Förutom att vi var på Af Fröjd i helgen och förutom att vi hämtade med oss min syster så var vi faktiskt på partaj. Där nere i Skåne bor det ett par som varje år bjuder in uppemot ett hundratal personer på oktoberfestival. De har gjort det i ganska många år vid det här laget. Vi har varit där tre år i rad för vår del. Det blir några nya människor varje år och förmodligen försvinner några också. Men den där festen blir på något sätt en blandning av människor de lärt känna under sitt liv. Mannen är en ölbryggare, nu för tiden både professionellt och privat.

På festen finns det alltid ett antal fat med olika sorters öl som han bryggt. Det är bara tappa upp!

Förutom det så finns där oktoberfestivalmat. Där finns korv, potatissallad, lökpaj (swiebelkuche), foccaccia och fröknäcke. Plus surkål så klart. Och det är så gott. När du sätter dig till bords i det stora partytältet de hyr och ställer upp i sin trädgård så står det egenkryddade snapsar på borden.

När du känner dig mätt och belåten på mat så finns det kaffe, äppelkaka och vaniljsås att äta.

Det är samma meny varje år, men det blir inte tråkigt. Det skulle kännas fel om det var något annat. Däremot så är det nya ölsorter varje år. En är alltid detsamma, den som heter Oktoberfestival, men i övrigt så är det olika. Varje år så har de också ett lotteri och den som vinner får vara med och brygga en ny ölsort till nästa års festival.

Jag tycker att det här är fascinerande. Dels att varje år liksom bli påmind om det som händer genom livet genom att samla så många som de gått på genom livet. Många av de här människorna träffar de bara en gång per år dessutom. Utöver det är det fascinerande att två människor år efter år orkar lägga ner ett sådant jättejobb för att glädja alla oss som kommer dit. Jag vet att de får hjälp, men det är deras egen drivkraft.

Och det var gott i år med. Jag menar korv och surkål är ju alltid gott! För att inte tala om fröknäcket! Jag testade alla ölsorterna och de var goda alla, utom den med hallon i, men den var nog för damerna och någon dam blir det aldrig av mig.

Och nu är årets oktoberfestival över. Nu får vi vänta tills nästa år. Och om två år är det vår femte gång och då ska vi få en egen handmålad sejdel! För det får den som varit med fem gånger.

När jag var liten bodde vi några år i Osby i Skåne. Vi flyttade därifrån när jag var sex år så jag minns inte så jättemycket. Och ibland är det väl också som så att jag har hört historier om vad jag hittade på så emellanåt vet jag inte vad det är jag minns och vad som blivit bilder i mitt huvud därför att jag hört historierna.

Mamma hade kvällsjobb som städerska. Ett ställe som hon städade på var en bilaffär. Det var inte ovanligt att min bror fick passa mig, som då var cirkus tre år, när hon var och städade. Min bror var inte världens bästa barnvakt på den tiden. Nu har han sex barn och alla lever fortfarande så han blev bättre. Den här kvällen så gick jag ut en sväng, min bror trodde troligen att jag gick ut på gården för att leka eller så märkte han inte ens att jag gick ut. Själv hade jag i vart fall bestämt mig för att jag skulle gå till mamma, dit där hon städade. Så det gjorde jag. Och det var en ganska lång promenad, men det skulle jag i alla fall.

Mamma som städade i bilaffären hörde plötsligt hur någon knackade på skyltfönstret och när hon tittade upp så stod jag där. Glad och vinkandes. Mamma plockade in mig och jobbade färdigt. När vi kom  hem lämnade hon mig vid ytterdörren och gick in till min bror. Väl där frågade hon honom var jag var någonstans. Min bror tittade lite slött upp från sin bok och berättade att jag var ute och lekte. Jag vet inte vad som hände därefter, men jag tror att min bror nog fick höra både det ena och det andra.

Nu i helgen har vi varit i Skåne. Min syster har åkt med upp för att vara här lite och bo i Lilla huset. På vägen upp tänkte vi att vi skulle bjuda henne på lunch på Af fröjd, som är en trevlig butik som ligger i Osby. Förutom att det skulle bli trevligt att äta lunch så tyckte min syster att det skulle bli kul att se Osby igen. Min syster är 11 år äldre än mig så hon kommer ihåg betydligt mer än mig. Vi kom till Af fröjd som ser ut så här.

Då säger min syster: Ja men det är ju Hermanssons bil! Dvs den affär min mamma brukade städa i och den affär jag en gång i tiden för många år sedan promenerade till. Visst var DET lite roligt!

Efter besöket åkte vi till stället vi bott på en gång, huset var borta och det var nu en öde tomt. Men vad jag såg var hur långt jag faktiskt gick den där gången när jag var tre år, och det var i princip genom hela byn! Jag måste ha varit väldigt målmedveten!

Vi gick i alla fall in på Af Fröjd. Det är en riktigt trevlig affär, med lite annorlunda upplägg. Hittade fina badkar, med en form av trappa som jag kanske kan få någon idé av till mitt eget badkar. Jag skulle behöva något trappliknande eftersom mitt lilla badkar faktiskt är ganska högt.

Ett vitrinskåp som jag fick lite idéer för att bygga ett eget.

En frän fåtölj, kanske inte så skön.

Och en riktigt häftig soffa.

Och mycket, mycket mer. Ska jag vara ärlig så finns där inte så jättemycket som jag verkligen vill KÖPA, men det finns mycket som jag tycker är väldigt roligt att titta på.

Jag kan också verkligen rekommendera att äta lunch där. Det är mysigt att sitta där, du sitter mitt i affären, mitt bland saker som finns att köpa. Annorlunda och trevligt. Förutom det så är maten riktigt, riktigt god.

Och åtminstone en gång i tiden har det varit välstädat där, för det fixade min mamma.

Vet inte varför, men jag lyckas inte få till någon bra bild. Men oavsett så är det trevligare när det ser ut så här utanför vårt fönster.

Igår åkte jag tåg. Och då hamnade jag i en situation där jag blev påmind om en ”åkomma” jag har.

Jag AVSKYR ljudet som blir när någon äter äpple. Jag kan nästan bli illamående av det ljudet. Eller egentligen så är det väl ljudet när någon äter något hårt som låter mycket. Är jag mobil så flyttar jag helt enkelt på mig, men när jag sitter bredvid någon på tåget så är det inte så lätt att komma undan. Då gäller det istället att försöka tänka på något annat tills min resegranne ätit färdigt. Jag fattar bara inte hur det kan bli så många bett av ett äpple? Eller är det bara som det känns?

Undrar om det finns fler med samma ”åkomma”?