För fjärde året i rad så var maken och jag på Oktoberfest. Inte i München utan i Skåne! I ett samhälle som heter Fulltofta. Där bor ett fantastiskt par som varje år bjuder in cirkus hundra människor till partaj. Har du en gång blivit bjuden så är du alltid bjuden och det tillkommer nya människor samtidigt som andra försvinner. Som i riktiga livet. Det är ett rejält arrangemang. Han har varit en hobbybryggare av öl i många år och har alltid bryggt ölet till festen själv. Det brukar finnas fyra eller fem sorter. Numera driver de båda tillsammans med en annan snubbe ett riktigt bryggeri. Ett gårdsbryggeri i Fulltofta, som säljer sitt öl till några system i Skåne. De har förverkligat en dröm helt enkelt. Nu hoppas vi att det ska gå jättebra för dem! Deras öl smakar i alla fall jättegott. De öl som bryggs till Oktoberfesten är inte desamma som finns på systemet utan bryggs enbart för festen. Varje år så är det dessutom ett lotteri och en lycklig vinnare får vara med och brygga en ölsort till nästa års Oktoberfest.

Vi brukar bo på ett litet hotell med minimala, men helt OK rum ett par-tre kilometer från feststället. Så vi brukar ta oss en promenad dit och hem. Dit är det ljust och vägen är fin.

Vi börjar i samhället för att så småningom trava ut på landet. Tills vi kommer till huset och ser en skymt av partytältet.

Festen inleds på den del av gräsmattan där det inte slagits upp ett stort partytält. Här får vi skumpa och alla står och väntar.

På vadå? Jo på borgmästaren såklart. Ett tidigare år blev nämligen bryggaren utnämnd av sina grannar till borgmästare. På så vis har han fått rätt titel för att kunna ställa sig på taket och inviga oktoberfesten. Det är så klart bara borgmästare som kan göra det.

Sedan bjuds vi på mat. Det är samma mat varje år. Korv, surkål, potatissallad och annat som passar på en Oktoberfest.

På borden står det hemmakryddade snapsar och vi sjunger sånger. Det är allt som allt riktigt trevligt. Och vi träffar människor som vi bara träffar en gång om året. Vissa inte så kända för oss och andra sådana vi arbetat tillsammans med för flera år sedan.

Och senare på natten tar vi på oss våra pannlampor och travar tillbaka till vårt lilla hotell. Mätta och nöjda och kanske lite onyktra. Vi brukar vara några stycken som bor på hotellet så vi brukar slå följe genom mörket. I år var det dock fullmåne så det var så ljust när vi gick tillbaka att pannlamporna knappt behövdes.

Vi sover i vårt minimala rum. Äter frukost. Hälsar på de övriga som bor på hotellet och innan vi åker hem säger vi:

På återseende nästa år!

Vi är tillbaka från galej och Suget (robotdammsugaren) har provkörts. Finns mycket att berätta om båda delar, men det får vänta.

Jag är en person som avskyr strumpor. Det har jag alltid gjort. När jag var liten så hände det mer än en gång att jag kunde gå ut strumplös i min trätofflor även mitt i vintern. Mamma hade emellanåt kontroll vid ytterdörren. Jag tycker att strumpor kliar och är allmänt otrevliga. De åker alltid av direkt jag kommer hem. Och de ryker så tidigt som möjligt på våren och kommer inte på igen förrän så sent som möjligt på hösten. De används i undantagsfall vid långa promenader då jag tar på mig lite stabilare skor.

I fredags när vi var på galej hade jag faktiskt strumpor på mig. Dels är galejet till stor del utomhus, dels är det en promenad dit. Så jag ville ha gympadojjor på. Men det kändes inte bra. Att ta på sig strumpor alltså.

Idag när jag gick till jobbet så tog jag långbyxor på mig. För första gången sedan någon gång i våras. Under någon kort sekund så funderade jag på om jag även behövde ta på mig strumpor. Så konstaterade jag att nej, ännu är jag inte besegrad av hösten. Även om temperaturen väldigt snabbt har sjunkit flera grader. Det kändes bra. Beslutet alltså. Att fortfarande vara strumplös.

En dag i taget…

Ok här står den. Vår nya kompis. Vi har döpt den till Suget. Där får den stå och ladda till imorgon.

Själva laddar vi för att gå på lite galej ikväll.

Imorgon får vi testköra Suget och även räkna ut hur vi ska introducera den för hundarna. Hundarna är just nu hos makens föräldrar just för att vi ska på galej. Det lär behövas någon bra introduktion för annars kommer de att vara rörande överens om att Suget ska döden dö. Vi får se till att Suget istället blir något roligt.

Men först. Party!

