Nu börjar Felix bli en stor kille på riktigt. För nu slutar han att äta valp/juniorfoder och går över på vuxenfoder. Han har fått större och större andel vuxenfoder i sin mat nu under en period. Men nu har han fått de sista bitarna valpfoder och får bara vuxenfoder framöver. Så nu har vi samma foder till båda hundarna under några år i alla fall. Det var ett tag sedan sist. Det finns valp/juniorfoder, vuxenfoder och seniorfoder. Så nästa steg blir väl när Ville börjar äta seniorfoder, men dit är det ett tag.
Med det sagt så är det långt kvar tills Felix kan anses vara vuxen på alla andra sätt. Att äta vuxenfoder förenklar för oss, men innebär inte att Felix på något sätt förändras. Han skriker fortfarande lika högt när det är dags för att äta och han är fortfarande, kanske inte valpig, men i vart fall inte vuxen i sina rörelser. Dessutom börjar han hamna i en period där han emellanåt glömmer allting han har lärt sig, och vill utmana lite. Det är normalt. Hundar brukar ha ett par sådana perioder innan de blir vuxna på riktigt.
Tog en video när han fick lite Kooikerfnatt. Som han också kombinerade med att reta Ville. Det kan se läskigt ut med Ville som låter farlig och ser farlig ut, men det är så hundar leker. Felix är inte det minsta rädd, han är bara nöjd desto mer han lyckas reta Ville.
Jag glömde att det blir bättre att filma med mobilen liggande, men när kooikerfnattet kör igång så gäller det att få igång kameran med en gång och då kan det vara lätt att vända mobilen.
Jag läste någon gång om Sorgens faser. Som enligt någon modell ska vara fem. Nämligen de här fem.
Förnekelse: Allting känns overkligt och det är svårt att ta in det som har hänt. Det är ett skyddande försvar för psyket.
Ilska: En känsla av orättvisa som kan riktas mot omgivningen, läkare eller en själv.
Förhandling: Tankar som ”om jag bara hade gjort så här…” i ett försök att få tillbaka kontrollen.
Nedstämdhet: En djup sorg, tomhet och saknad där meningslösheten kan kännas överväldigande.
Acceptans: Att börja försonas med förlusten och lära sig att leva vidare med den, snarare än att man har ”glömt”.
När jag tänker på Iggy så stämmer de här faserna ganska bra. Tror att jag kommit över förhandling, men har varit i nedstämdhet länge nu.
När maken och jag var på semester i Dalsland så märkte jag att jag faktiskt kunde jag prata om Iggy utan att gråta. När vi såg en geting och stoppade någon hund från att mer eller mindra äta upp den pratade vi om hur Iggy hade en förmåga att jaga ut getingar. Det hade han faktiskt. Ingen av oss kunde riktigt fatta hur det gick till, men han såg till att getingarna flög ut igen. Vi pratade om annat också, sånt som var speciellt för Iggy. För han var en liten speciell hund. Och jag grät inte. Kände mer en ömhet. Då tänkte jag att jag nog kommit till acceptans.
Sedan var vi på kalas i söndags och då hängde där en bild på Iggy på väggen. En bild där han såg så glad ut.
Då kom de igen. Tårarna. Tusan vad jag älskade den hunden.
Så kanske jag inte har nått accceptans ännu. Kanske jag ligger mellan nedstämdhet och acceptans. Kanske kommer det en dag framöver då jag kan tänka på, prata om och se bilder av Iggy utan att ha tårar i ögonvrån hela tiden. Till och med det här inlägget satte fart på vattenflödet igen.
Vi har två rosa fåtöljer från IKEA i vårt vardagsrum. De blev rosa för jag tyckte de passade ihop med tapeten. Det tycker jag fortfarande. Vår soffa däremot är grå. Passar ihop med snickerierna är tanken. Nåja, det har egentligen ingen betydelse för det här.
