Generöst

Idag var jag en kort sväng på Keramiken. Fixade lite med en skulptur jag börjat med och ställde den sedan med plast över, men ändå öppen så att den skulle börja torka. Tror jag har karvat färdigt på den. Nu behöver den torka ordentligt så att jag kan sätta lite färg på den innan först bränningen. Känns roligt att äntligen ha kommit igång med en skulptur igen.

Efteråt tog jag en liten sväng ner på stan. Gick in på MQ och kikade om de fått in någon bra tröja. Och vet ni vad, jag hittade mig faktiskt två tröjor. Blev inköpt en kortärmad t-shirt och en långärmad t-shirt.

Men jag fattar inte vad det är med storlekarna i vissa kläder just nu. De här var helt enorma i storlekarna. Jag har normalt L till XL i tröjor. Jag fick köpa storlek M och då var de fortfarande ganska stora. Det var likadant i våras när jag beställde ett par linnetoppar på nätet. Även de var vansinnigt stora. Fick skicka tillbaka och beställa två storlekar mindre än vad jag brukar ha. Mycket konstigt. Och det är INTE jag som har blivit mindre utan det handlar om väldigt generösa storlekar.

Nästa stopp blev till brödbutiken där jag köpte surdegsbullar och ett bröd. Tyckte vi kunde få lite kaffebröd också så jag sa att jag ville ha två kardemummabullar. Han i kassan sa att om jag la till en krona till så kunde jag välja tre bullar istället. OK, sa jag, maken kan väl få äta två bullar när det bara kostar en krona. Sedan visade det sig att han stoppade ner en bulle extra. Så jag fick fyra stycken totalt. Varav en helt gratis. Han tyckte nog inte att det var rättvist att maken fick två och jag en.

Det var väl generöst.

Dags för höstfrukost

Under sommaren och så länge bärperioden har pågått har jag ätit en frukost med mycket bär. Müsli, yoghurt och bär. Och det är så gott. Tills plötsligt en dag så börjar de färska bären sina och det börjar bli höst och jag vill plötsligt inte längre ha müsli och yoghurt. Jag vill ha min gröt igen. Normalt kokar jag min gröt med päron och kardemumma, men vårt päronträd blommade för tidigt för insekterna i år och vi har inga päron. Vad vi däremot har ganska mycket av är äpplen. Åtminstone i ett av våra träd. Så jag har fått modifiera min frukost så att jag äter äpple istället. Päronet brukar jag skära i tärningar som jag fryser in och så lägger jag lagom mycket päron i gröten när jag kokar den. Av någon anledning tycker jag inte det är lika gott med äpple så där har jag nu ett nytt litet tips.

Jag skivar äpplena med min äppelsvarv och delar dem sedan lite med en kniv. Tack vare svarven tar det i princip ingen tid alls. Sedan lägger jag dem i en gryta med bara lite vatten och kanel och så får de koka lite under tiden som själva gröten kokar. När äpplena är färdiga blandar jag i bara lite honung och lägger det sedan över gröten. Och det blir väldans så gott! Tänk att jag som en gång i tiden aldrig åt frukost plötsligt står och lagar frukost i två olika grytor!

Äppelpaj med knäckigt täcke

Vi har fått en hel del äpplen i år, i alla fall på vårt träd med röda äpplen. Det som ger jättegoda syrliga äpplen som passar väldigt bra till äppelpaj. Och det har blivit några stycken i år måste jag erkänna, äppelpajer alltså. Det har dessutom blivit samma recept på äppelpaj om och om igen. För att det är så enkelt! Jag har inte hittat på det själv, men jag har anpassat det så att det passar oss och tänkte att jag skulle skriva ner receptet om någon annan skulle vilja testa det.

Ingredienser

Äpplen som fyller en form
1 msk brunt farinsocker
ca 1 msk kanel

150 gram smör eller margarin
0,5 dl ljus sirap

3 dl havregryn
1,5 dl vetemjöl, går bra med fullkorn om du vill ha det
2 tsk vaniljsocker
1 tsk bakpulver
en nypa salt
1 tsk mald kardemumma eller så mycket du vill ha

Gör så här

Sätt ugnen på 175 grader.

