Vi har ett medborgargarde i vårt kvarter ( eller är det kanske grannsamverkan?). Det är lite utspritt och de arbetar i mindre grupper.  Grupperna har varsin tomt – eller två – som de bevakar. När det sker ett intrång så larmar de.

De som är närmst larmar först så de runt omkring har koll. Sedan larmar de efter hand som inkräktaren rör sig mellan tomterna. Skulle hotet bli för stort samlar de ihop sig och attackerar inkräktaren. Såvitt jag vet uppnår de alltid sitt syfte och inkräktaren ger sig av.

Jag pratar om våra skator. Och inkräktaren är nästan alltid en katt. Vi vet i princip alltid när en katt närmar sig. Vårt medborgargarde larmar. De är väldigt pålitliga. Småfåglarna har också koll på medborgargardet och känner sig nog ganska trygga när de har gardet i närheten. Jag har sett att småfåglarna fortsätter att bada eller äta trots att det finns en katt i närheten om bara gardet också är där.

Bild från Ljungbergmuséet där den här planschen finns att köpa

Jag vet att vissa retar sig på skator och tycker att de bara för väsen. Själv tycker jag de är fascinerande och smarta fåglar. Och nästa gång du tycker att de för väsen tänk på att de faktiskt har ett jobb att sköta.

En liten bit från där vi bor finns det ett naturreservat. Där finns det promenadvägar och där finns ställen att sitta. Jag går ofta dit med hundarna. Åtminstone när jag inte har hälsporre. Det har jag gjort sedan 2011 då vi skaffade Gandalf.  Varje sommar så har jag sett ett gammalt par där i parken. De är där varenda dag. Tror jag i alla fall. Jag är inte där varenda dag, men de dagar jag går dit så är det gamla paret där. De dagar de är där sitter de i alla fall där i flera timmar.

De kommer dit med bil och de har med sig mat och fika och egna stolar. Jag har undrat så många gånger vad de är för några. Och varför de åker upp dit varje dag. Jag har dock aldrig gått och frågat dem, på något sätt så föredrar jag att undra.

Kanske är det som så att hon sitter på ett hem och han hämtar henne varje dag (det är nämligen han som kör bil och som fixar med stolar, mat och annat) för att de ska kunna vara tillsammans.

Eller så har de en gång i tiden haft ett hus, men tvingats att flytta till en lägenhet och så åker de upp dit varje dag för att få lov att vara ute på sommaren, så som de gjort i sitt hus.

Jag tycker i alla fall att det är väldigt fint på något vis. Som gammal kärlek.

Fastän jag inte har en aning om varför de är där. Varenda dag.

Jag tog ett foto på dem i smyg. Något som jag egentligen inte tycker om att göra, eftersom jag själv avskyr att bli fotograferad. Men det går inte att känna igen dem från bilden så jag visar den i alla fall.

Visst är det fint?

När jag är ute och går så tycker jag om att emellanåt sitta på bänkar. Det är inte för att vila utan för att, ska vi säga, filosofera. Ibland njuta av utsikten. På mina promenader har jag en del favoritbänkar. Jag sitter alltså inte på vilken bänk som helst. Det går inte alltid att förklara vad som är tjusningen med en viss bänk, men jag känner den där tjusningen själv. Tänkte att jag skulle bjuda på några av mina bänkar.

Här är en bänk i stadsparken. Framför den är en stor gräsmatta och lite träd. Här gillar jag att filosofera en stund när vi går stadsparksrundan.

Även nästa bänk är i stadsparken, fast på vägen upp mot krönet.

Varför jag gillar den är väl inte så svårt att se? Bara se så mysigt den står där i backen.

Det är som så också att hundarna och jag liksom har hittat våra placeringar och roller när vi sätter oss. Iggy hoppar upp på bänken bredvid mig och Gandalf ställer sig rakt framför mig för att bli kliad. Efter en stund så brukar han lägga sig framför bänken och  mina fötter. Så vi är väldigt överens alla tre om vad bänkarna ska vara till. 

Den här bänken brukar jag inte sitta på, men den är av någon anledning en liten favorit hos Iggy. En som han brukar hoppa upp på, så jag tänkte att den kanske skulle visas ändå.

Byter vi så ställe till en annan park som vi har här i stan. Där finns det en liten damm och vid den dammen finns det några bänkar.

Syns väl knappt på den här bilden, men bänkarna är till höger om klippan som är framför den röda stugan. Här sitter vi gärna en stund och tittar på vattnet.

Inte den sämsta utsikten – eller hur?

Eller så hoppar man på klippor. Det gillar vissa.

Och så har vi en bänk till i den här parken. Den här gillar hundarna extra mycket, vet inte varför. Maken har berättat att de brukar dra honom till bänken. Han hade inte fattat varför förrän jag berättade för honom någon gång att vi brukade sitta där. Här syns den på lite håll så att utsikten ska synas.

Och så lite närmare.

Vilken linslus Iggy var i det här inlägget då! Tänkte inte på det förrän nu!

I alla fall, det här är några av ”mina” bänkar. Jag hoppas att intresseklubben antecknar 🙂

Sitter och funderar lite på det där med att ta vara på det som växer.

I år har vi haft massor med bär. Röda och svarta vinbär. Hallon. Körsbär. Det enda som inte ger så mycket skörd är plommonträden. Men å andra sidan så har de aldrig mycket frukt. Vi har säkert tio plommonträd av olika storlek i vår trädgård och tillsammans brukar de väl ge oss 10 – 20 plommon varje år. De är så höga de där plommonträden så de enda plommon vi kommer åt är de som trillar ner på gräsmattan.

Vinbärsbuskarna – de röda – är också många. Någon gång har någon planterat dem nästan som en häck på en bit av tomten. De ger å andra sidan mycket bär i princip vartenda år. Och vartenda år så får fåglarna det mesta. Jag äter när de är färska, i frukostmaten och rakt in i munnen. Ett par omgångar med vispegröt brukar det också bli. Och sedan är det alltså dags med fåglarna.

Likadant är det med de svart vinbären. De äts upp rakt in i munnen eller på frukostmaten. Sedan till fåglarna.

Hallonen då? Ja, där har jag frusit in några i år för hallon kan jag tänkas använda i en smoothie. Men i övrigt så är det samma sak där.

Och nu har vi äpplen! Äpplen i enorma mängder. Träden ger så mycket äpplen i år så det är inte klokt. Och vi som inte ens gör äppelmos. Vi ska skänka bort en del, vi gör lite äppelkakor och sedan blir det nog att kasta resten.

Varför är vi så här dåliga på att ta hand om det som finns där? För att  vi inte äter mos och sylt mm speciellt ofta. Jag kokte äppelmos i början när vi flyttat till huset, men jag tror det moset finns kvar i källaren det mesta. Och har förmodligen möglat. Vilket påminner mig om att jag borde förmodligen gå ner och kolla i skåpet där nere vad som egentligen finns. Lingonsylt äter vi, även om det är så himla mycket, men annan sylt äter vi i väldigt, väldigt sällan. En burk räcker ofta mer än ett år hos oss. Någonstans i kylskåpet så finns det en burk hallonsylt. Om den är från förra eller förrförra året, det vete fåglarna.

Så kanske allt det där goda är lite bortkastat på oss. Samtidigt så ÄR det trevligt bara det att kunna gå runt och äta. Det är liksom lyxigt. Och visst är det bra att ha äpplen att ge bort till sådana som inte har äpplen själv. Och som är duktigare än oss på att använda dem. Så till viss del kommer det ändå till nytta.