Asta på vift...

Idag har det varit isande kallt här. Inga minusgrader, men kalla, kalla vindar. Tog hundarna med mig och vi gick en runda i ett naturreservat. Så länge vi gick var det OK, men när vi stannade till någon stund så blev det väldigt kallt. Men det var fint. Höstfärgerna börjar ta över det gröna.

Idag  gick vi på  fina gångar.

Iggy är kortklippt igen, ser lite lustig ut just nu dock eftersom han behöver klippas lite till innan det är färdigt. Han har lite dåligt tålamod så det går inte att genomföra hela klippproceduren vid ett tillfälle. Det låter kanske lite konstigt att klippa honom nu när det börjar bli kallt, men han hade så mycket knutar i pälsen att det behövdes. Vi klarar inte av att borsta honom så det blir till att klippa honom ett par gånger om året istället. Han verkar faktiskt  gilla det när det väl är gjort.

Var nog en bra tid på dagen som vi gick där för vi mötte inte många alls. Vilket alltid är skönt.

Vid två tillfällen träffade vi några som ville prata lite. Om hundarna, så det gjorde vi. Då blev det kallt fort.

När vi kom hem behövde jag göra några ärenden, så jag tog cykeln och stack iväg. Vilket jag så småningom ångrade. För jag trodde jag skulle frysa ihjäl. Det var så kallt! Och ett av ärendena blev inte genomfört. När jag kom till stället som skulle öppna klockan 15 så var där en skylt i dörren. “Öppnar senare idag pga vabb”. Men ingen tid! kunde ju inte stå där och vänta i kylan när  jag inte ens hade en aning om hur länge. Hade varit smart att skriva hur pass mycket senare de öppnar! Det var bara att sätta sig på cykeln och cykla hem igen. Då var jag så kall att det fortfarande inte gått över. Kall ända in i  märgen. Det är ganska fantastiskt hur blåst kan göra att det blir så  kallt. Det blåste genom handskar, genom “vindtäta” kläder och genom hud och inälvor.

Men promenaden var fin.  Önskar bara att jag inte hade tagit den där cykelturen.

Just nu testar jag att springa. Jag har en önskan att klara av att springa fem kilometer. När jag gör detta måste jag ta med i beräkningen att jag inte sprungit på många år och att jag faktiskt fyllt 60. Så jag tar det lilla lugna. Jag vet inte om jag kommer att klara det överhuvudtaget, men jag kör på så länge  jag klarar det. Investerar så lite pengar som möjligt i det hela. För det fall att det går åt pipan. Det viktigaste är ett par skor så klart och det fick jag investera lite mer pengar i, men de kan även användas för hundpromenader så det är inte bortkastade pengar. Byxor och tröjor hade jag redan så det behövde jag inte köpa. Jag shoppade en billig vindjacka på en Outlet och igår fick jag hem ett par riktiga löparsockar. SKULLE jag klara mig till det blir riktigt kallt behöver jag investera i någon form av byxor också. Men som sagt, ett steg i taget, eller kanske en löprunda i taget.

Först körde jag två veckor av ett program och fick sedan en inflammation i ett muskelfäste. Eller i alla fall ont. Då blev det ett uppehåll. Berodde på att jag stretchat för dåligt. Så jag fick pausa ett tag. Sedan börja om igen. Och där är jag nu. Inne på vecka tre igen. Det är körigt, men jag tänker fortsätta så länge kroppen klarar det. Brukar åka iväg till ett ställe i närheten där det finns spår som tas om hand och som dessutom är alldeles plana. Kör jag nära hemma så blir det en massa backar. Och visst, ska jag springa behöver jag klara backar också, men just nu är målet att klara fem kilometer på plan mark. Är väldigt nog med att inte ta i för mycket, en sak jag har lärt mig genom åren är att även om jag tror att jag klarar mer än vad jag programmet säger så gör kroppen faktiskt inte det. Vet inte hur många gånger jag fått olika inflammationer i benet när jag tagit i för mycket. Bara för att du klarar av att göra mer än vad ditt program säger så finns det en anledning till att programmet säger att du inte ska göra det.

Jag springer inte ensam. Ville brukar vara med mig och ibland även Iggy. Lite intressant att springa med två hundar kan jag lova. Eller springa och springa. De här löpprogrammen innebär en hel del gående. Springa lite, gå mera. Fast nu har jag kommit till att jag ska klara av att springa 2 x 1 kilometer med fem minuters gående emellan. Och vi pratar väldigt långsam jogg. Det finns många människor som går fortare än vad jag springer för närvarande.

Jag ska vara ärlig. Det är tungt. Men jag jobbar på. Och om det är för tungt så hoppar jag inte till nästa veckas program, utan fortsätter med det jag klarar av. Noga med stretchning för att inte hamna i samma knipa som tidigare. Efter vi har gått och sprungit tar jag på mig en varm tröja och så går vi och sätter oss på och vid en bänk. Där dricker vi vatten. Och njuter av utsikten. Inte helt fel.

Mitt eget lilla experiment. Håll en tumme för att det går i mål!

Idag fick jag veta att en gammal vän har gått bort. Hon var gammal på mer än sätt. Dels var hon 97 år gammal vilket får anses vara en ganska hög ålder, dels har vi varit vänner i många år. Hon har inte gått bort alldeles nyligen, utan tidigare i år, men jag har inte vetat det förrän nu.

