans i lägenheten. Det visade sig att Bimbo var ute och plockade ett plommon då och då. Och lämnade kärnorna i lägenheten. Jag tror att Felix skulle kunna göra samma sak. Bimbo åt också vindruvor, älskade dem. Något som vi idag vet kan vara livsfarligt för hundar att äta. Vindruvor kan tydligen leda till njursvikt och det ganska snabbt om hunden är känslig för det. Bimbo blev 16 år och åt många vindruvor under den tiden så jag tror att han tålde det. Felix kommer inte att få några vindruvor.

Bimbo var en blandrashund. En blandning mellan cockerspaniel och dvärgcollie (man sa inte shetland sheepdog på den tiden). Kooikerhondje är också en spanielvariant så kanske det ligger i spanielsläktet att vara allätare? Det är lite roligt i alla fall att kunna bjuda på lite av varje i köket. T.ex sitter han och väntar varje morgon när jag gör min gröt eftersom jag har päron i den. Jag brukar visserligen ha färdigskurna päron i frysen, men jag brukar tina en eller par bitar som Felix får. Och älskar.

Så den andra allätande hunden i mitt liv. 

Vår olycksförföljda veranda

Vi är väldigt glada i vår veranda. Att ha en veranda över huvudtaget. Men det verkar som att vi har problem med vår veranda. Och röta. 

När vi flyttade in i vårt hus fanns där en mindre veranda. 

Den var inte stor, men den gick bra att sitta på. Vid ett tillfälle så fäste jag Gandalfs koppel i trappräcket och när han drog så lossnade räcket. Det visade sig att räcket var ruttet. Och när vi tittade lite extra på andra stolpar så var det mycket röta. Rena turen att den inte trillat ihop när vi varit uppe på den.

Sedan byggde vi nuvarande veranda och jag sågade till ett fint räcke. Men i för dåligt trä. Som ruttnade.

Och tyvärr så ruttnade delar av två av stolparna som räcket var fastsatt i också och maken fick såga av dem jäms med verandagolvet. När det nya räcket kom upp så sattes istället två korta stolpar med stolpskor ovanpå de avsågade stolparna.

 I höstas så fick maken en  misstanke om att en av de ursprungliga stolparna var rutten och tog bort en planka för att kolla läget. Och mycket riktigt, en av stolparna var rutten.

Detta fick vara över vintern, men nu hade maken en semestervecka och tog tag i det hela. Han fick ta bort stolpen ovanpå som var fastsatt med en stolpsko och därefter hela stolpen. Han har sedan satt i en ny stolpe i full längd (dvs. en stolpe som går från marken och upp till höjden av räcket) och när han höll på med det arbetet så har han konstaterat att även stolpe nummer två är rutten!

Så maken, som fått den första stolpen på plats, fick åka och köpa en stolpe till. Och får nu försöka hitta tid att få den också på plats. Semesterveckan är ju slut.

Efter det här är fixat får vi hoppas att det räcker med röta på vår otursförföljda veranda. 

Ett år av saknad

Idag för ett år sedan fick Iggy somna in. Min lurviga, smarta älskade hund. Jag bröt ihop lite igår kväll över detta.

Iggy älskade att bli kliad. Bland annat hade han och jag en egen grej. Jag la min hand på soffan eller sängen och så rörde jag på fingrarna. Då la Iggy sin kind i min hand, tryckte sig mot handen och så kliade jag honom på kinden. Igår kväll så höll jag handen så mot Felix, inget vi brukar, men plötsligt så la Felix sin kind i handen och ville bli kliad. Det var då jag bröt ihop lite. Kanske Iggy hjälpte honom att göra rätt.

Iggy hade inte gillat Felix. Alldeles för busig. Han hade skällt ut honom ordentligt. Däremot så hade han gillat att Felix ligger stilla om natten, han var alltid skitsur på Ville som gick omkring på natten istället för att ligga stilla och sova. Vi skrattade lite åt det idag. Hur sur Iggy hade varit på Felix. Hade han träffat Felix när han var ung hade det kanske varit en annan sak, men den gamla Iggy hade tyckt att han var skitjobbig.

Ja, vi har en Felix nu. Men det är ingen ersättare. Ingen istället för. Det är en ny hund. Jag saknar fortfarande Iggy nästan varje dag. Och mest i sådana situationer eller på sådana platser som Iggy särskilt gillade. Då kan det hända att det kommer tårar fortfarande. 

Idag tänder vi ett ljus för honom. I fönstret närmast där både han och Gandalf vilar.  

För dig min Iggy boy.

Minestronesoppa

Jag har gjort olika varianter av minestronesoppa. Alla har varit OK, men inte riktigt goda. Så råkade jag se en video på Youtube där de gjorde minestronesoppa på ett sätt som jag aldrig sett förut och de som var där tyckte tydligen den var så god.

Jag var i alla fall tvungen att testa och faktum är att jag tyckte att den här soppan faktiskt VAR riktigt god. En skillnad mot andra jag gjort var att pastan inte kokar med i soppan utan den kokas separat, vilket gör att den inte blir överkokt.

På min bild är soppan väldigt tjock. Det beror på två saker. Dels är bilden tagen dagen efter jag gjorde soppan och dels beroende på att jag missade att det stod 2 x 450 ml buljong och tog bara 450 ml. Det här var ett recept från en engelsk kock och där köper de färdiga förpackningar med buljong till skillnad från här där vi oftast använder buljongtärningar eller motsvarande. Men oavsett det så var den här soppan så god att jag kommer att göra den igen, till skillnad från andra varianter jag testat tidigare.