Någon telefon har jag ju inte fått. Lite störigt för en tekniknörd. När jag nu liksom äntligen bestämt mig så vill jag ju inte sitta och vänta. Har funderat mer en en gång på att gå över till en Iphone 7, men jag kommer om och om igen fram till att jag vill inte ha en telefon utan hörlursuttag. Jag använder hörlurar jättemycket.  Det måhända är framtiden, men jag är inte i framtiden riktigt ännu.

Men vi har just nu beställt oss TVÅ stycken elektriska manicker utöver min telefon. Den första är maken mer exalterad över än jag och det är en robotdammsugare. Nu tror naturligtvis jag också att det är jättebra för vi är inte så makalöst duktiga på att städa och då vi har hundar så hoppas vi på att det där ska bli toppen. Den ska gå framförallt på undervåningen som är det ställe som hundarna smutsar ner på mest. Men då den går att flytta så kan vi lyfta runt den om vi vill. Jag ska återkomma till hur bra det var när vi har fått hem den och satt igång den.

Utöver det har vi beställt oss en Slowjuicer. En maskin som kan göra juice av lite hårda saker. Och att vi beställt den just nu är därför att vi har så himla mycket äpplen i år. Vi har kokt lite mos, kanske kokar jag lite till, och vi har bakat äppelkakor till höger och vänster, men det går bara att äta en viss mängd äppelkaka. Så vi tänkte att vi kunde börja dricka lite äppeljuice dessutom. Så länge vi kan hålla äpplena någorlunda fräscha i alla fall. Och därefter kan vi använda den även till annat. Såsom morotsjuice och andra blandningar. Även här ska jag återkomma till hur den är. Vi testade en råsaftcentrifug en gång och den gav väl juice, men den var väldigt svår att diska. Den här manicken ska enligt vad jag läst vara lätt att diska, något som är en förutsättning för att man ska känna sig beredd att använda den.

Så – ingen telefon – men ändå lite elektronik och elektricitet framöver.

Igår kom jag hem från Stockholm. Planet landade cirka tjugo över sex. Termometern på väggen visade 24 grader. Klockan tjugo över sex på kvällen den 14 september! Jag måste medge att jag tycker det är skönt att det är varmt och att det liksom blev sommar igen. Vi sitter på verandan och njuter varenda kväll därför att vi är ju liksom tvungna. Det gäller att ta till vara de här kvällarna. Men samtidigt måste jag erkänna att det känns konstigt.

Och idag fick jag veta varför det är så varmt. Därför att Hermine, som är en tropisk orkan borta i Florida, har vänt på jet-strömmen och låst vädersystemet i ett visst läge. Ja, jag begriper det inte riktigt, jag bara svänger mig med fraserna lite. Läste om det på SVT efter ett tips av maken. Visst är det fascinerande dock. Att en orkan liksom kan låsa väderleken i ett visst läge. Och den här gången till fördel för oss. Åtminstone känns det som en fördel. Det kunde ju ha varit som så att Hermine låst vädret någon gång där i början av augusti, när det var kallt och ganska blött. Inte hade det varit lika trevligt inte.

Idag är jag i Stockholm. Jag kom hit redan igår eftersom mitt möte börjar så tidigt att det var nödvändigt. När jag kom fram var jag hungrig. Jag gjorde som jag brukar göra. Checkade in och gav mig ut för att köpa något att ta med mig tillbaka till rummet. Ofta går jag till Hemköp under Åhléns och shoppar mig lite mat som jag sedan tar med mig tillbaka till hotellrummet. Igår kväll gick jag förbi Belgo bar. Och fick för mig att jag ville ha musslor. Jag brukar aldrig gå på restaurang på egen hand. Gillar inte riktigt att sitta där själv. Löjligt egentligen, men känner mig ofta lite dum. Den här gången tänkte jag ”vad fan hur svårt kan det vara?” Och så gick jag in. Fick ett väldigt bra bord som passade alldeles utmärkt att sitta ensam vid. Beställde musslor och öl. Det var gott.

Min syster började Smsa precis när jag kom till restaurangen så det var ju jättebra! Hade jag liksom något att göra. Och var inte heller riktigt ensam.

Så, allt som allt gick det utmärkt att gå ut på egen hand. Förr hade jag haft en bok med mig. Nu för tiden underhåller jag mig med en mobiltelefon. Tänk så det ändrar sig.

Eller ja nu överdriver jag allt lite. Ett par timmar var vi i skogen i söndags hundarna och jag. Och vilket väder!

Solen lyste så fint mellan träden och hundarna blev trötta och törstiga av att springa i skogen.

Gandalf blev inte bara trött, han blev skitig också. Gick ner sig i något dike eller halvtorr bäck eller något. Men glada var de ändå.

Trots det finns vädret så syns det att hösten är på väg. Ormbunkarna börjar känna sig nöjda för i år.

Och själv blir jag väldigt nöjd när jag ser sånt här.