Till varje fåtölj har vi också en fotpall. Mycket skönt när du sitter i fåtöljen. Eftersom jag är en soffmänniska så sitter jag nästan jämt i soffan. Jag brukar dra den ena fotpallen dit och använda den där. Så kom Felix. Som till en början älskade att sitta i knät, men som när han växte mer eller mindre slutade att sitta i knät. Vilket var väntat.
Vad han istället började göra var att ligga bredvid mina fötter på fotpallen. På så vis fick båda hundarna och jag plats i soffan så det var ju bra. Ville bredvid mig och Felix på fotpallen. Men som hundar brukar så växte Felix. Snart fick inte mina fötter plats på fotpallen bredvid Felix. Lite trist tyckte jag eftersom jag gillar den där fotpallen jag också. Så vad gjorde jag då? Jo, jag kollade på IKEA om de fortfarande hade den här fotpallen och det hade de? Inte i rosa så klart, men de hade en grå som kunde få gå ihop med soffan. Så jag införskaffade en grå fotpall. Visserligen samma modell, men de har gjort den förändringen att det numera är förvaring i fotpallen så kommer jag på något att ha där kan jag lägga ner det.
Därför sitter jag numera i soffan med två fotpallar framför mig. Jag får dra mig själv över fotpallarna när jag ska upp, men det kan det vara värt. Och nu kan Ville ligga bredvid mig i soffan, Felix kan sova på en fotpall och jag kan ha fötterna på en annan fotpall.
Försökt åskådliggöra det hela i en bild här, men var tvungen att använda vidvinkel så perspektivet blir lite mysko. Men här syns det hur vi sitter alla tre. (Om någon undrar varför det står AI-genererat innehåll så beror det på att jag bad AI ta bort en grej som låg i ena fåtöljen).
Ibland får du göra lite uppoffringar för dina pälsklingar.
Det är inte ovanligt att jag tar mig till IKEA, men för det mesta har jag då kollat upp vad jag ska köpa och går direkt in och plockar till mig det jag tänkte mig. Alternativt så får de plocka ihop vad jag ska ha och så hämtar jag det bara. Den här gången hade jag behov av ett par korgar, helst med lock, och fick för mig att jag skulle göra ett lite längre besök och faktiskt gå runt i butiken lite. DET var längesedan jag gjorde. Gick och kikade på soffor. Börjar bli dags för en ny soffa uppe i blå rummet. Som också är TV-rum. I det rummet krävs en ganska stor soffa eftersom det ska finnas plats för två hundar och två människor utan att de ska behöva trängas alltför mycket. Hittade en modulsoffa som jag gillade. Uppåkra heter den.
Den var djup, passar mig som ändå alltid kryper upp i soffan och ger också mycket sovplats för hundar. Kan sättas ihop lite som du vill. Möjligen är den för stor för vårt rum, men jag ska i alla fall mäta och se hur det skulle kunna se ut. Drömma kan du ju alltid göra.
När jag kollat klart på övervåningen tänkte jag att jag skulle ta mig en fika i restaurangen och döm om min förvåning när de hade gjort om hela restaurangkonceptet. Stora förändringar. Måste vara länge sedan jag var på IKEAs restaurang. Nu var det precis som i bistron. Du fick välja och betala via en skärm (kunde visst också göras via din telefon) och sedan hämtade du det i disken när det var din tur. Som på ett hamburgerställe.
Jag hade väl inte så mycket emot det, men blev snopen bara. Det har ju varit så länge i bistron (sedan pandemin tror jag), men visste inte att de gjort likadant i restaurangen.
Nåväl, jag hittade ett par korgar med lock i rätt storlek. Vielången hette de.
Korgarna visade sig ha exakt rätt storlek så jag är nöjd med köpet. Tänk vad lite småförvaring kan förenkla tillvaron. Det enda är att jag skulle vilja ha ett litet handtag på dem så att de går lättare att dra ut. Men det ska jag nog kunna fixa själv. Har en påse med läderbitar där jag nog ska hitta något lagom. En påse som jag köpte för massor av år sedan, men som jag faktiskt haft nytta av många gånger vid det här laget.