Ingredienser

olivolja att steka i
1 gul lök, finhackad
2 morötter, skalade och skurna i kuber
2 stjälkar selleri, skurna i kuber
2 klyftor vitlök, rivna
400 g Krossade tomater
900 ml grönsaksbuljong (kyckling enligt receptet, men jag kör grönsaks)
1 burk canellinibönor på ca 400 g (spad och allt)
1 tsk torkad oregano
2 lagerblad
1 skalk Parmigiano Reggiano om du har (jag brukar frysa in skalken istället för att kasta den)
1 zucchini, skuren i kuber
3 blad svart- eller grönkål, träig stam borttagen och resten grovhackat
Persilja finhackad
1/2 citron, saften från

Till servering
Kokt pasta av någon mindre sort typ orecchiette eller cavatappi
Parmigiano Reggiano, riven

Gör så här

Värm olivolja på mediumvärme i en gryta som har plats för hela innehållet.  Häll ner lök, selleri och morot och stek i ca 10 minuter tills de mjuknat. Rör under tiden. Rör ner vitlöken och låt det steka i ytterligare någon minut tills det börjar dofta gott av vitlök.

Häll ner de krossade tomaterna och buljongen. Häll ner cannellinibönorna, med spad och allt från burken, och värm upp soppan så att den börjar sjuda. Rör ner oregano och lagerblad samt lägg ner parmesanskalken om du har en sådan. Låt det hela sjuda i ca 20 minuter.

Koka pasta till al dente.

Häll ner zucchini och grönkål i soppan och låt det koka i 3-4 minuter och rör sedan ner persilja och citronjuice. Smaka av med salt och peppar. Ta bort lagerbladen och parmesanskalken.

Lägg pasta i botten av sopptallrikarna, häll över soppa och riv över parmesanost.

 

Som en ny medlem i flocken

Vi har två äppelträd som båda är rejält gamla. Framförallt det ena är vi lite osäkra på hur länge vi kommer att få ha det kvar. Det delar sig liksom.

Det har hållit på så i flera år, men den där sprickan blir lite större för varje år så vi förväntar oss att någon gång kommer det att dela sig på riktigt. 

Vi har pratat om att plantera ett nytt träd, men kanske inte ett så litet träd utan betala för ett lite större. För vi vill ha äppelträd. I år tog vi tag i det där och beställde ett träd som har några år på nacken redan. Det kom i ett väl inklistrat ”paket”.

Vi tog tag i det hela direkt (läs maken) och såg till att det åkte ner i jorden så snabbt som möjligt. Det här trädet kommer att bli väldigt väl omhändertaget så att det får bästa chansen att överleva. Vi kallade det en ny medlem i flocken.

Förutom trädet så har vi börjat fixa lite annat i trädgården. Har satt lite ny jord här och var, klippt ner svartvinbärsbuskar och lite annat. Det var fint väder om än inte speciellt varmt så det var skönt att vara ute. Hundarna njöt och det blev en hel del busande. Roligt att se.

Båda var ganska trötta sen på kvällen.

Det känns som om våren har gjort ett litet uppehåll här. Den kom stormandes ordentligt, men sedan blev det kallt. Inte frostgrader, men inte mycket över nollan heller, så det där med vitsippor och lövsprickning stannade upp. Trots det var hundarna och jag ute ett varv i bokskogen en riktigt solig och fin dag.

Här kommer det att komma mängder av blåsippor framöver, men just nu såg jag bara någon enstaka här och var.

Men vi hade en härlig promenad tillsammans hundarna och jag. Har ingenting emot solen om våren.

Och jag är inte speciellt orolig. Våren sätter fart vilken dag som helst.

 

Lite Felixnytt

Nu är det väl ändå lite dags för Felixnyheter. Gäller ju att verkligen använda valptiden ordentligt. Felix är fortfarande gullig. Kommer han förmodligen att vara hela livet. Det har alla våra hundar varit så han kommer inte att vara något undantag. Men just nu är han fortfarande valpsöt och det är ju ändå lite extra.

Han har fått omfamna våren och lära sig att kissa utan snö. Tänk vad mycket nytt han ska få se när allting börjar växa. Häromdagen höll han på att försöka fånga ett bi som satt på en krokus. Kommer att komma många små djur som han aldrig sett förut. Iggy till exempel jagade alltid humlor. Såg så roligt ut.

Han har fått sig en ny sele. Maken har börjat testa att spåra med honom i skogen och då behöver Felix en sele. Felix och jag var och köpte en som kanske kommer att räcka tills han blir vuxen. Den är så liten den kan vara just nu, men fortfarande lite stor. Fungerar dock. Och då han har samma färger ungefär som Ville så fick även Felix en orange sele. Lite stil måste det väl ändå vara!

Felix älskade förresten djuraffären. Han är ju mat- och godistokig så det luktade gott precis överallt därinne. Han snodde till och med en liten torkad korv av något slag som var placerad ganska långt ner. Affären bjöd på den.

Han älskar att tugga ben! Verkligen älskar. Kan vara så att de nya tänderna är på gång och det kliar i munnen. Har också en väldigt avslappad stil när han ligger och tuggar ben. Det måste ni hålla med om?

Han blir så lång när han sträcker ut sig på det viset. Ser rolig ut också. Snacka om att kunna sträcka sig långt.

Felix har själv börjat märka att benen och svansen har blivit långa. Plötsligt så finns det en svans eller ett ben som liksom retar honom lite. Som han behöver hålla lite koll på.

Han och jag har dessutom snart tagit oss igenom en valpkurs. Bara en gång kvar. Felix har skött sig bra och fått lära sig att göra saker trots att det funnits andra valpar i samma rum (kursen hålls i en sån där stor hall så vi är inomhus). Lillkillen är en smart liten kille (vilket i och för sig nästan alla hundar är om de får chansen), så vi ska nog lära oss mycket tillsammans.