Det finns lite olika odlingar hos oss. I ena hörnet ser det ut så här.
Brännässlor, kirskål, maskrosor och förgätmigej. Det är väl också någon slags odling?
Vårt stora äppelträd har nog många år på nacken. Det har fått äpplen vissa år och hoppat över vissa år. Jag tror dock att det börjar bli lite gammalt nu och äpplena blir inte alltid så fina. Men i år blommar det något helt otroligt! Jag har försökt få till det på bild, men jag är inte tillräckligt bra fotograf för att verkligen kunna visa hur vackert det är just nu.
Jag går och tittar på det så ofta jag bara kan eftersom jag vet att den där blomningen inte varar så länge.
Det är så vackert överallt just nu. 
Nu tänkte jag berätta om något som jag är övertygad om att ni väntat och undrat över. Kanske till och legat sömnlösa över. Hur har det egentligen gått med de där ramslöksplantorna jag beställde och planterade tidigare i år? Lever de? Har de kolat vippen?
Jo, faktum är att de lever. Och just nu blommar de till och med!
De står där bland myskmadran och kirskålen och verkar faktiskt ha det ganska bra. Jag vill ju inte ta något av den i år så jag hoppas verkligen att detta tyder på att den håller på att etablera sig och att den kommer upp igen nästa år. Så att jag kan göra ramslökssmör.
Ja, jag glömde ju faktiskt pinnen igår när jag skrev om hundarna. Gandalfs pinnar. Det är ett ständigt återkommande tema när vi går ute i skogen.
Gandalf är lite rolig när vi är i skogen. Plötsligt blir han på bushumör. Bara så där. Det tar sig två – eller kanske tre – olika uttryck. Det första är att plötsligt ser jätteglad ut och rusar mot en och hoppar i luften lite vid sidan av en. Det andra är att han börjar rusa runt som en tokdåre i skogen och då emellanåt försöker få med sig Iggy på detta. Den tredje varianten är att hitta en pinne. Och vi ska komma ihåg att när Gandalf hittar pinnar så är det inte någon enkel liten pinne inte. Det ska vara stora pinnar. Helst halva träd. Det har hänt att han har försökt dra iväg med ett helt träd också, av en mindre variant. Då har han dock fått ge upp.
Den här pinnen, eller halva trädet, vill han att vi ska ha kul med tillsammans. Antingen ska vi dra i varsin ände av pinnen. Eller så ska vi gå och bära den tillsammans. Jo, det är faktiskt sant. Han tycker om att bära pinne tillsammans. Då tar vi tag i varsin del av pinnen/trädet och så går vi bara. Det är av någon anledning väldigt roligt. Kanske gör vi någon nytta tillsammans där, har inte helt klart för mig sammanhanget. Det mest besvärliga är när du går där i skogen och inte har sett att Gandalf har hittat en fantastisk pinne. Då kan han komma gåendes med sin fina pinne och börja peta på dig med den bakifrån. En sån där pinne är ju inte helt rak och fin i formen oftast och det är inte så lätt att styra den med en hundmun så du kan få en stöt av en pinne lite var som helst. Ibland är det dessutom en granruska som du liksom får stött i baksidan av låret. Men det är ganska roligt i alla fall.
Det där med att kasta pinnar och sedan springa efter dem. Stendumt. Tycker Gandalf. När det går så himla bra att bära dem.
Jaha, nu har vi varit i skogen igen. Och jag har bilder av vovvarna igen. Det är inte så nytt på den här sidan, men det är som så att skogen är viktig för mig och vovvarna är viktiga för mig. Och för oss är det liksom nytt varje gång vi är i skogen. Och vovvarna är liksom lika söta varje gång. Den här gången så regnade det på oss. Något som påverkar Iggys utseende så att han, ja, ser ut som en blöt hund. Gandalfs päls däremot den stöter bort regnet ganska mycket. Ska du lyckas få honom att se alldeles blöt ut får du allt ta och schamponera in honom, att bara spola vatten på honom räcker inte.
De är lite roliga de här två, för de är liksom ganska avundsjuka på varandra. Vilket förmodligen inte är speciellt ovanligt. Och den som är mest avundsjuk av sig är faktiskt Gandalf. Så när Iggy, sin vana trogen hoppar upp på en sten.
