Asta på vift...

Nu har vi haft begravning för Iggy. Precis som med Gandalf fick vi honom kremerad och den lilla lådan har nu begravts i vår trådgård. Det var en fin träask med Iggys namn på en liten plakett. Iggy fick med sig en Chewy chomps och en blomma. Iggy älskade Chewy chomps. Och tuggben. Gandalf fick med sig en tennisboll, men Iggy fick Chewy chomps. Det var en tradition att varje gång vi varit och handlat och kom hem med kassar så skulle det vara en Chewy chomp. Vi letade i kassarna tillsammans till dess att vi hittade en Chewy. Tuggben fick han de flesta kvällar som en kvällsritual. Först en Dentastix och sedan fick de leta tuggben. Till och med sista kvällen i hans liv låg han och tuggade ben frenetiskt. Han hostade och tuggade och hostade och tuggade. Jag förstår verkligen det där de gjorde förr. Att skicka saker med sina döda. Det känns liksom rätt.

Iggy fick ligga tillsammans med Gandalf i trädgården. På ett ställe som inte någon kommer att gräva upp i första taget. Vi åt smörgåstårta, för det ska du göra på en begravning. Och drack kaffe.

Som en eloge till en liten älskad hund så ska jag berätta om de små saker jag saknar.

Jag saknar någon som blir extra glad när jag kommer hem, någon som ylar så jag hör det när jag stiger ur bilen eller kör in cykeln på infarten. Ville blir glad, men inte tillnärmelsevis lika glad.

Jag saknar någon som står nedanför trappan på morgonen när jag går upp. Viftandes på svansen och med minen ”kommer du nu äntligen matte”.

Jag saknar någon som, när vi varit tillsammans på övervåningen, går efter mig i trappan, men stannar på den övre trapphalvan för att vi ska kunna gosa genom trappräcket när jag kommer ner på den nedre trapphalvan.

Jag saknar någon som blir överlycklig av att höra ordet  pizzakanter.

Jag saknar en blöt nos som puffar på mig. ”Ser ut som att du inte har någon bättre att göra än att klappa mig en stund”.

Jag saknar någon som håller koll på mig när jag går in i ett annat rum och stannar där ett tag. Någon som kommer och kollar om hörnet ”Vart tog du vägen?”

Jag saknar besvärliga hundpromenader. Det är SÅ mycket enklare att att ta en promenad med bara en hund. Lätt att fixa hundmöten, att träna hunden att gå fint och att möta folk på en smal stig i löpspåret. SÅ mycket enklare. Men SÅÅÅ mycket tråkigare. Ingen dynamik och mycket mindre glädje.

Jag saknar en svans som ihärdigt bankar på ytterdörren när jag tar på mig jackan för att gå ut på hundpromenad.

Jag saknar att tänka på när jag kokar pasta att slänga i lite extra så att Iggy som älskar pasta får sitt. Han som kände doften av pasta så fort vi började koka. Men så kommer jag på hur det är och lägger i exakt mängd istället.

Jag saknar någon som känner när jag mår dåligt eller är sjuk, kommer fram och bara håller sig nära.

Och detta är bara lite av det jag saknar.

Livet går vidare. På något sätt gör det det. Men än har det inte gått så lång tid att det blivit lättare. I mitt huvud är närvaron av en grå liten hund fortfarande väldigt, väldigt stark.

Häromdagen skulle jag gå ut med Ville. Hade börjat klä på mig ytterkläder, men blev plötsligt väldigt törstig så jag gick till köket för att dricka vatten. När jag stod där och drack vatten kände jag tydligt att någon puffade till mig på baksidan av vaden. Blev lite förvånad, Ville brukar inte vara så otålig när vi är på väg ut, det var Iggys grej om du inte var snabb nog. När jag vände på mig för att säga till Ville att vi alldeles strax skulle gå så fanns det inte någon hund där. Men puffen var ju så tydlig! Så uppenbarligen kan hjärnan spela en väldigt realistiska spratt.

Eller var det en liten hälsning från ett annat universum?

Det blev inte mer än tolv. Vilket jag inte heller räknat med, men jag räknade inte med att det skulle bli så kort tid efter tolv. Några dagar efter att Iggy fyllt tolv började han hastigt bli mycket sämre och de senaste dagarna och nätterna har han hostat så illa. Vi fick ta honom till veterinären och det visade sig att hjärtat orkade inte längre. Våran Iggy fick somna in. Och det gör så jäkla ont.

Iggy Pop. Som var något så ovanligt som en berger som var rädd för nästan ingenting. Det enda han var rädd för var åska. Han kunde vara smårädd för saker, men han testade ändå. Och sedan var han inte rädd längre.

Iggy Pop. Som älskade att klättra på saker. Inte för inte som han var en bergshund någonstans i grunden.

Iggy Pop. Som en gång i tiden var snabb som ett jehu. Makens pappa kallade Iggy för den flygande hunden. Och det stämde verkligen. Han kunde springa som ingen annan.

Iggy Pop. Som på vandringarna älskade att gå över stättor. Det var väldigt viktigt att gå över stättor om det fanns någon. Till och med de gånger som det gick enkelt att gå vid sidan av dem.

Iggy Pop. Som verkade ha en filosofisk sida. Han kunde sätta eller lägga sig i skogen och bara titta ut över nejderna och sitta så en lång stund. Jag kan inte kalla det något annat än att filosofera.

Iggy Pop som älskade att gräva. I sand var han fullkomligt ostoppbar.

IggyPop. Som älskade att rulla sig i snön. Helst om den var lite hård ovanpå.

IggyPop. Som alltid välkomnade dig hem med ett yl. Här väntar han på att husse ska komma hem så att han får yla lite.

Iggy Pop. Som älskade att spela fotboll. Även om fotbollarna ibland var lite ”poffade”.

Iggy Pop. Som blev fullkomligt paralyserad av tratten. Som ledde till att jag konstant fick hitta på andra lösningar för att han inte skulle slicka på sår. Men å andra sidan var han också stolt över sina ”kläder”. Vid ett tillfälle morrade han på Gandalf när Gandalf gick för nära hans byxor.

Iggy Pop. Som älskade att göra tricks, och kunde många. Vid ett tillfälle hade jag problem med att komma på nya tricks att lära honom och köpte en bok som hette 101 hundtricks. Det visade sig att han kunde redan nästan alla och jag fick inte så mycket tips.

Iggy Pop. Som besegrade träddraken.

Iggy Pop. Som allra allra mest var bara kärlek.

Iggy Pop. Kanske springer du just nu frisk och kry som ett jehu i ett annat universum. Och leker med Gandalf.

Fast hos oss är det fasligt tomt.