Det har varit några fina höstdagar den här veckan. Jag tycker INTE om att det blir mörkare och mörkare, det gör jag verkligen inte, men jag måste erkänna att det har varit väldigt fina färger just nu och det har dessutom varit väldigt fint väder som visat upp färgerna. Jag har som sagt haft mycket att tänka på och det har blivit långa promenader. Hundarna har inte varit ledsna för det. Och det har funnits mycket fina, mustiga färger att beundra.

Vi har promenixat och vi har stannat här och där för att njuta av utsikter. Till exempel vid den här bänken.

Och det vi satt (eller låg) och tittade på var den här lilla dammen.Trots att den är liten så bor det ganska stora fiskar i den och ibland har vi tur och ser fiskar som hoppar. Dock så inte den här dagen.

Vi avslutade promenaden på vid en av våra favoritbänkar strax innan vi gick hem. Iggy måste så klart stå på bordet. Det finns liksom inte några andra alternativ.

Även här har vi fin utsikt. Ner över hela stan faktiskt. Men den glömde jag fotografera. Hundarna fick spel och satte igång bus och rus runt runt runt. Det var så roligt att titta på att det faktiskt inte kändes så intressant att fotografera längre.

När jag behöver tänka är det bästa sättet för mig att göra det under tiden som jag är ute och går. Gärna i skogen och helst med hundarna. Emellanåt går jag och pratar med hundarna och förklarar mina olika alternativ för dem. Jag brukar inte få så många svar, men jag tycker det känns som att jag får mycket förståelse.

Just nu har jag haft en del att tänka på. Himla tur att foten fungerar bättre och bättre. Hundarna har fått promenera och de har fått lyssna på mina funderingar.  De är väldigt bra psykologer de där. Och när vi stannar och pausar så blir det att sitta nära och få kli. Något som nog är bra terapi för både hundarna och mig. När vi sedan kommer hem så småningom så mår jag ofta lite bättre och har även ofta lyckats reda ut i alla fall lite av mina funderingar. Dessutom litar jag på att ingen av mina promenadkompisar kommer att skvallra om något av det jag sagt.

Mina små psykologer.

Det är bara att hänga med. Höst. Igår tog vovvarna och jag en riktig långpromenad. Lite för lång för min hälsporre, men jag kunde inte riktigt låta bli. Har längtat så dant efter de här långpromenaderna. Det småregnade så jag var ganska så blöt när jag kom hem, men det vart fortfarande så pass varmt att det inte gjorde något. Löven har börjat trilla på riktigt och de som sitter kvar pryder sin plats. Även om jag tycker att färgerna är inte fullt så intensiva som de brukar vara om det varit lite frost också.

Hundarna hade inte heller något emot regnet. Iggy brukar annars kunna få lite hemlängtan om det regnar, men jag tror att eftersom det rörde sig om småregn hela tiden så fungerade det för honom också.

Jag tror att i största allmänhet så var hundarna glada för att vi äntligen börjar ta våra långpromenader tillsammans igen. 

Så det var en nöjd matte (om än med lite ont i foten) och två nöjda, blöta hundar som kom hem igår eftermiddag.

Det märks att det är mörkare och snart blir det pannlampans tid.

Ibland tar jag foton som inte är bra. Ändå har jag emellanåt svårt att kasta dem vilket jag egentligen borde. På grund av det får jag sätta mig emellanåt och rensa i någon fil. Den här gången fastnade jag i en mapp med 100 bilder som jag först tyckte var nästan likadana. Med hjälp av dem gjorde jag en gif-fil. Som jag sedan konverterade till ett format som gjorde att jag kunde ladda upp dem till Youtube. Jag upptäckte nämligen att jag använt sportfotoinställningen och tagit massor med bilder i en följd. Och om jag bläddrade fort så blev det en ”film”. Med glada, lekande hundar. Ibland går det att göra något roligt även med dåliga foton.