• Hem
  • Hundarna
    • ✝ Gandalf
    • Iggy Pop
    • Ville
  • Vårt hus
    • Husloggen
  • Hemokromatos
  • Arkiv
  • Mina recept
    • Bloglovin
    • Facebook
    • Instagram
    • Periscope
    • Pinterest
    • RSS

Asta på vift...

Om renoveringar, hundar, mat och livet i allmänhet

Det finns krafter kvar i gubben

24 oktober, 2023 HundarnaLämna en kommentar

Här är det vacker höst nu. Färgerna glöder när vi är ute och går. Vi har haft dagar med nordliga vindar när det varit riktigt kallt och vi har mulet den mesta tiden. Men ändå är det skönt ute och jag gillar att vara ute. Härligt är också att jag kan ta en långpromenad mitt på dagen och då är det ljust. Så än så länge har jag inte kännt av mörkret så mycket. Ganska bra. Och en annan som gillar att det blivit höst är Iggy. I somras var han väldigt trög och jag var hela tiden orolig med tanke på hans hjärta. Han gick väldigt långsam i uppförsbackarna och gick nästan alltid bakom mig på promenaderna. Jag tänkte att hjärtat tog ut sin rätt. Samtidigt så verkade det bra med andningen. Vi räknar hans andning flera gånger i veckan. Och genom att räkna hans andning får vi en indikation på hjärtat. Vi har en app där man klickar varje gång han andas och så räknar den ut hur många andetag det blir på en minut. Detta ska göras när han är i viloläge. När andningen hamnar på 30 plus så är det dags att ta kontakt med veterinären. Än så länge har hans andning varit väldigt bra. Den har legat mellan 12 och 22 och absolut oftast under 20. Något som ändå har känts bra.

Så kom hösten. Och plötsligt är Iggy tillbaka igen. Han trivs när det inte är varmt. Backarna är ingenting att gå i, han vill  gå långpromenader igen och jag är så glad. Återigen går han först! (ursäkta suddigheten, men vi rörde oss)

Till och med i uppförsbackarna går han först. Förra veckan gick vi fem kilometer och han gick först hela tiden. Det känns så bra. Hans hjärta är fortfarande vad det är, och hjärtsvikten kommer att komma, men förhoppningsvis har vi lite tid kvar tillsammans innan det händer. Gäller att ta tillvara den.

Arkiverad under: Hundarna Taggad som: Iggy, Iggy Pop

En kall höstdag

19 oktober, 2023 LivetLämna en kommentar

Idag har det varit isande kallt här. Inga minusgrader, men kalla, kalla vindar. Tog hundarna med mig och vi gick en runda i ett naturreservat. Så länge vi gick var det OK, men när vi stannade till någon stund så blev det väldigt kallt. Men det var fint. Höstfärgerna börjar ta över det gröna.

Idag  gick vi på  fina gångar.

Iggy är kortklippt igen, ser lite lustig ut just nu dock eftersom han behöver klippas lite till innan det är färdigt. Han har lite dåligt tålamod så det går inte att genomföra hela klippproceduren vid ett tillfälle. Det låter kanske lite konstigt att klippa honom nu när det börjar bli kallt, men han hade så mycket knutar i pälsen att det behövdes. Vi klarar inte av att borsta honom så det blir till att klippa honom ett par gånger om året istället. Han verkar faktiskt  gilla det när det väl är gjort.

Var nog en bra tid på dagen som vi gick där för vi mötte inte många alls. Vilket alltid är skönt.

Vid två tillfällen träffade vi några som ville prata lite. Om hundarna, så det gjorde vi. Då blev det kallt fort.

