Brexit

Jag vet inte riktigt vad jag ska tänka.
Midsommaraftons morgon och maken väcker mig. Det blev ett Brexit säger han.

Brexit – det där ordet som jag faktiskt inte visste vad det betydde första gången jag hörde det. Jag fick googla. Britain exit EU.

Första reaktionen då när jag hörde om folkomröstningen var att jag inte reagerade så mycket. Jag vet att jag nästan tyckte att det var bra att någon ifrågasätter EU lite. Att det kan vara bra för EU’s framtid. Sedan när jag tänkt lite mera så blev mina tankar åt ett annat håll. Ett håll där jag inte tänker EU alls egentligen. Ett där jag lyssnar på lite av vad de säger. De där som är för och emot. Vi pratar främlingsfientlighet. Det är ju det det handlar om egentligen. Och det är faktiskt värre. Tycker jag.

Jag är inte så duktig på att läsa massor av nyheter. Jag läser så lite eller så mycket som jag tycker att jag behöver för att ha lite koll på vad som händer. Jag har en make som är desto mer intresserad av nyheter. Av politik. Av samhällskunskap. Till detta ska läggas att jag har en mycket sund och klok make. Så när vi diskuterar de här sakerna får jag alltid mera kunskap. Ibland lite mer förståelse. Saker som sätter igång mitt eget tänkande.

Vad vill egentligen de här människorna som hatar främlingar? De vill ha sitt land för sig själva? Är det vad de vill? Ska det då vara ett land med helt stängda gränser? Som ett jättelikt självhushåll? Inget behov av export eller import? Inget behov av expertis förutom den som finns i det egna landet? I mitt huvud blir det så (jag får väl som en passus här förklara att mitt huvud inte alltid fungerar som det borde det heller). Eller ska vi vara öppna mot de främlingar har att erbjuda oss så länge de står utanför gränsen och kastar in det till oss? Hur blir det då om alla länder omkring oss också blir främlingsfientliga och inte vill ha främlingar inom sina gränser? Då kommer ju ingen att kunna komma fram till vår gräns för att kasta in det vi vill ha. De lär ju bli stoppade på vägen. Jag menar Sverige ligger inte så tillgängligt egentligen. För att inte tala om Storbritannien. Det är ju för fasiken en ö.

Om då ingen kan komma hit med det vi vill ha och behöver (såvida vi verkligen inte lyckas med självhushållningen) vad gör vi då? Vi kan ju starta ett krig. För att ta död på de främlingar som bor närmast oss så att vi åtminstone får tillgång till det de har. Till en början. Sedan kan vi ta ett land till. Såvida de inte klipper oss först. Vissa av dem är med i Nato. Det är inte vi.
Om vi inte startar ett krig. Vad ska vi då göra. Vi skulle kunna försöka komma överens. Ta fram lite avtal om att vi får åka och handla mellan varandras länder. Fast de är främlingar. Vi skulle till och med kunna skapa en union! En europeisk union. Fast vad säger jag? Det har vi ju redan testat.

Vad finns det då för alternativ?

3 Kommentarer

  1. Beslutet i Storbritannien grundar sig nog i rädsla, rädsla för allt främmande.
    Vad jag har förstått så är det mest äldre som har röstat för ett utträde, dom yngre vill vara kvar. Den yngre generationen är ju framtiden; hur blir det för dom nu?
    Det blir konsekvenser av detta beslut, Skottland och Irland röstade för att vara kvar och nu vill Skottland åter igen ha en folkomröstning om självständighet.

  2. Förresten det där du skrev om krig, exakt, det var ju så dom gjorde förr, för att få tillgång till hamnar och naturtillgångar osv. Så vill vi väl inte ha det?

    • Nej, inte tusan vill vi ha krig! Men jag börjar bli skraj för att det ska bli det. Med fler och fler galningar vid makten runt om i världen. Vi får hålla tummarna för att förnuftet, trots allt, vinner.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *