Jag funderar en del på jackor eftersom jag är ute så pass mycket som jag är. Ska det vara en tjock jacka eller ska det vara lager på lager t.ex. Jag gillar egentligen lager på lager, eftersom det kan bli så himla varmt med en tjockare jackam men ofta är det som så att skaljackorna och det som ska vara under skaljackorna är för korta. Just nu kör jag med min höstjacka med en fleecejacka under. Men det fungerar bara så länge det inte är kallare än just nu. Blir det kallare så blir jag helt enkelt kall om baken. Varför är fleecejackor t.ex. alltid så korta att de inte räcker ner över baken? Och inte skaljackorna heller för den delen. Så nu tänkte jag göra något åt i alla fall fleecejackedelen. Genom att sticka mig en tröja i ull. Den här modellen. Jag kan inte ha ull inomhus för då dör jag av värmeslag, men utomhus är en annan femma.

Jag kanske gör den lite annorlunda. Funderar nämligen på att göra den lite längre bak än fram och så tänkte jag mig att kanske göra en stor krage på den. Men det funderar jag vidare på under tiden som jag stickar. Min kommer dock att bli lite tristare än den på bilden, min kommer nämligen att bli mörkgrå. Orsaken till det är inte att jag inte gillar färg, för det gör jag, men det blir mer praktiskt med en mörk tröja, framförallt som jag är expert på att spilla eller kladda ner mig.

Hade hoppats vara igång redan eftersom jag fick hem garnet i tisdags, men omständigheterna har inte varit sådana att jag kunnat starta så det får bli i helgen.

Trots att det var måndag och trots att jag inte tycker att det är kul att stiga upp bara för att klockan ringer. Inte alls kul faktiskt. Trots detta kunde jag inte låta bli att bli glad när jag drog upp rullgardinen och såg vilka vackra färger körsbärsträdet hade fått.
Vackert eller hur?

Det blev en ny telefon i alla fall. Eller ska vi kalla det en ”nygammal”. Jag konstaterade att det finns inte någon ny modell som jag egentligen vill ha. Jag vill inte heller betala massor av pengar för en telefon som t.ex. Samsung Galaxy S7 när S8:an redan är på gång. Samtidigt så behövde jag en telefon, min gamla har nämligen för litet minne. Jag får konstant sitta och ta bort appar eftersom den hela tiden skriker att det inte finns någon minne. Så jag passade på i helgen när det visade sig att Elgiganten sålde LG G5 väldigt billigt. På så vis får jag en telefon jag kan ha tills det kommer någon jag hellre vill ha, UTAN att behöva kasta ut massor av pengar. Satt länge och funderade på om jag skulle försöka stå ut tills, och om, Google Pixel kommer till Sverige, men när jag tänkt färdigt så tycker jag att den är för dyr för vad jag får. Alldeles för dyr. Så en LG G5 får funka ett tag för mig nu.

Och så för att göra det hela lite roligare så har jag beställt ett fodral till den.

Japp, ett rött. Märks att telefonen börjar bli ”gammal” (ca sex månader, men det är ju gammalt i telefonvärlden nu för tiden), för fodralen går på rea.

Men vad det tar tid att fixa till telefonen då! Har hållit på större delen av helgen för att få telefonen som jag vill ha den. Och få saker att fungera. Plus att våga mig på att klippa till SIM-kortet. Och det gick! Fungerade i alla fall att ringa till maken :).

Igår hjälpte maken mig med att flytta ner mina pelargoner till källaren. Så här såg de ut den 15 oktober. Inte illa för att vara mitten av oktober.
Undrar om de kommit ner så sent någon gång. Inte en frostnatt har vi haft hitintills. Jag läste att några danskar spår en superkall vinter, men med tanke på vad som anses vara kallt i Danmark så vet jag inte vad jag ska tänka om det. Jag hoppas i alla fall att de har fel. Nu gäller det bara att stå ut helt enkelt. Till nästa vår.

Jag älskar att gå rundan på mossen med hundarna. Den går genom skog och på plankgångar över våtmarker. Blandad natur. Och så gillar jag att den är lagom lång. Tar en dryg timme eller så att gå. Allt beror så klart på om du går fort eller lite långsammare. Vintertid brukar jag åka dit och gå rundan med min pannlampa, då brukar vi vara ensamma där, hundarna och jag.

