Vid påsk beskar maken äppelträden. Jag hyste inte så mycket hopp, men jag tog in några kvistar i alla fall. Och kolla vad jag såg när jag kom ner idag.

Detta borde väl också innebära att det blir lite blommor ute senare. Du är nämligen en undran jag har varje år eftersom det verkar som att vissa år bör det inga blommor och inga äpplen. Det största äppelträdet börjar bli gammalt och äpplena mindre, men det är fortfarande väldigt vackert när det blommar. Och det blir nog några i år också som det ser ut.

Sitter på tåget på väg hem från Stockholm efter att ha varit två dagar på kurs. Jag är helt slut! Det är faktiskt jobbigt att gå kurs. Inte för att jag klagar, jag bara konstaterar. Igår slutade vi halvfem och min tanke har varit att jag skulle gå på stan och kika lite i affärer. När jag gick från kursen igårkväll så bar jag emellertid så helt slut att jag bara gick till Hemköp och handlade lite mat. Resten av kvällen tillbringade jag mer eller mindre avsvimmad på hotellrummet. Tittade på en film och precis i den dialog, som jag förstod efteråt, gav lösningen till hela filmen, så startade TVn om! Av sig själv. Jäklar vad sur jag blev. Nu måste jag se om den där filmen vid tillfälle. Bara för att jag missade de där minuterna! Alltså…

Av olika orsaker var jag tvungen att flyga upp till Stockholm i tisdags. Det var en fantastisk kväll och jag kan inte minnas när jag flugit i så klart väder.Och det var klart hela vägen. Det var fler än jag som satt och tog bilder. Helt fascinerande.

Två tappra har tagit sig upp bland stenarna.

Äntligen har jag varit på en skogspromenad. Den första sedan operationen. Och så härligt det var! Tjälen hade släppt och det var torrt att bra att gå.

Hundarna var överlyckliga. Susade runt som tokingar. Här har dock husse bett dem att stanna kvar.

Här är en vanlig syn när Iggy är i skogen. Vi sa till honom att hålla sig i närheten, men han var övertygad att det var inte något som gällde honom.

Skogstjärnen mellan träden.

Jättegott med pinne! Verkligen jättegott!

Mina killar.
Och så den här stubben. Tycker den ser lite bebodd ut. Visst är det en dubbelport där på den?
Och en kotte som liksom skjutit sig själv ner i marken.

Det finns mycket att titta på i skogen! Det tycker både hundarna och jag.

Jag har fått för mig att jag vill ha ramslök i min trädgård. Det har jag haft för mig ganska länge. Jag inbillar mig dessutom att den borde trivas på ett visst ställe i vår trädgård. Och i år har jag äntligen gjort någonting åt det! Jag har beställt 25 plantor ramslök.

Ja, jag fick dem inte i en kruka så här utan i ett brev, men jag var tvungen att slänga ner dem i en kruka eftersom jag inte kunde plantera dem direkt.

Jag har läst att ramslöken ska trivas i skugga eller halvskugga och att den vill ha det lite som i en lövskog. Och jag inbillar mig att vi har ett ”hörn” i vår trädgård som kan vara just så. Vitsipporna trivs där i alla fall.

Där, precis där den fyrkantiga stenen är tänkte jag att ramslöken kan få bo. Enligt instruktionen skulle den planteras relativt djup och få stöd av vedaska och hönsgödsel. Jag har gjort precis så. Faktum är att jag har gjort allting jag kan göra nu. Jag är inte världens bästa trädgårdsmästare, även om jag skulle vilja, så vi får väl se hur det går. Nu står den där i alla fall.

Min förhoppning är att åtminstone några av de där 25 plantorna ska klara sig och få fäste. Får bara några fäste så kanske de sprider sig och jag kan få ha ramslök där i kanten. För visst ser det lite grand ut som en lövskog. Om man blundar lite och struntar i grannens hoppmatta där bakom.

Just nu sitter jag på andra våningen i vårt hus och äter frukost. Vårsolen lyser in genom fönstret. Och jag ser hur fruktansvärt smutsigt fönstret är. Måste den vara så elak? Det syns inte alls lika mycket annars! Funderade på att ta en bild, men kände att neej, där går gränsen.

Visst är det lustigt med vårsolen. Hur den avslöjar det vi inte sett. Att vinterjackan är smutsig, att dammet ligger på bordet, att jag själv ser alldeles grå ut, att naturen är så där konstigt smutsig som den är precis innan allting slår ut.

Det är väl vinkeln. Och att den finns. Den ger oss ljus på tider när vi inte varit vana vid att få ljus.

Eller är det som så att den väcker oss? Att vi liksom varit i dvala ända tills vårsolen plötsligt väcker oss och öppnar våra ögon lite?

Jag tycker väl inte riktigt om det där att den avslöjar alla brister, men det finns ingenting som skulle få mig att inte välkomna vårsolen!