Ja, jag glömde ju faktiskt pinnen igår när jag skrev om hundarna. Gandalfs pinnar. Det är ett ständigt återkommande tema när vi går ute i skogen.

Gandalf är lite rolig när vi är i skogen. Plötsligt blir han på bushumör. Bara så där. Det tar sig två – eller kanske tre – olika uttryck. Det första är att plötsligt ser jätteglad ut och rusar mot en och hoppar i luften lite vid sidan av en. Det andra är att han börjar rusa runt som en tokdåre i skogen och då emellanåt försöker få med sig Iggy på detta. Den tredje varianten är att hitta en pinne. Och vi ska komma ihåg att när Gandalf hittar pinnar så är det inte någon enkel liten pinne inte. Det ska vara stora pinnar. Helst halva träd. Det har hänt att han har försökt dra iväg med ett helt träd också, av en mindre variant. Då har han dock fått ge upp.

Den här pinnen, eller halva trädet, vill han att vi ska ha kul med tillsammans. Antingen ska vi dra i varsin ände av pinnen. Eller så ska vi gå och bära den tillsammans. Jo, det är faktiskt sant. Han tycker om att bära pinne tillsammans. Då tar vi tag i varsin del av pinnen/trädet och så går vi bara. Det är av någon anledning väldigt roligt. Kanske gör vi någon nytta tillsammans där, har inte helt klart för mig sammanhanget. Det mest besvärliga är när du går där i skogen och inte har sett att Gandalf har hittat en fantastisk pinne. Då kan han komma gåendes med sin fina pinne och börja peta på dig med den bakifrån. En sån där pinne är ju inte helt rak och fin i formen oftast och det är inte så lätt att styra den med en hundmun så du kan få en stöt av en pinne lite var som helst. Ibland är det dessutom en granruska som du liksom får stött i baksidan av låret. Men det är ganska roligt i alla fall.

Det där med att kasta pinnar och sedan springa efter dem. Stendumt. Tycker Gandalf. När det går så himla bra att bära dem.