Tunga moln, regn, grått, mörker, uppgrävda gator, regn, lera, mörker, regn. Nej, det finns inte tillräckligt mycket D-vitaminer för att inte påverkas av det. Till och med hundarna påverkas. Ingen av dem vill vara ute i trädgården. När vi går ut stannar de ofta i dörren och bara tittar. ”Det kan inte vara sant! Regnar det igen? Matte/husse varför har ni gjort så här?”. För så verkar det vara, hundarna tycker att det är vårt fel att det är skitväder när de ska gå ut. Och sedan vill de knappt gå in igen, eftersom de vet att de måste duscha. Det är inte superhemskt att duscha, men det är inte roligt. Hade vi bara haft regnet så hade de inte behövt duscha, då hade det räckt med en handduk, men eftersom vi just nu är omgivna av uppgrävda gator leder regnet till att vi konstant går runt i lervälling. Och DÅ måste vi duscha.
Jag skulle också gärna stanna inne. Lägga mig i sängen och dra täcket över mig. Och inte dra av det igen förrän solen skiner. De flesta dagar är det så mörkt att det behövs belysning hela dagen. Om vi hade bott någonstans i närheten av polcirkeln hade jag kanske sett det som normalt, men här är det inte normalt. Framförallt inte som vi sägs gå mot ljusare tider. Tröttheten bara växer, den riskerar att ta över en helt och hållet. SMHI lovar oss just nu lite sol i början av nästa vecka. Hoppas att löftet håller. Vi behöver ljus för att leva. Vi är som klorofyllet, vi behöver också ljus, inte för att skapa syre, men för att skapa livsglädje.
Jag brukar inte ha något emot vintrar med plusgrader eftersom jag inte gillar när det blir halt ute. Men i vinter hade jag föredragit minusgrader, det hade bundit leran i alla fall. Jag är så trött på att leva i ständigt vägarbete, vilket kanske inte är så konstigt eftersom vi varit omgivna av det nu i flera år. Fler och flergator runt omkring oss består av lera. Vår gata används dessutom konstant som transportsträcka av grävmaskiner och stora lastbilar och jag lovar, det blir inte mindre lera av det. När jag just nu sitter i vardagsrummet ser jag genom trädgårdarna hur de orange lamporna blinkar på vår parallellgata. Blir inte gladare av det. Sällan har jag längtat så mycket efter sol. Och jag tror inte vi har jätteproblem med torka längre. Bäckarna i skogen flödar, en promenad jag brukar gå kan jag knappt gå längre, bäcken har blivit så livlig och bred att jag har problem att komma över den och i söndags var det en bäck som lät som ett riktigt vattenfall. Värre än när det är vårflod. Det är lite så med vädret nu verkar det som, det är antingen eller. Och när det väl har blivit ett visst väder så bara fortsätter det att vara sånt väder. Två somrar i rad har varit supertorra, nästan inget regn alls. Nu verkar regnet komma för båda de här somrarna. Och det bara fortsätter, och fortsätter och fortsätter…