Plockade även på mig sånt där som du brukar plocka på dig när du är på IKEA. Servetter, påsar, värmeljus mm. Funderade på att köpa en skrivbordslampa, men hade inte alldeles helt klart för mig vad som skulle passa bäst på bordet så det får vänta till en annan gång. Men har i alla fall kollat lite.
Sedan gillade jag den här förvaringen. Inte bara för att det är ett gulligt djur, utan för att den heter Grejsimojs. Ett ord som inte är ovanligt att jag använder. Visst är den söt?
Så, ja, detta var ett lite längre besök på IKEA. Vet inte om det gav så mycket mersmak, dröjer nog några år till nästa gång igen.
När maken och jag var på någon av öarna (Öland eller Gotland) så såg jag några som hade en badponcho. Jag har väl hört om den förut så det var inte nytt på så vis, men jag har inte sett någon använda en sådan förut. Väldigt praktiskt tyckte jag att det såg ut. När vi nu skulle åka till Dalsland och jag visste att det fanns en badplats nära vår stuga så tänkte jag att jag ville ha med mig just en badponcho. Såna där idéer man kan få. De jag såg var lite för dyra för vad de var så jag köpte ett par handdukar på rea istället (går bra att använda ett par gamla, men jag hade inte riktigt några och dessa kostade bara 98 kr styck). Och sydde mig en poncho.
Randig på framsidan.
Och blommig på baksidan.
Två fickor på framsidan och en huva. Väldigt enkel sömnad.
Den här åkte med till Dalsland och den användes vid bad på badplatsen. Och var mycket riktigt väldigt praktisk. Det jag inte hade tänkt på var att den dessutom var superskön att ha på sig i stugan när jag hade duschat. Hemma har jag min badkappa, men den tar jag inte med på resa, men nu hade jag plötsligt en ersättare.
Således, en badponcho för bad och dusch både utom- och inomhus.
Nu har vi kommit hem till vår egen skog igen. Inte i Dalsland. Och även om Dalsland var fint så är hemma bäst, det är bara så det är. Igår tog hundarna och jag oss runt en av våra vanliga snurror i ett av våra naturreservat.
Även om jag inte gillar att säga det börjar det bli höstlikt. Och egentligen har jag kanske inte så mycket emot att säga det eftersom hösten faktiskt är min favoritårstid av alla. Men det är väl det där att erkänna brytningen sommar till höst. Eftersom efter hösten kommer den brytning jag gillar minst. Höst till vinter. Och vinter är definitivt den årstid jag gillar minst.
Igår när vi promenerade blev vi störda några gånger av skolungdomar som var ute och orienterade. Normalt brukar jag tycka det är lite jobbigt om det kommer flera möten eftersom jag vill hålla hundarna nära då. Och hålla linorna i handen. Därför har jag alltid ordentlig koll framåt när vi går. Vad jag kunde konstatera igår är att skolungdomar är inga större problem på den här fronten. De hörs på långt avstånd så när de väl kom fram till oss så var hundarna säkrade i mina händer. Inga nyheter där således. Inte ens när de springer runt i skogen kan de vara tysta. De ropar och pratar med varandra hela tiden. I hög volym. Bra för oss såklart.
Summa summarum, skönt att vara hemma i egen skog. Även här många backar och ett par av dem ganska branta, men jag kan gå upp för alla, jag behöver inte klättra.
