Ja, nu har jag faktiskt börjat den. Sådden inför 2016. Idag grävde jag ner de löv som trillat ner i en av pallkragarna och fyllde på med en ny säck jord. Sedan planterade jag vitlök i hela pallkragen. Det ska bli spännande att se om det blir några lökar nästa år.
Jag tog med mig vovvarna ut i skogen. Det var så vackert väder och jag tänkte att de skulle få springa lite. Och jag skulle plocka lite trattkantareller att ha till trattkantarellsnacks på lördag. Jag tänkte att vi skulle ta en promenad först, innan jag plockade trattisar. Det har varit älgjakt sedan 12 oktober så det kändes som att nu var det äntligen dags att få komma tillbaka till skogen igen. Härligt.
Vi började med att gå till den lilla skogstjärnen. Det var lugnt och tjärnen var alldeles spegelblank.
Färgerna var starka och det var väldigt skönt ute. Vovvarna rusade runt och hade allmänt trevligt.
Plötsligt hörde jag hundar skälla på avstånd. Reagerade inte så mycket på det, det finns några gårdar en bit bort och det har hänt förut att vi hört dem skälla. Plötsligt så blev det ännu flera hundar. Och så hörde jag ett älghorn. Och ett till. Shit! Älgjakten var tydligen inte över. Och någonstans, inte jättelångt från oss, höll de på att försöka skrämma fram älgar. Som de tänkte skjuta. Och jag ville då rakt inte stå där mellan en eventuell älg och ett jaktlag.
Så hundarna fick koppel på. För det fall det där jaktlaget var på väg åt vårt håll så ville jag inte ha två hundar som kom i bråk med riktiga tuffingar. Så vi gick. Fort. Till bilen. Lite grand med hjärtat i halsgropen.
Och vi hann. Vi kom fram till bilen utan att möte något jaktlag eller bli överfallna av jakthundar.
Iggy och Gandalf tyckte jag var jättetråkig och jag fick tvinga dem in i bilen. Jag kunde väl inte mena att vi skulle åka hem utan att ha gått hela rundan! Det kunde jag väl bara inte!
Så kan det gå ibland. När älgjakten uppenbarligen inte är slut.
Precis som det var en konstig vår som följdes av en konstig sommar så har vi fortfarande en konstigt höst. Våren och sommaren var inget jag gillade, men hösten måste jag säga att jag gillar. Så mycket sol vi har haft den här hösten. Å andra sidan har det varit tur det, för annars hade nog inte batterierna fått någon laddning. Och det är allt viktigt att batterierna får lite laddning.
Kan inte låta bli att undra bara – när det har varit så konstigt väder ända farm tills nu, kan det innebära att vi får en konstig vinter också? Själv tror jag det. Någon gång efter nyår kommer vi att få en vargavinter tror jag. Som varar alldeles för länge så att det inte blir någon vår nästa år heller. Men jag hoppas så klart att jag har fel.
Idag blev det vintertid. Eller i natt. Vi kom inte på det förrän imorse i alla fall. Jag tycker inte om det där med vintertid. Det skulle vara samma tid jämt. Och då helst sommartid. Det är så tråkigt när vi går över till vintertid. Plötsligt kommer mörkret så fort. Inte gradvis utan en hel timme tidigare. Bara så där. Inte konstigt att vi har så svårt med november. Den inleds med att vara mycket mörkare än oktober. Bläh!
Men det har varit en så vacker höst. Med mycket sol och så blå, blå himmel. Så blå himmel som det bara kan vara på hösten. Och löven har massor med färger. Som nästan gör att det är helt OK att det inte finns så mycket blommor.
Igår lyckades Gandalf igen sträcka en muskel. Hoppas jag i alla fall, så att det inte är något värre. Därför fick vi ta ut varsin hund. Maken tog Gandalf på en kort tur och själv tog jag Iggy på en längre tur. Jag ville ha en långpromenad och det var fint väder så vi travade på. 
Det blev också lite fotograferande. Och så här så söt kan en liten berger var ibland.
OK, det här är så enkelt så det är knappt ett recept. Men det är så bra! Och kanske någon har missat det. Ett bra alternativ till ris emellanåt.
Ett blomkålshuvud. Eller ett halv eller så mycket ris du nu vill ha.