Då måste Gandalf också hoppa upp. Även om det ibland slutar med att han inte kommer ner igen utan hjälp. Så långt tänker han inte när han tar sig upp på stenen.
Apropå söta hundar och så. Kolla den här där båda två lyckas ha tungan ute på samma bild.
Det tyckte jag allt var lite gulligt.
När jag går i skogen så tittar jag ofta på de små sakerna. Ser mönster, vackra små växter, konstiga stenar, fina vattendroppar och sånt. Och eftersom jag fortfarande är ganska barnslig i sinnet så hittar jag ibland på små historier om vad jag ser. Inte långa sagor eller så, men jag kan se figurer i stenar, eller små tomtehus i stubbar och så vidare. Kanske inte sådant som jag ska gå runt och prata högt om, men när jag är i skogen så brukar det oftast bara vara jag och hundarna och hundarna dömer mig inte när jag ser tomtar och troll :). Så länge de får ha det lite roligt. Ett väldigt bra exempel på saker jag kan se såg jag alldeles häromdagen. Den här rotvältan, stubben.
Att det här är någon slags varelse som tar sig lite långsamt åt höger är ju så tydligt så det är nästan inte klokt! Jag stod och tittade ganska länge på den här för att se om den skulle glömma att jag såg den och ta ett litet steg. Det gjorde den inte.
Jag får se om den är kvar nästa gång jag kommer dit eller om den har smugit vidare.
Äntligen har jag börjat få LITE energi igen. Efter denna eländiga, eländiga vinter. Härom veckan sa jag till maken ”Vad konstigt, jag har inte varit med hundarna på mossenrundan på hela vintern, vi som brukar vara där ofta på vintern.” Maken tittar lite underligt på mig och säger ”Är det verkligen så konstigt”. Varvid jag kom på att det var det kanske inte. Det har liksom inte funnits så många tillfällen i år. Inte har det funnits någon energi att fundera eller jobba med hemma heller. Men nu känns det alltså som att den börjar komma tillbaka. Energin. I alla fall lite grand. Såpass att jag börjat fundera på mitt hål i väggen igen. Och har faktiskt bestämt mig för vad det ska vara för handtag på dörren. Det kommer att bli en bit oljad ek. OCH jag har börjat måla luckorna!
Ja, det är fuskpanel här och inte riktig pärlspont, men eftersom mitt hål i väggen inte är så djupt så fick jag leta efter det tunnast möjliga. Så fuskpanel it is.
I’m not back, but hopefully I’m coming back.
Jag bestämde tidigare i år att jag helt skulle skippa allting med att förgro i år. Inga fröer inomhus eller i källaren. Att lägga så lite jobb som möjligt. Och jag har hållit det. Dessutom har jag konstaterat att en hel del saker går att köpa förgrodda redan. Så nu finns det lite saker på gång i källaren. Som jag har shoppat helt enkelt.
Här har vi basilika som ska få växa till sig tills det blir tillräckligt varmt ute.
Persilja, både slät- och krusbladig. Brukar sätta den i pallkragarna, men i år har jag tänkt att jag ska testa att ha den i en kruka.
Och sist jag var i butiken så hittade jag faktiskt luktärter! Och jag som tänkt att det inte kommer att bli några sådana i år.
Och så har jag förberett en kruka med tobaksblommor. De ska få komma ut så fort det blir lite varmare. Även om, som någon skrev, att den svenska sommaren äntligen kommit, dvs. sju grader och regn, så hoppas jag att det ska bli lite varmare igen. Jag vill kunna odla mangold i år. Förra året var sommaren så kall att den inte grodde hos oss. Och mangold är så gott!
Ja och så har jag en liten rosmarin också. Som ska få ersätta den som jag lyckades ta död på. Som var så fin. Jag fattar inte det där med rosmarin. Jag brukar klara dem så gott som hela vintern och sedan framåt våren så bara dör den. Har hänt mig flera gånger nu. Fattar faktiskt inte vad jag gör för fel!
Som synes finns det lite odlare i mig trots allt. Så länge det inte kräver för mycket arbete.