Vi tar ofta en liten sensommarsemester i Sverige. De senaste åren har bilen kört till Öland eller Gotland. I år tänkte vi att vi skulle göra något annat och hyrde oss en stuga vid en sjö, mitt i skogen i Dalsland. Vi hade inte ens mobiltäckning. Vi brukar ofta ha tur med vädret på våra sensommarsemestrar, men i år förutspådde SMHI massor av regn i Dalsland. Vi tänkte som så att så många gånger som vi haft tur med vädret kunde det vara dags med lite otur. Det kommer att gå bra det också. Strax innan vi skulle ge oss av så vände det och plötsligt skulle vi ha bra väder istället. Så vi hade en vecka med perfekt väder i Dalsland. Varför Dalsland? Varför inte? Har knappt varit där. Dalsland har mycket skog och består till 25 procent av sjöar, vilket syntes tydligt när vi åkte runt.
Och som jag skrev så bodde även vi vid en sjö. Mitt i skogen och vid en sjö rättare sagt. Det var en jättefin stuga och vi hade en fantastisk utsikt där. Det tyckte Ville också. Han gillade att gå ut på altanen och hålla koll på vad som hände utanför.
Till en början skällde han på alla nya ljud han hörde, men efter hand så vande han sig vid de olika ljuden. Utom lommen som ropade i skymningen. Den fick en liten utskällning varje kväll.
I Dalsland så vandrade vi i skogen. På inte alltid så enkla stigar.
Mycket upp och ner var det också. Hundarna gillade detta. Att gå i långlina är nästan som att gå lös. Det är det bästa vi kan erbjuda, för vi har inte så god pli på dem att de kommer när vi ropar om det skulle komma någonting de vill jaga.
Och som synes även på vandringarna stöter du på vatten hela tiden. Antingen en liten sjö eller en liten tjärn någonstans.
Dricka är viktigt på vandringar
Maken och hundarna vandrade mer än jag. På en av våra vandringar var det väldigt brant upp och ner. Inte så att det bara var att gå upp och nedför backe utan det var att nästan klättra upp och ner. OK, inte som att klättra i berg, men jag fick använda händerna som stöd och jag fick ta höga och låga steg väldigt många gånger. Vilket ledde till att jag fick rejält ont i min artroshöft och fick hålla mig till lite enklare turer sen. Men vovvarna och maken tog ett par egna lite svårare turer. Här fick jag syn på dem komma tillbaka från en vandring på andra sidan sjön.
Men vi gjorde ju annat också. Åkte på lite sevärdheter och sånt. Vi åkte till Håverud, där de har en gammal akvedukt (med 33.000 nitar i, det ni). En bro för båtar helt enkelt.
Där fanns också gamla slussar. Framförallt mindre båtar som tar sig fram här.
Vi käkade lunch i Håverud. På Håveruds Brasseri & Rökeri. Jag åt god gravad och rökt fisk. För att inte förfela vår vandringssemester tog vi en liten tur genom skogen på långa trätrappor. Den på bilden är en av de korta.
Faktum är att jag fick nästan lite svindel i ett par av de riktigt långa trätrapporna. Fattar inte varför, jag brukar inte ha svindel. Kanske kommer det också med åldern.
Dalaborg fick också ett besök. En gammal borg som byggdes av två av Magnus Ladulås söner när de var i krig med den tredje. Inte mycket kvar av den borgen, men där var väldigt intressanta informationstavlor.
Fick lära mig om hur viktig Vänern var som handels- och krigsställe. Inget jag kände till. Kunde kanske räknat ut det, med tanke på läge och kanaler, men inte ofta jag sitter och funderar på Vänerns historia. Å andra sidan finns det mycket jag inte känner till. Satt ganska länge på en bänk de ställt upp på ett perfekt ställe med en helt fantastisk utsikt över Vänern.
Det var så vackert så det var helt magiskt. Gick inte att ta en bild för det fanns liksom inte plats i kameran. Försökte ta en panoramabild, men det blev bara jättedumt. Vissa saker ska du bara njuta av.
Vid Högsbyn gick vi runt och kollade in hällristningar.
Det var lite roligt. Där fanns massor med hällar och många väldigt små sådana och på nästan varenda en så var där en hällristning. Fanns massor med försök till att förklara vad alla kunde innebära. Till exempel kunde de här fötterna visa vägen till underjorden?