Sätt margarinet eller smöret i en kastrull på låg värme för att smälta.

Skär upp äpplena. Jag gör det med hjälp av min äppelsvarv, går jättefort. Skalar aldrig äpplena eftersom jag tycker skalet är gott och dessutom innehåller de en massa nyttigheter. Fyll pajformen med så mycket äpple du vill ha.

Häll sedan de skurna äppelbitarna i en bunke, häll i brunt farinsocker och kanel. Skaka med ett lock på, eller rör om ordentligt så att farinsockret och kanelen blir bra spritt. Häll tillbaka i pajformen och platta till.

För att få så lite disk som möjligt fortsätter jag med samma bunke som jag använde till äpplena. Häll i havregryn, vetemjöl, vaniljsocker, bakpulver, salt och kardemumma = de torra ingredienserna. Blanda ihop detta.

Kolla smöret/margarinet. Om det har smält häll i sirapen och rör om lite. Det är inte så noga att det är precis 0,5 dl, lite mindre eller lite mer gör inte så mycket, jag brukar bara trycka till på flaskan ordentligt (där finns ju streck på flaskan så du kan se att det är ungefär 0,5 dl).

Häll smöret och sirapen i bunken och blanda ihop det med med de torra ingredienserna. Bred smeten över äpplena.

Baka i 175 grader i 35 minuter.

Vi brukar äta vaniljglass till denna.

Konstrunda

Så, i helgen åkte vi på en konstrunda. Vilket låter betydligt mer ambitiöst i förhållande till vad vi egentligen gjorde. Men vi gav oss i alla fall iväg med ambitionen att delta i konstrundan. Vi gjorde någon omväg på vägen och kollade in lite sevärdheter och gick en promenad.

Vi stannade till någonstans mitt på landet och åt en jättegod, lite sen, lunch. Som dessutom var så mäktig att vi inte blev hungriga på hela resten av dagen.

Sedan kom vi väl in på själva konstrundan. Som hade över hundra olika stopp. Jag blev trött av att bara läsa om alla stoppen. Vi gjorde några få och sedan var vi trötta. Men då ska ni inte glömma att vi dessförinnan varit och kikat på sevärdheter och ätit lunch, så när vi hade gjort de där få stoppen så var det nästan kväller.

Vädret var helt fantastiskt. Soligt och vackert som det nästan bara kan vara i september. Fast ovanligt varmt.

Köpte vi något på konstrundan då?

Jodå. Vi köpte en trasmatta. Som blev jättefin där bredvid min sida av sängen. Jag har haft en annan trasmatta där tidigare, men den har blivit trasig på riktigt efter att flera hundar försökt ”bädda” den med hjälp av sina klor.

Mina fötter tycker om att ha en matta att kliva på när jag stiger upp.

Sedan köpte vi faktiskt en tavla också. Konst på riktigt, på konstrundan. En akvarell som jag föll för direkt. För det var ju skogen och jag älskar skogen.

Hon hade flera tavlor jag hade kunnat tänka mig att köpa, men denna var den som jag tyckte bäst om. Ja, maken gillade den också. Den är inte uppe på väggen ännu som synes, men vi har bestämt var den ska hänga.

Köpte dessutom lite äppelmust. Så kom inte här och säg att vi inte spenderade något på våran konstrunda.

Jag gjorde ”kruklock”

Jag har ett par krukor som jag köpte för ganska många år sedan när jag var på en tjänsteresa till Stockholm. Hittade dem faktiskt på NK och gillade dem så mycket att jag var tvungen att köpa dem. Och trots att det har gått ganska många år så tycker jag fortfarande om dem lika mycket, så de står alltid framme i ett av våra fönster.

Tyvärr är där inte alltid några blommor i dem så ofta står de där bara. Tillsammans med min häger.