När vi kom hem behövde jag göra några ärenden, så jag tog cykeln och stack iväg. Vilket jag så småningom ångrade. För jag trodde jag skulle frysa ihjäl. Det var så kallt! Och ett av ärendena blev inte genomfört. När jag kom till stället som skulle öppna klockan 15 så var där en skylt i dörren. “Öppnar senare idag pga vabb”. Men ingen tid! kunde ju inte stå där och vänta i kylan när  jag inte ens hade en aning om hur länge. Hade varit smart att skriva hur pass mycket senare de öppnar! Det var bara att sätta sig på cykeln och cykla hem igen. Då var jag så kall att det fortfarande inte gått över. Kall ända in i  märgen. Det är ganska fantastiskt hur blåst kan göra att det blir så  kallt. Det blåste genom handskar, genom “vindtäta” kläder och genom hud och inälvor.

Men promenaden var fin.  Önskar bara att jag inte hade tagit den där cykelturen.

Arkiverad under: Livet

Nu har vi stängt sommarstugan

17 oktober, 2023 Livet, TrädgårdenLämna en kommentar

Så fort det blir sommar så börjar vi använda vårt hus som en sommarstuga. Matbordet börjar användas som en avställningsyta, eftersom alla måltider äts ute på verandan. Ytterdörren står nästan ständigt öppen, precis som verandadörren. Hundarna vänjer sig vid det och vi öppnar ofta dörren så fort vi har gått upp. När maken jobbar hemma väntar hundarna på att jag ska gå upp så att dörren öppnas. Vi går med skor inomhus. I vart fall mellan ytterdörren och verandadörren. Det är ute som gäller helt enkelt. Även när det regnar. Vi kan sitta på verandan ändå och hundarna kan ligga på trappan eller på verandan om vi tar ner markisen.

Nu är det slut på det för i år. Det är för kallt för att ha ytterdörren öppen hela tiden. Hundarna får vara ute ändå så klart, men kortare stunder. De kan inte välja själva om de vill vara ute eller inne. De kan så klart säga till om de vill in. Iggy brukar skälla till på ett särskilt sätt. Gandalf brukade skrapa på dörren. Ville har nog inte hittat sitt sätt ännu. Åtminstone inte som jag vet.

Det blev inte så mycket gjort med huset i år. Vi hade flera planerade projekt, men det blev inte så mycket av. Emellanåt var vi kanske lite lata, men framförallt så regnade det för mycket för det vi ville göra. Ett stort projekt var grunden. Tanken var att vi skulle gå igenom hela grunden, fixa till de sprickor som finns där och sedan måla hela grunden i samma färg som grunden på Lilla huset. Men att sätta på ny puts går inte så bra när det regnar, det måste vara torrt åtminstone då och då. Problemet med i somras var att det regnade i princip varenda dag efter midsommar och det gick inte alls att lite på väderprognoserna för även de dagar då det stod att det skulle bli uppehåll så blev det regn i alla fall. Men jag målade lite, det behövs inte lika mycket torktid för färg som för puts så det gick faktiskt bra. Förrådet under trappan skulle målas i samma färg som grunden. Grunden blev visserligen inte gjord, men jag mig i kragen och fixade till förrådet under ett par dagar.

Från det här.

Till det här.

Fascinerande vilken skillnad det blev. Och lite skoj är också att jag tyckte inte det såg så illa ut före. Tills jag fotograferade det och såg bilden. Då märkte jag med en gång att det var INTE speciellt snyggt.

Jag fixade även trappan på framsidan. Det var skönt att få den gjord kan jag lova.

Före, även om det inte går att se hur sliten den faktiskt var. Vad som är alldeles tydligt är att jag totalt misslyckades med att beskära rosorna.

Och så en efterbild.

Det tog en nedrans tid att måla. Många pinnar lika med många sidor. Och inte alltid så lätt att komma åt. Inte roligt alls. Men nu är det gjort och håller väl några år i alla fall.

Maken å sin sida fixade till gången på ovansidan av huset som han retat sig på riktigt länge. Plockade bort gruset, rensade bort allt ogräs, la en ny markduk och sedan grus igen.