Vi träffades för drygt 30 år sedan när jag arbetade på annan ort. Jag bodde här där jag bor nu, men tanken var att jag skulle jobba några månader på en annan ort. Som var så pass långt bort att jag veckopendlade. Jag fick tag i en sk. evakueringslägenhet (dvs en lägenhet som skulle användas när bolaget skulle renovera en lägenhet och de som bodde där behövde bo någon annanstans ett tag), jag kunde bara ha den i några månader, men det räckte ju. Det är nog den konstigaste bostad jag har haft. Jag hade tre rum och kök. Två rum stängde jag bara dörren till, de behövdes ju inte. I köket ställde jag en stol, och bord i köket fick vara skärbrädan. I rummet ställde jag en supergammal soffa jag fick tag i och en säng. Ett soffbord som någon skänkte mig hade jag också. Allt var sådant som kunde kastas när jag flyttade. I en TV-affär fick jag hyra en TV på bara några månader. Egentligen hade de inte några sådana avtal, man hyrde vanligtvis en ny TV och fick ha kontrakt på minst ett år. Men de ställde upp med en gammal TV som jag fick hyra för en liten peng i några månader. Så bodde jag alltså.

På min arbetsplats fanns en kvinna som kallades Moster. Hon hette naturligtvis inte Moster, men alla kallade henne det. Det var en bestämd dam, med en rå humor och vi fann varandra direkt. Hon var nära pensionsåldern och gick också i pension när jag arbetade där. Jag var med och arrangerade hennes fest och jag kan lova att vi  drev med henne ordentligt.

När mina månader började närma sig sitt slut så blev mitt förordnande förlängt och mitt hyreskontrakt tog slut. Moster erbjöd mig då att jag kunde bo hemma hos henne och hennes man. De hade ett rum på första våningen som jag kunde bo i. Och även ha ett eget badrum där. Själv bodde hon och hennes man på andra våningen. Första våningen hade en gång i tiden bebotts av deras barn och stod nu tom. Eftersom jag inte visste riktigt hur länge jag skulle arbeta på orten och då jag gillade Moster så sa jag ja till hennes förslag. Det gällde ju dessutom bara veckopendling.

Så jag flyttade hem till Moster och Erik. De var ett härligt par. Och de vägrade att ta emot någon hyra. “Du bor ju bara här” var deras motivering till detta. Trots mitt tjat så vägrade de att ta betalt någon gång. Dessutom lagade Erik min bil gratis, han var en gammal flygplansmekaniker och duktig på att meka. Han tog bara betalt för de delar han behövde köpa. För att återgälda på något sätt så köpte jag dem presenter. Oftast någon form av godsaker (vilket de älskade) och så brukade jag köpa whisky. På kvällarna satt vi  ofta alla tre och tog oss ett glas whisky och så spelade vi spel, för det mesta Trivial Pursuit, eller kort. Eller drog rövarhistorier. Ibland tittade vi på TV och löste korsord. De var så roliga och trevliga. Och så välkomnande. Hade Moster fått bestämma skulle jag ätit mat där gratis varje dag också. Men det bara vägrade jag. Jag fixade min egen mat, för jag visste att jag hade inte fått betala och mitt samvete klarade inte riktigt det. Fika kunde jag dock inte säga nej till och hon alltid många sorters kakor i frysen. Det var hos Moster jag första gången åt Dajmkakor t.ex.

Efter det att Moster gått i pension gick hon ändå upp när jag skulle till jobbet. Hon värmde upp gårdagens kaffe och tog en cigg. Det var hennes frukost. Vi hade en rå jargong. Hon kunde kalla mig för j-a kossa, något som jag aldrig tog illa upp av, det ingick liksom i jargongen. Det var kärleksfullt sagt, om det nu går att förstå att det går att kalla någon det kärleksfullt.  Under tiden som jag bodde där fick Moster en stroke. När hon kom hem var hon gnällig och vägrade göra rehabövningar som läkarna sagt till henne att göra. Då sa jag i min tur till henne, j-a kärring, nu slutar du gnälla och ser till att göra allt du kan för att gå ordentligt igen. Och det hjälpte. Det gick inte att låta henna bara gnälla och det var ingen idé att säga det snällt för då hade hon bara struntat i det. Låter kanske som en konstig vänskap, men det var det inte. Den passade oss.

När mitt förordnande till sist var slut och jag återgick till min vanliga arbetsplats så slutade vi inte hålla kontakten. Vi har skickat julkort varje år och jag har varit och hälsat på flera gånger. En gång kom hon till och med till oss, hennes barn körde henne hit då de ändå var på utflykt. Nu sista julen fick jag inget julkort och jag undrade över det, men nu tror jag att hon helt enkelt var sjuk och inte klarade av att skicka något. Men Moster levde ändå 97 år och hon hade barn och vänner i överflöd, hon blev aldrig dement och hon hade samma råa humor hela livet. Hon hade en man som när han var dryga 70 bröt benet därför att han fick för sig att han skulle cykla runt flaggstången. Han var rolig han, Erik. Och nu är båda på andra sidan och jag tror att de har stora kaffekalas, samtidigt som de vräker ur sig både det ena och det andra till de som de möter.

Moster, det var en härligt tid. Tack för den.