De är verkligen fina när jag har blommor i dem, men de ser kanske inte så roliga ut när de står där tomma och jag är för lat för att hålla på att byta ut dem mot något annat när jag inte har några blommor i dem.

Började fundera på om jag kunde göra något på keramiken för att göra det hela lite roligare. Fick så en idé att jag skulle kunna göra ”lock” till krukorna, Något som kunde vara där när jag inte har några blommor, men som jag kan ta bort när jag vill sätta blommor i krukorna. Och jag ville ha dem i en färg så locken går ihop med krukorna. Gärna något som kunde passa ihop med min häger.

Så här blev de. När jag har blommor kan locken helt enkelt stå på fönsterbrädan som egna skulpturer.

Jag är faktiskt ganska nöjd. Den till vänster föreställer en fågel inne vassen som sticker ut huvudet för att äta en larv eller en mask som kryper där på kanten. Den lilla masken gick sönder under första bränningen, men det verkar som att mitt försök att klistra ihop den med glasyr fungerade.

Syns inte så bra på bilden, men där ÄR en liten fågel där. Och det var framförallt denna jag tänkte kunde passa ihop med min häger. Tyckte det passade med en annan fågel som dessutom gömmer sig i vassen.

Det andra locket är någon slags växt, inspirerad av Aloe Vera eller något liknande. Det är i alla fall en växt.

Kanske inte de mest spektakulära konstverken på jorden, men jag tycker faktiskt de gjorde ganska stor skillnad.

Från tomma, lite meningslösa krukor, till något som faktiskt är lite dekorativt på riktigt.

En vacker höstdag

Idag skulle solen skina, och det gjorde den. Det är tyvärr som så att dagarna börjar bli kortare igen så det gäller verkligen att ta tillvara de soliga dagarna. En stor fördel med att vara pensionär är att du kan gå ut mitt på dagen när ljuset är som bäst för att få ett bra intag av dina D-vitaminer. Så vi passade på idag hundarna och jag. Vi tog en tur till mossen där det alltid är så härligt när solen skiner. Där vara betydligt fler bilar än vad jag förväntade mig en vanlig vardag i september, men flera a bilarna hade tyska skyltar och många har väl fortfarande semester där. Dessbättre träffade vi inte på så många människor när vi var ute och gick så det är alltid skönt.

När vi kom till grillplatsen så satt det några och grillade där. Det luktade rök och grillad korv. Kunde inte låta bli att tänka på hur lycklig Iggy hade varit över det. Han som alltid trodde att han skulle hitta korv på grillplatsen efter att ha gjort det en gång hade verkligen gillat doften. Och jag kunde tänka på honom att det kom tårar i ögonen. Kommit en bit på vägen helt klart.

Jag hade tänkt att jag skulle sätta mig på en av bänkplatserna på mossen och bara sitta och njuta en stund. På bilden syns den första bänken och där ville jag inte sitta, ville komma en bit innan vi satte oss, men det finns ett helt gäng till längre fram som är lite bättre. Men för första gången någonsin var varenda bänk utom just den här första upptagen. Det har jag aldrig varit med om någon gång förut. Kanske det var alla tyskar som snott bänkarna? Men det såg ganska trevligt ut när de hade med sig fikaoch satt där. Jag borde kanske börja med det jag också. Tänker på det ibland när vi är ute att det skulle vara ganska skönt att sitta ner och bara ta det lugnt och dricka och äta något. Problemet är att jag inte tycker så mycket om att bära på en ryggsäck när jag är ute och går för jag blir så varm på ryggen. Kanske det funkar nu när det börjar bli allt kallare på dagarna? Jag svettas ju ändå när jag går så det kanske inte gör så mycket om jag svettas lite extra på ryggen ocskså?