Här står Ville på den och äter glass. Någon gång i juni när det var väldigt varmt.

Och här står Iggy istället när gången är rensad och fin.

Någon gång i augusti, då det istället regnade största delen av tiden.

Planterade lite grönsaker i mina pallkragar, men det blev inte så mycket av det. Först var det väldigt varmt och väldigt torrt och jag lyckades inte vattna så bra som jag borde ha gjort. Sedan blev det plötsligt regn hela tiden och mycket av det som överlevt junitorkan ruttnade helt enkelt bort, blev t.ex. nästan inga zucchinis. De började växa, men ruttnade innan de blev klara att äta. Fick ett par- tre stycken som gick att äta.

Sedan kom september och det blev superfint väder. Lagom varmt och ganska mycket sol. Och sommarstugan var öppen hela tiden. Till början av oktober. Då det började bli för kallt. Och då fick vi bestämma oss.

Vi stängde helt enkelt sommarstugan. Nu dröjer det lite tills den öppnas igen.

Arkiverad under: Livet, Trädgården

Att springa

5 oktober, 2023 LivetLämna en kommentar

Just nu testar jag att springa. Jag har en önskan att klara av att springa fem kilometer. När jag gör detta måste jag ta med i beräkningen att jag inte sprungit på många år och att jag faktiskt fyllt 60. Så jag tar det lilla lugna. Jag vet inte om jag kommer att klara det överhuvudtaget, men jag kör på så länge  jag klarar det. Investerar så lite pengar som möjligt i det hela. För det fall att det går åt pipan. Det viktigaste är ett par skor så klart och det fick jag investera lite mer pengar i, men de kan även användas för hundpromenader så det är inte bortkastade pengar. Byxor och tröjor hade jag redan så det behövde jag inte köpa. Jag shoppade en billig vindjacka på en Outlet och igår fick jag hem ett par riktiga löparsockar. SKULLE jag klara mig till det blir riktigt kallt behöver jag investera i någon form av byxor också. Men som sagt, ett steg i taget, eller kanske en löprunda i taget.

Först körde jag två veckor av ett program och fick sedan en inflammation i ett muskelfäste. Eller i alla fall ont. Då blev det ett uppehåll. Berodde på att jag stretchat för dåligt. Så jag fick pausa ett tag. Sedan börja om igen. Och där är jag nu. Inne på vecka tre igen. Det är körigt, men jag tänker fortsätta så länge kroppen klarar det. Brukar åka iväg till ett ställe i närheten där det finns spår som tas om hand och som dessutom är alldeles plana. Kör jag nära hemma så blir det en massa backar. Och visst, ska jag springa behöver jag klara backar också, men just nu är målet att klara fem kilometer på plan mark. Är väldigt nog med att inte ta i för mycket, en sak jag har lärt mig genom åren är att även om jag tror att jag klarar mer än vad jag programmet säger så gör kroppen faktiskt inte det. Vet inte hur många gånger jag fått olika inflammationer i benet när jag tagit i för mycket. Bara för att du klarar av att göra mer än vad ditt program säger så finns det en anledning till att programmet säger att du inte ska göra det.

Jag springer inte ensam. Ville brukar vara med mig och ibland även Iggy. Lite intressant att springa med två hundar kan jag lova. Eller springa och springa. De här löpprogrammen innebär en hel del gående. Springa lite, gå mera. Fast nu har jag kommit till att jag ska klara av att springa 2 x 1 kilometer med fem minuters gående emellan. Och vi pratar väldigt långsam jogg. Det finns många människor som går fortare än vad jag springer för närvarande.

Jag ska vara ärlig. Det är tungt. Men jag jobbar på. Och om det är för tungt så hoppar jag inte till nästa veckas program, utan fortsätter med det jag klarar av. Noga med stretchning för att inte hamna i samma knipa som tidigare. Efter vi har gått och sprungit tar jag på mig en varm tröja och så går vi och sätter oss på och vid en bänk. Där dricker vi vatten. Och njuter av utsikten. Inte helt fel.