Maken och jag hade vår egen diskussion om detta. Eftersom det fanns en hällristning på varenda liten sten så undrade vi om det inte var som så att det var dåtidens grafitti. ”Tråkigt vi har det. Vi sticker ut och ritar lite på stenar.” Typ.
Vi åkte också runt och tittade på lite olika samhällen. Åt till exempel pizza i Mellerud. Den enda staden i Dalsland är Åmål så det är mestadels små samhällen.
På hemvägen stannade vi till i Vänersborg och käkade lunch och åkte sedan till Trollhättan och kikade lite på slussystemet där.
Det var väldigt intressant och ett fint område. Tyvärr tog jag inte så många bilder där. Två eller tre generationer slussar fanns det där. Trevligt att gå runt. Där finns fall också, men vi gick inte till dem. Vi började bli lite trötta som man alltid blir när man startat hemfärden och gav oss iväg hem.
Så en vecka i naturen i Dalsland är slut och vanliga livet börjar igen.
Har länge funderat på det här med hur utsatta vi är när vi är på nätet. Google håller koll på var jag är, om jag inte stängt av funktionen, och spionerar på vad jag söker på och var jag är på Internet. Och ännu värre kändes det när Trump kom till makten med hjälp av alla teknikbiljonärer. Därför jobbar jag just nu med att bli lite privatare. Plus att, så gott det går, inte använda de amerikanska tjänsterna.
Vad innebär det då? Jo, jag vill inte dela med mig av allting till teknikjättarna längre. I alla fall minska så mycket jag kan. Hur många gånger har jag sökt på något i Chrome bara för att få en annons om det i Instagram eller på en annan sida i Chrome. Och alla vet ju också att mycket av dina uppgifter säljs vidare till tredje part. Inte för att någon bryr sig om mig som person, jag är alldeles för oviktig för det, men jag vill ändå stoppa allt det där så mycket jag kan. Därför har jag letat runt lite och har börjat ändra.
Istället för Google Chrome har jag börjat använda Brave som webbrowser. Brave har en högre säkerhet och skyddar dina personliga uppgifter betydligt mera än Chrome. Så den använder jag numera både på telefonen och på laptopen.
Jag måste ha ett Googlekonto och min gmailadress för att kunna ha min Samsungtelefon, men jag måste inte använda den adressen. Så jag byter ut min Gmail också. Och min kalender. Vi köper dessutom Microsofts tjänster och sparar dokument och foton och lite annat på Onedrive. Ett enkelt sätt att ha kopior ifall laptopen eller telefonen skulle bråka. Plus att genom att ha saker lagrade i molnet kan både maken och jag komma åt samma filer. Men nu vill jag inte heller stötta Microsoft, eftersom jag inte litar på dem heller. Rätt vad det är säger Trump ”Hoppa” och både Google och Microsoft kommer att fråga ”Hur högt?”. Och kanske kommer jag plötsligt inte åt mina filer längre.
Så när det gäller alla de här grejerna har jag gått över till Proton.
Proton är ett teknikbolag från Schweiz och är inriktat på hög säkerhet och personlig integritet. Mycket mer kryptering. Så numera har jag börjat med Proton mail istället och även kalendern. Drive håller jag på att fylla med mina filer från Microsofts Onedrive. Det är ingen brådska att bli klar, Microsoft är betalt till december, samtidigt är det skönt att bli färdig. I paketet följer också med en VPN-lösning och ett lösenordsvalv. Det är två tjänster som jag betalar extra för idag, men i och med detta kan jag säga upp de tjänsterna också. Så nu samlar jag många ägg i samma korg.
Men allt det här innebär så klart jobb. Å andra sidan har jag mycket tid så jag har tid och möjlighet att fixa det här. Och eftersom jag kan köra på till december så behöver jag inte sitta nätterna igenom och ordna med detta.
Ärligt så känns det väldigt bra att släppa de stora jättarna lite.
