Det här med hälsporre går såklart att leva med, jag är inte handikappad eller så. Men jag saknar långpromenaderna med hundarna något enormt. Det är på mina långpromenader jag brukar rensa huvudet och liksom må lite bättre. Plus att det naturligtvis är mitt sätt att få min konditionsträning. Igår fick jag i alla fall lite skogskänsla, tog bilen och åkte upp till ett område i närheten där naturen finns precis bredvid bilparkeringen. Hundarna blir glada så fort vi kommer dit. Jag med.
Och visst är det härligt med lövskog! Ljuset är på ett speciellt sätt där.
Och jag är definitivt inte någon riktig fotograf, jag glömmer nämligen alltid att ta med mig kameran, så det får liksom duga med mobilen. Även om bilderna blir lite si och så tycker jag ändå att känslan finns där.
På promenaden finns där en liten sjö också. Jag brukar tycka om att sitta där en stund. Idag var där massor med grodyngel i sjökanten.
Och några små, små var klara och hoppade i sjökanten också. Den som tittar riktigt noga kan se att de här ynglen har börjat få ben och alltså snart ska tappa stjärtarna och bli riktiga grodor.
Tycker det är fascinerande vilka olika livsöden som naturen har fixat fram.
Och på kvällen så hittade hundarna en igelkott i rabatten. Att den inte fick en hjärtinfarkt av Iggys skall visar att den troligen har ett starkt hjärta. Den fick jordnötter som en ursäkt och jag har också ett stort blomfat fullt med vatten som står framme till dem om de går runt och letar lite. Det är inte alltid lätt för igelkottarna att hitta vatten att dricka. Framförallt så torrt som det varit just nu.
Hälsporre kan vara riktigt smärtsamt, har haft det sedan april och saknar också långpromenader.
Försökt med olika hjälpmedel, men tyvärr är det väl så att man får vänta ut det, men det kan ta lång tid.
Så omtänksam du är om lilla igelkotten, det uppskattas säkert att du ställer ut vatten!
Jodå, tidigare somrar har vi brukat ha igelkotter på vattenbesök. Emellanåt har jag även ett fat med jordnötter till dem. Om jag ser att det är återkommande besökare.
Det tar på psyket. Man märker också hur ofta man behöver kunna gå rätt långt och fort, flygplatser, kollektivtrafik, affärer… en mountainbike kanske hade varit bra i skogen? Ett tips är annars att testa pulsvåg, har rätt bra resultat i studier.
Ja, det tar verkligen på psyket. Och så glömmer jag mig liksom när det går bra och överanstränger foten så att det blir efterverkningar. Jag vill ju mycket mer. Det där med pulsvåg fick jag googla. 🙂 Får bli något att ta till om det inte läker som det ska eller om jag blir allmänt trött och förbannad.
Åh, jag har precis kommit tillbaka efter hälsporre. Tog nio månader! Håll ut!
Tack för den positiva infon. Ja, det var vad läkaren sa också. Bara att stå ut. Men ibland är det lite tråkigt att stå ut 🙂