Mitt eget lilla experiment. Håll en tumme för att det går i mål!

Arkiverad under: Livet

Moster

3 oktober, 2023 LivetLämna en kommentar

Idag fick jag veta att en gammal vän har gått bort. Hon var gammal på mer än sätt. Dels var hon 97 år gammal vilket får anses vara en ganska hög ålder, dels har vi varit vänner i många år. Hon har inte gått bort alldeles nyligen, utan tidigare i år, men jag har inte vetat det förrän nu.

Vi träffades för drygt 30 år sedan när jag arbetade på annan ort. Jag bodde här där jag bor nu, men tanken var att jag skulle jobba några månader på en annan ort. Som var så pass långt bort att jag veckopendlade. Jag fick tag i en sk. evakueringslägenhet (dvs en lägenhet som skulle användas när bolaget skulle renovera en lägenhet och de som bodde där behövde bo någon annanstans ett tag), jag kunde bara ha den i några månader, men det räckte ju. Det är nog den konstigaste bostad jag har haft. Jag hade tre rum och kök. Två rum stängde jag bara dörren till, de behövdes ju inte. I köket ställde jag en stol, och bord i köket fick vara skärbrädan. I rummet ställde jag en supergammal soffa jag fick tag i och en säng. Ett soffbord som någon skänkte mig hade jag också. Allt var sådant som kunde kastas när jag flyttade. I en TV-affär fick jag hyra en TV på bara några månader. Egentligen hade de inte några sådana avtal, man hyrde vanligtvis en ny TV och fick ha kontrakt på minst ett år. Men de ställde upp med en gammal TV som jag fick hyra för en liten peng i några månader. Så bodde jag alltså.

På min arbetsplats fanns en kvinna som kallades Moster. Hon hette naturligtvis inte Moster, men alla kallade henne det. Det var en bestämd dam, med en rå humor och vi fann varandra direkt. Hon var nära pensionsåldern och gick också i pension när jag arbetade där. Jag var med och arrangerade hennes fest och jag kan lova att vi  drev med henne ordentligt.

När mina månader började närma sig sitt slut så blev mitt förordnande förlängt och mitt hyreskontrakt tog slut. Moster erbjöd mig då att jag kunde bo hemma hos henne och hennes man. De hade ett rum på första våningen som jag kunde bo i. Och även ha ett eget badrum där. Själv bodde hon och hennes man på andra våningen. Första våningen hade en gång i tiden bebotts av deras barn och stod nu tom. Eftersom jag inte visste riktigt hur länge jag skulle arbeta på orten och då jag gillade Moster så sa jag ja till hennes förslag. Det gällde ju dessutom bara veckopendling.

Så jag flyttade hem till Moster och Erik. De var ett härligt par. Och de vägrade att ta emot någon hyra. “Du bor ju bara här” var deras motivering till detta. Trots mitt tjat så vägrade de att ta betalt någon gång. Dessutom lagade Erik min bil gratis, han var en gammal flygplansmekaniker och duktig på att meka. Han tog bara betalt för de delar han behövde köpa. För att återgälda på något sätt så köpte jag dem presenter. Oftast någon form av godsaker (vilket de älskade) och så brukade jag köpa whisky. På kvällarna satt vi  ofta alla tre och tog oss ett glas whisky och så spelade vi spel, för det mesta Trivial Pursuit, eller kort. Eller drog rövarhistorier. Ibland tittade vi på TV och löste korsord. De var så roliga och trevliga. Och så välkomnande. Hade Moster fått bestämma skulle jag ätit mat där gratis varje dag också. Men det bara vägrade jag. Jag fixade min egen mat, för jag visste att jag hade inte fått betala och mitt samvete klarade inte riktigt det. Fika kunde jag dock inte säga nej till och hon alltid många sorters kakor i frysen. Det var hos Moster jag första gången åt Dajmkakor t.ex.

