Sidoskador (engelska collateral damage) är i militär terminologi skadeverkningar som uppstår oavsiktligt eller genom misstag i samband med militär verksamhet. Begreppet används i första hand om skadeverkningar på civil egendom och civilpersoner; oavsiktlig bekämpning av egen trupp betecknas traditionellt vådabekämpning. Det engelskspråkiga begreppet collateral damage har kommit att användas även utanför militär verksamhet.
Då begreppet omfattar allt från smärre skador på egendom till dödsoffer bland oskyldig civilbefolkning uppfattas termen ibland som en eufemism, även när den används strikt om sådana verkningar som ryms inom krigets lagar.
Fenomenet med sidoskador inom militära operationer har fått ökad medial uppmärksamhet från 1990-talet i samband med fredsfrämjande operationer och kriget mot terrorismen, eftersom dessa typer av operationer ofta sker nära civilbefolkning, riktar sig mot svåridentifierade fiender och fiender som medvetet grupperar sig bland civilbefolkningen, och syftar till att uppnå mål som anses försvåras av dödsoffer bland oskyldiga civila.
Härom helgen såg vi en film som heter Eye in the sky som beskrivs så här:
”Överste Katherine Powell leder ett hemligt drönaruppdrag, från högkvarteret i England, med mål att fånga en ökänd terroristgrupp som gömmer sig i Nairobi, Kenya. När hon och hennes team upptäcker att terroristerna planerar att utföra en självmordsattack, ändras ordern snabbt från ”tillfångata” till ”döda”. Precis när man ska inleda den dödliga attacken mot terroristernas näste upptäcker piloten en lekande nioårig flicka precis vid huset, och man ställs inför ett svårt val.”
Vad som inte står i beskrivningen – eller det gör det väl eftersom det heter ett drönaruppdrag – men filmen heter alltså Eye in the sky därför att allting försigår på långt avstånd. Via satellit, via spionkameror mm. Till och med när de till sist ska döda de där terroristerna så sker det från ett långt avstånd.
Den där filmen fick mig att må riktigt dåligt. De där militärerna, de väljer att döda ett gäng terrorister även om en civil kan råka att dö samtidigt. I det här fallet en liten flicka. Och för flera där så är det liksom självklart att det är OK att döda oskyldiga om det behövs för att döda terroristerna. De ljuger till och med för att få göra det.
Som vanligt är säkert verkligheten värre än all vår fantasi. Så det här händer säkert, och förmodligen inte alltför sällan. När jag ser den här filmen så kan jag bara inte låta bli att undra. Om det är så vi och våra militärer beter sig, vad skiljer då oss från terroristerna? Den som väljer att den oskyldige får dö gör ju också det för ”saken”.
Det är väl som så att det är meningen att filmen ska få oss att fundera på precis det här. Vad som egentligen är OK. Och vad som inte är det. Säkerligen är det viktigt att lyfta fram att sådant pågår, att få människor att tänka och debattera. Men för min egen del är jag för känslig. För blödig. Och jag mår bara dåligt när jag tittar på den här filmen. Trots att jag varit med om både det ena och det andra så har jag ändå alltid behållit den där idealisten inom mig. Jag kan bara inte fatta det där med verklig ondska. Egentligen vet jag att den finns där. Ser det hela tiden. I hur människor behandlar varandra, hur de behandlar djur och hur de behandlar vår planet.
Samtidigt så ser jag ju också de där andra. Som offrar sig själva för att rädda eller hjälpa andra. Som tar hand om djur som far illa och som åker ut i världen och tar hand om sjuka och skadade människor. De finns också där. Och i mitt idealistiska hjärta så vill jag ju att det är de som ska vinna. Jag hoppas det. Så mycket. Eftersom det liksom är det enda scenariot där vi verkligen överlever. Är det dumt att hoppas på det så vill jag nog förbli dum.
Dörren ska kläs i pärlspont så att den går ihop med väggen i övrigt. Väggen som syns innanför ska tas bort och så ska vi ha upp hyllor mm på hela väggen till vänster. Svårt att förklara för det är ju helt klart ett lite mysko utrymme. Men jag tror att det ska bli bra. Äntligen kanske vi får ett utrymme där vi kan ställa dammsugaren. Så att den slipper stå mitt på golvet i vardagsrummet. Eller så. Framförallt nu när vi har Suget – vår lilla robotdammsugare. Listen nere till höger är lite biten av en liten hundvalp en gång i tiden. Nu får vi fixa till den också.
Himlen är extra hög när den är blå. Och så det värsta kanske. Det blir mörkt. Alldeles för tidigt. Det värsta av allt. Och nu kommer det att bli mörkt tidigare och tidigare. Snart kommer också vintertiden och gör det jättemycket mörkare i ett jättenafs. Så jo, visst är det höst på gång. Hur jag än försöker låta bli att se det. Ärligt talat dock så hjälper naturen till. Genom att det är så varmt. 
