Jag läste i Aftonbladet om Greta Thunberg. Att hon när hon var yngre hamnade i en djup depression för att hon kommit på hur mycket som var fel med hur vi hanterade klimatet. Att hon inte klarade av att gå till skolan och hade problem med att leva helt enkelt.  Jag tror ibland att jag hamnat i något liknande läge. All information vi så lätt får påverkar mig väldigt mycket. Jag har alltid varit sådan. Lätt påverkad av elände jag får vetskap om och tar på mig mycket ansvar för det som händer. Jag är en människa, alltså har jag ett delansvar i det som mänskligheten gör.

Vi var på semester i Malaga maken och jag. Vi gick runt och tittade på sevärdheter. Bland annat en borg uppe på ett berg.

Vi såg också resterna av en romersk teater byggd på 100-talet efter kristus, ska tydligen vara den äldsta på iberiska halvön.

En dag på vår resa åkte vi till Granada och till Alhambra. Alhambra är ett stort borg-, park- och palatsområde på en höjd i Granada. Det är byggt av morer på 1200-talet och ska vara det sista moriska fästena i Spanien. Det är välbevarat och du kan tydligt se att de där morerna det var rika typer. Parkerna är välplanerade och det finns många tankar bakom. Palatsen har hur många detaljer som helst. Konst av olika slag överallt.

Jag har länge velat se Alhambra så det var roligt att komma dit. Eftersom vi var och reste utanför värsta turistsäsongen så kunde vi också gå runt relativt ostörda.

Varför skriver jag om allt det här? Vad har Greta Thunberg och mina dåliga samveten med Malaga och Alhambra att göra? Jo, att allting liksom hänger ihop. Den romerska teatern hade hålor där de förvarat djur (och förmodligen slavar) som skulle användas i spelen på teatern. Alhambra har beställts av rika morer. Hur många människor och djur som dog för att de skulle byggas upp är det inte någon som vet. Och vi som turister kan stå där och förfasas över hur de kunde behandla djur och människor. Hur de kunde användas för lek och hur de kunde tvinga människor till ”lek” och arbete. Just det här gör mig ledsen. Vi står alltså där hundratals, kanske nästan ett par tusen, år senare – och vi har inte blivit ett dugg bättre. Frågan är om vi inte blivit värre. Vi har inte lärt oss NÅGONTING av historien. Vi utnyttjar människor till slavarbete, vi torterar och slår ihjäl varandra, vi torterar och slår ihjäl djur, vi gör så mycket hemska saker att jag blir ledsen när jag tänker på det. Och även när jag inte medvetet tänker på det så finns det där i huvudet ändå. Jag kan göra mitt lilla, lilla bidrag, men samtidigt undrar jag om det egentligen gör någon skillnad. Även om mitt mantra brukar vara just det, att du kan inte ändra alla, men du kan ändra dig själv och ju fler vi är som ändrar oss själva, desto större påverkan får det. Detta är vad jag säger till mig själv, försöker verkligen övertyga mig själv om det här, men ibland når jag inte fram. Till mig alltså. Då har jag sett någon Youtube film om en hund som blivit räddad från elände. När jag sett den där filmen är jag inte glad över den hunden som räddats, utan undrar hur många som svält ihjäl eller blev slagna eller på annat sätt illa behandlade och inte räddade. Och jag kan inte göra någonting åt det. På samma sätt läser jag om barn som svälter ihjäl, kvinnor som våldtas, människor som torteras och jag kan inte ens beskriva allt elände som jag ser överallt när jag läser. Och jag påverkas. Hela tiden.

Det händer att jag påverkas positivt också. Som Esther the Wonderpig. Som har miljontals följare och har fått många människor att sluta äta kött. För ingen vill äta Esther, och de har kommit på att egentligen är varenda gris en Esther. Esthers ”pappor” har lyckats nå ut till så många människor. Genom att bry sig om, ta hand om och sprida detta har de faktiskt påverkat många enskilda. DET är positivt. Samtidigt som det finns de som då inte klarar av det här. Esthers pappor vågar inte lämna sin gris ensam vid något enda tillfälle, för de vet att då är risken stor att någon kommer att slå ihjäl henne. Det är så människor gör, de känner sig hotade. Istället för att vara nyfiken och ta reda på vad det där lite okända är för något så tar vi död på det. Men Esther fick mig att sluta äta kött helt och hållet. Innan dess åt jag bara kött från djur som jag visste fötts upp bra. Men med Esther så kändes det plötsligt som äta kött var samma sak som att äta upp våra hundar. Eller grannens katt. Som jag visserligen inte gillar, men jag kan fortfarande inte tänka mig att äta upp den.

Ni ser, det är mycket saker som snurrar i mitt huvud just nu. Och jag får dem inte att sluta snurra.

Emellanåt får de mig att inte må så bra.