Efter det att Moster gått i pension gick hon ändå upp när jag skulle till jobbet. Hon värmde upp gårdagens kaffe och tog en cigg. Det var hennes frukost. Vi hade en rå jargong. Hon kunde kalla mig för j-a kossa, något som jag aldrig tog illa upp av, det ingick liksom i jargongen. Det var kärleksfullt sagt, om det nu går att förstå att det går att kalla någon det kärleksfullt.  Under tiden som jag bodde där fick Moster en stroke. När hon kom hem var hon gnällig och vägrade göra rehabövningar som läkarna sagt till henne att göra. Då sa jag i min tur till henne, j-a kärring, nu slutar du gnälla och ser till att göra allt du kan för att gå ordentligt igen. Och det hjälpte. Det gick inte att låta henna bara gnälla och det var ingen idé att säga det snällt för då hade hon bara struntat i det. Låter kanske som en konstig vänskap, men det var det inte. Den passade oss.

När mitt förordnande till sist var slut och jag återgick till min vanliga arbetsplats så slutade vi inte hålla kontakten. Vi har skickat julkort varje år och jag har varit och hälsat på flera gånger. En gång kom hon till och med till oss, hennes barn körde henne hit då de ändå var på utflykt. Nu sista julen fick jag inget julkort och jag undrade över det, men nu tror jag att hon helt enkelt var sjuk och inte klarade av att skicka något. Men Moster levde ändå 97 år och hon hade barn och vänner i överflöd, hon blev aldrig dement och hon hade samma råa humor hela livet. Hon hade en man som när han var dryga 70 bröt benet därför att han fick för sig att han skulle cykla runt flaggstången. Han var rolig han, Erik. Och nu är båda på andra sidan och jag tror att de har stora kaffekalas, samtidigt som de vräker ur sig både det ena och det andra till de som de möter.

Moster, det var en härligt tid. Tack för den.

Arkiverad under: Livet

  • « Föregående sida
  • 1
  • 2
  • 3
  • 4
  • 5
  • 6
  • …
  • 606
  • Nästa sida »

Välkommen

bild_till_ommig

Välkommen hit vare sig du varit här förut eller inte. Jag som skriver här heter inte Asta i verkligheten, men jag heter Asta här.
Jag bor i Småland med min man och våra hundar Iggy Pop och Ville. Vi bor i ett hus från början av förra sekelskiftet som vi roar oss med att renovera. Våra erfarenheter där är att man hinner aldrig så mycket som man vill och att allting tar alltid längre tid än man tror.
Min blogg har funnits i några år och startades mest för mig själv egentligen. Jag har inget budskap och jag har inte något speciellt spännande liv. Men dels tycker jag det är kul att bygga lite på websidor och dels är det ett bra sätt att föra en logg på vad man gör. Framförallt nu när vi har hus. Att det hittar hit en del människor är naturligtvis en bonus.
Jag har en genmutation som gör att jag har hemokromatos, något som det finns lite information om här på sidan. I övrigt så tycker jag om att fixa och dona. Att snickra och att göra allt möjligt annat pyssel som jag kommer på. Älskar att lära mig nya saker och det är viktigt att alltid ha ett projekt på gång.
Den som vill skicka mig ett mail kan göra det på adressen.
e-post

Jag är stolt fadder

wwf Lakare utan granser unicef WAP

Slumpade recept

Snabb tomatsås med chili

Grahamsbullar

Integritet och cookies: Den här webbplatsen använder cookies. Genom att fortsätta använda den här webbplatsen godkänner du deras användning.
Om du vill veta mer, inklusive hur du kontrollerar cookies, se: Cookie-policy

    © 2023 · Pretty Creative WordPress Theme by, Pretty Darn Cute Design * Logga in