Skär blomkålshuvudet i lite större bitar. Lagom stora att stoppa i din matberedare. För det här receptet behöver du verkligen ha en matberedare. Annars fungerar det inte.
Lägg bitarna i matberedaren och kör tills bitarna ser ut ungefär som ris.
Lägg ”riset” i en skål som går att köra i micron. Täck skålen med plastfolie.
Kör 7 minuter på full effekt. Färdigt!
Används som vanligt ris.
Även om sensommaren och hösten har varit hur fin som helst så var inte sommaren på vår sida. Sådant som vi hade tänkt fixa på utsidan gick inte att genomföra eftersom det regnade mest hela tiden under vår semester. Så grunden får vänta till nästa år liksom målning av källarfönsterna. Det vi tänkt göra på verandan har vi emellertid äntligen lyckats bli klara med. Vi har fått fixa det kvällar och helger eftersom det var efter vi börjat jobba som det fina vädret kom. Detta var i alla fall vad vi började med.
Och detta är vad vi har nu.
Vi har gått igenom och fixat verandaräcket, som hade åkt på stryk på ett par ställen. Vi har målat hela räcket och även alla stolparna runt verandan.
Det har lagt en stengång till trappan, lite rundat. Och innanför har vi lagt singel. I det kan jag nu ställa krukor. Krukor som inte behöver lyftas undan varenda gång som gräset ska klippas. Ett galler har kommit upp och målats. Ett som döljer röran under trappan. Trappan får fortsätta vara omålad. Tror fortfarande att det är bäst så. Vitt skulle lysa lite för mycket och grått blir inte heller bra. Så just nu får den vara som den är. Golvet är dessutom rengjort och behandlat, men det är lite svårt att visa upp.
Visst har det blivit till det bättre! Även om blommorna kan arrangeras bättre, det är något jag får fundera på nästa år.
Kompletterar förresten med en riktigt gammal förebild.
När jag var liten – och även sedan när jag blev stor – brukade mamma baka en kaka som jag kallade smulkaka. Någon gång när jag frågade henne om receptet så sa hon att det vara bara att göra en ”fin” vetedeg och sedan göra smulor av smör och socker och mjöl. Mammas vanliga variant på recept. Nu ett tag har jag velat hitta ett recept på den där kakan. Jag var helt säker på att detta var en finsk kaka så jag sökte på finsk kaka + vetedeg + smuldeg. Och fick så småningom helt klart för mig att det här är en tysk kaka! Som heter Streusselkuche. Där fick jag. Förmodligen har mamma hittat den någon gång i en veckotidning. Hon läste flera sådana nämligen. Och testade ofta nya recept ur dem. Nu har jag i alla fall, med hjälp av lite tyska recept, fått fram något som faktiskt blev väldigt likt mammas smulkaka. Så nu kan jag faktiskt baka en sådan också!
Vetedeg
2,5 dl mjölk
100 gr smör
1 msk kardemumma
25 gr jäst
0,5 dl socker
0,5 tsk salt
1 ägg
8-9 dl vetemjöl
Smuldeg
100 gr smör
3 dl mjöl
1,5 dl socker
Vetedeg
Har du hel kardemumma (som så klart är godast) så mortla den till lagom stora bitar.
Värm mjölken i en kastrull, lägg i smöret och låt det ligga tills det är smält. Lägg i kardemumman. När blandningen är ca 37 grader blanda den med jästen.
Häll i socker, salt och en del av mjölet. Blanda. Lägg sedan i ägget och resten av mjölet. Blanda till en smidig deg.
Låt jäsa i 30 minuter. Sätt ugnen på 200 grader.
Smuldeg
Gör under tiden smuldegen. Smöret ska vara rumsvarmt. Häll i mjöl och socker och blanda med fingrarna tills du får en smulig deg. Ställ gärna in den i kylskåpet tills den ska användas.
Kaka
När vetedegen är jäst kavla ut den lite och lägg den antingen i en långpanna, eller, om du som jag vill ha den lite tjockare, i en stor form.
Häll över smulorna och tryck till lite, bara försiktigt.
Baka den i 20-30 minuter.
Om den blir precis som mammas kan jag inte riktigt säga. Men god blev den.
Trattkantarellerna är på G. Och är lika goda som vanligt. Jag har inte fått ihop så det räcker till en soppa ännu, men lite stekta på en macka har jag fått.
Gott!