På grund av sjukdomar och sedan hälsporre så har jag inte gått den där rundan på ett år nu. Har längtat, men det har funnits problem helt enkelt.

Men igår var vi där! Äntligen. Jag ville så gärna ut i naturen, men just nu är det älgjakt och vissa av våra rundor är det bäst att helt enkelt undvika ett par veckor till. Så jag tänkte att jag ger mig av till mossen och testar min fot. Det är naturreservat där så jägarna göre sig ej besvär. Och inte tänker jag tala om för dem att hundarna och jag minsann har mött älgar där på mossen tidigare.

Det var ovanligt torrt, men det gjorde ju också att det var lättare att gå överallt. Oftast brukar några ställen vara lite besvärligt blöta. Hundarna var glada, de hade inte varit där på länge de heller.

Och när vi gått klart så kändes det så bra. Jag var riktigt glad över att ha varit där och att min fot klarade av det. Lite ont hade jag i foten när jag kom hem, men inte mer än att jag vågar ge mig ut igen. Den är inte borta den där hälsporren, men den är faktiskt mycket bättre.

Jag tänkte att jag skulle rekommendera en blogg för en gångs skull. Den är lite jobbig att navigera i den här bloggen, men om du tar dig tid så tror jag att du kommer att uppskatta den. Den skrivs av Dagny som faktiskt är 104 år gammal. För att hitta till hennes blogginlägg så får du gå till den sist inlagda sidan – syns till vänster – och så scrolla dig neråt. När det börjar bli för många inlägg på en och samma sida så skapas det en ny sida.

Jag blir glad när jag läser den här bloggen. Dagny är alltså 104 år gammal och pigg och alert. Hon påstår aldrig att det var bättre förr och hon har många tankar. Det kommer så gott som ett inlägg om dagen. Så här skriver hon t.ex. om skolan.

För en tid sedan fick jag frågan om hur skolan var på min tid och kan svara att den i mångt och mycket skiljde sig från nutidens skola. De flesta ungar var glada över att gå i skolan och lära sig läsa och skriva. Vi började i det som kallades för småskolan året vi fyllde 7 år och gick därefter i folkskolan som var obligatorisk och den avslutade vi på min tid det åttonde skolåret. Den som ville studera vidare gjorde det vid Läroverket. För att komma in där måste man betala terminsavgift, vilket gjorde att fattiga studiebegåvningar inte hade råd att fortsätta sin skolgång. Själv gick jag mina två sista skolår på en privat skola, som bekostades av donationsmedel. Den var en typ av Läroverk och jag var glad för att jag hade tillräckligt höga betyg för att bli antagen som elev. Jag hade gärna velat fortsätta studierna men min pappas död satte stopp för mina planer. Det är ingen mening att gräma sig efteråt men jag blir ledsen varje gång jag tänker på de ungdomar som idag inte tar vara på studiechanserna de får alldeles gratis. När jag gick till skolan som sju-åring hade jag en griffeltavla och ett paket smörgåsar i skolväskan. Skolluncher var ett okänt begrepp. Lärarinnan var en auktoritet och man hälsade vördnadsfullt på henne varje morgon. Hon satt bakom sin kateder på ett upphöjt podium framför den svarta tavlan med en lång pekpinne i handen. Med den kunde man få smäll på fingrarna om man var ouppmärksam. Vissa lärarinnor använde pekpinnen flitigt medan kollegerna var lite snällare. Numera är skolaga helt förbjuden och ingen förälder får heller slå sina barn. Jag kommer aldrig att säga att det var bättre förr i världen, för det var det inte. Det fanns inte ens kameror för vanligt fok och tack vare att de finns nu kan jag illustrera mina inlägg.

Vill du kolla in hennes blogg så gör du det på http://www.123minsida.se/Bojan/.

Det är fantastiskt att se att det går att få vara så frisk och rörlig i en sådan hög ålder. Jag tänker emellanåt med skräck på att bli gammal, inte så mycket för åldrandet i sig utan på risken att bli dement. Eftersom mamma blev det och hennes äldre syster blev det så ligger det i släkten. Därför blir jag glad över en sådan här knalltant.