När jag kom hem gjorde jag kålpudding. Lästa på Instragram hur Frida Ronge gjorde kåldolmar och blev så väldigt sugen så jag var och köpte ingredienser till det igår. Till kålpudding alltså, inte till kåldolmar. Jag älskar kåldolmar, men är för lat för att göra det, så det blev kålpudding istället. Det är i princip lika gott.

Så en dag i solen och ett avslut med älskad kålpudding. Ändå en ganska bra dag.

Stora killen

Nu börjar Felix bli en stor kille på riktigt. För nu slutar han att äta valp/juniorfoder och går över på vuxenfoder. Han har fått större och större andel vuxenfoder i sin mat nu under en period. Men nu har han fått de sista bitarna valpfoder och får bara vuxenfoder framöver. Så nu har vi samma foder till båda hundarna under några år i alla fall. Det var ett tag sedan sist. Det finns valp/juniorfoder, vuxenfoder och seniorfoder. Så nästa steg blir väl när Ville börjar äta seniorfoder, men dit är det ett tag.

Med det sagt så är det långt kvar tills Felix kan anses vara vuxen på alla andra sätt. Att äta vuxenfoder förenklar för oss, men innebär inte att Felix på något sätt förändras. Han skriker fortfarande lika högt när det är dags för att äta och han är fortfarande, kanske inte valpig, men i vart fall inte vuxen i sina rörelser. Dessutom börjar han hamna i en period där han emellanåt glömmer allting han har lärt sig, och vill utmana lite. Det är normalt. Hundar brukar ha ett par sådana perioder innan de blir vuxna på riktigt.

Tog en video när han fick lite Kooikerfnatt. Som han också kombinerade med att reta Ville. Det kan se läskigt ut med Ville som låter farlig och ser farlig ut, men det är så hundar leker. Felix är inte det minsta rädd, han är bara nöjd desto mer han lyckas reta Ville.

Jag glömde att det blir bättre att filma med mobilen liggande, men när kooikerfnattet kör igång så gäller det att få igång kameran med en gång och då kan det vara lätt att vända mobilen.

Sorgens femte fas

Jag läste någon gång om Sorgens faser. Som enligt någon modell ska vara fem. Nämligen de här fem.

  1. Förnekelse: Allting känns overkligt och det är svårt att ta in det som har hänt. Det är ett skyddande försvar för psyket.
  2. Ilska: En känsla av orättvisa som kan riktas mot omgivningen, läkare eller en själv.
  3. Förhandling: Tankar som ”om jag bara hade gjort så här…” i ett försök att få tillbaka kontrollen.
  4. Nedstämdhet: En djup sorg, tomhet och saknad där meningslösheten kan kännas överväldigande.
  5. Acceptans: Att börja försonas med förlusten och lära sig att leva vidare med den, snarare än att man har ”glömt”.

När jag tänker på Iggy så stämmer de här faserna ganska bra. Tror att jag kommit över förhandling, men har varit i nedstämdhet länge nu.

När maken och jag var på semester i Dalsland så märkte jag att jag faktiskt kunde jag prata om Iggy utan att gråta. När vi såg en geting och stoppade någon hund från att mer eller mindra äta upp den pratade vi om hur Iggy hade en förmåga att jaga ut getingar. Det hade han faktiskt. Ingen av oss kunde riktigt fatta hur det gick till, men han såg till att getingarna flög ut igen. Vi pratade om annat också, sånt som var speciellt för Iggy. För han var en liten speciell hund. Och jag grät inte. Kände mer en ömhet. Då tänkte jag att jag nog kommit till acceptans.

Sedan var vi på kalas i söndags och då hängde där en bild på Iggy på väggen. En bild där han såg så glad ut.

Då kom de igen. Tårarna. Tusan vad jag älskade den hunden.

Så kanske jag inte har nått accceptans ännu. Kanske jag ligger mellan nedstämdhet och acceptans. Kanske kommer det en dag framöver då jag kan tänka på, prata om och se bilder av Iggy utan att ha tårar i ögonvrån hela tiden. Till och med det här inlägget satte fart på vattenflödet igen.

Min lilla älskade vovve.