Asta på vift...

Idag har det varit en cirkus åtta plusgrader. Bara så där. Och solen sken för första gången på länge. Jag var hemma och gick ut med hundarna på lunchen och jistanes vad varm jag blev. Jag hade mina vinterkläder på mig och det var liksom vårväder på riktigt. Igår var det minusgrader och kom snö. Mycket underligt. Samtidigt kan jag inte säga annat än att jag verkligen njöt av det. Framförallt av solen som varit borta länge nu. Oavsett vad jag tycker om februari i övrigt (dvs om februari tycker jag inte) så brukar det kunna vara soligt. I år har än så länge så inte varit fallet. Det har varit mörkare än det var i november. Enligt prognosen ska det vara plusgrader nu så långt det går att se. Gärna för mig!

Jag är helt dagvill den här veckan dock. Jag höll en workshop i  Stockholm i måndags. Åkte upp i söndags och kom hem måndag kväll. Och på något sätt blir veckan helt fel efter det. Du åker inte på tjänsteresa en måndag, det brukar vara senare i veckan. På något sätt känns tisdagen som torsdag. I vart fall som att veckan snart är slut. Och så är den inte det. Jättekonstigt.

Kanske har jag börjat få min vårvintertrötthet också. I vart fall är jag väldigt trött just nu. Detta är ju den värsta delen på året för min del. Januari – februari är mina hatmånader. Men om  väderprognosen är rätt ska jag i alla fall slippa halka de närmaste tio dagarna. Vårtröttheten gör också att huvudet är tomt och jag hittar inte något att skriva om. Ibland funderar jag på att sluta skriva den här bloggen, jag är så jäkla tråkig. Men då jag egentligen har den här bloggen mest för min egen skull så kör jag på ett tag till. Annars har jag inget att gå tillbaka och kolla på efter ett tag. Det  är här vi brukar kolla vad det var för väder ett visst år, eller när det eller det gjordes. Och hittar bilder på vovvarna.

Dags för vårkänslor igen. Snön rinner bort längs med vägarna och det regnar. Dessutom är det plusgrader. Det droppar överallt. Maken funderar på att köpa sig skidor och jag funderar på vår. Snacka om olika mål för ögonen. Hundarna gillar snön så de är säkert lite besvikna över att den försvinner. På sitt sätt.

Det verkar som att dofter blir starkare eller mer markanta när det är snö. Framförallt Iggy kan gå med näsan nere i ett spår hur länge som helst. Kör ner näsan i ett fotspår, tar ett steg och kör ner näsan in nästa fotspår. Och fort. Ner – upp – steg- ner – upp – steg.  Och Gandalf går lite långsammare, med näsan en bit över marken. När en väldigt bra doft dyker upp så sticker även han ner näsan i snön och sedan är det nästan omöjligt att få honom att gå vidare. Varje gång vi går ut måste han dessutom  äta  snö från drivan bredvid trappan. Han älskar att äta snö och gör det direkt när det kommer snö. Varje år. Kan vara lite jobbigt när det är tunt med snö, men han försöker i alla fall. Snö på näsan blir det ofta. Som irriterar och måste skakas bort.

Det är  lika för båda hundarna.

Även om det hos oss varit mörkare  än i november eftersom molnen legat över oss länge nu så märks det ändå att det blir ljusare ute. Visst är det underligt med det där ljuset. När det blir ljusare så hinner man med att göra mycket mer. Och det är egentligen konstigt för antalet timmar är desamma. Vinter som sommar. Fantastiskt hur starkt vi påverkas av om det är ljust eller inte.

För min del är jag alltså glad över att snön försvinner. Även om jag inte gillar själva töandet. Det blir alldeles extra smutsigt när det töar och det är tjäle i marken. Vattnet ligger ovanpå och det blir lera av allting. Men, men vi behöver gå igenom den perioden om det ska bli vår någon gång. Och jag vet, jag vet, det är förmodligen inte över ännu, det kommer säkerligen mera snö och mera frost och mera is, men det hindrar inte att jag kan få låtsas lite. I några dagar kanske.

Nu tar vi helg.