Känner ni igen den? Det där vita på bilden? Solen heter den. Idag har jag sett den.

Jag var ute med hundarna och tog lunchpromenaden idag. Himlen var blå och solen sken. Jag bara njöt. Tog djupa andetag och bara njöt. Det märktes till och med på hundarna att de mådde bra av solen. Framförallt Gandalf var lite hoppig och studsig. Glad helt enkelt.

Nu är det kväll, men jag känner mig piggare än på länge. Det behövs sol! Jag ska inte påstå att mina livsandar har vaknat igen, men de fick definitivt energi av solen.

Och inte behövde jag duscha hundarna heller.

Mer av detta tack!

Tunga moln, regn, grått, mörker, uppgrävda gator, regn, lera, mörker, regn. Nej, det finns inte tillräckligt mycket D-vitaminer för att inte påverkas av det. Till och med hundarna påverkas. Ingen av dem vill vara ute i trädgården. När vi går ut stannar de ofta i dörren och bara tittar. ”Det kan inte vara sant! Regnar det igen? Matte/husse varför har ni gjort så här?”. För så verkar det vara, hundarna tycker att det är vårt fel att det är skitväder när de ska gå ut. Och sedan vill de knappt gå in igen, eftersom de vet att de måste duscha. Det är inte superhemskt att duscha, men det är inte roligt. Hade vi bara haft regnet så hade de inte behövt duscha, då hade det räckt med en handduk, men eftersom vi just nu är omgivna av uppgrävda gator leder regnet till att vi konstant går runt i lervälling. Och DÅ måste vi duscha.

Jag skulle också gärna stanna inne. Lägga mig i sängen och dra täcket över mig. Och inte dra av det igen förrän solen skiner. De flesta dagar är det så mörkt att det behövs belysning hela dagen. Om vi hade bott någonstans i närheten av polcirkeln hade jag kanske sett det som normalt, men här är det inte normalt. Framförallt inte som vi sägs gå mot ljusare tider. Tröttheten bara växer, den riskerar att ta över en helt och hållet. SMHI lovar oss just nu lite sol i början av nästa vecka. Hoppas att löftet håller. Vi behöver ljus för att leva. Vi är som klorofyllet, vi behöver också ljus, inte för att skapa syre, men för att skapa livsglädje.

Jag brukar inte ha något emot vintrar med plusgrader eftersom jag inte gillar när det blir halt ute. Men i vinter hade jag föredragit minusgrader, det hade bundit leran i alla fall. Jag är så trött på att leva i ständigt vägarbete, vilket kanske inte är så konstigt eftersom vi varit omgivna av det nu i flera år. Fler och flergator runt omkring oss består av lera. Vår gata används dessutom konstant som transportsträcka av grävmaskiner och stora lastbilar och jag lovar, det blir inte mindre lera av det. När jag just nu sitter i vardagsrummet ser jag genom trädgårdarna hur de orange lamporna blinkar på vår parallellgata. Blir inte gladare av det. Sällan har jag längtat så mycket efter sol. Och jag tror inte vi har jätteproblem med torka längre. Bäckarna i skogen flödar, en promenad jag brukar gå kan jag knappt gå längre, bäcken har blivit så livlig och bred att jag har problem att komma över den och i söndags var det en bäck som lät som ett riktigt vattenfall. Värre än när det är vårflod. Det är lite så med vädret nu verkar det som, det är antingen eller. Och när det väl har blivit ett visst väder så bara fortsätter det att vara sånt väder. Två somrar i rad har varit supertorra, nästan inget regn alls. Nu verkar regnet komma för båda de här somrarna. Och det bara fortsätter, och fortsätter och fortsätter…

Idag är det lördag och sedan är det söndag. Och sedan är det söndag igen. I alla fall nästan. Det är en måndag som är som en söndag. Och det är ju bra. För jag har vänt dygnet helt och hållet. Eller inte egentligen, men jag har haft ett enormt sömnbehov den här ledigheten och har sovit länge på morgonen. Alltså kommer det att bli lite segt att behöva ställa klockan på tisdag. Fördelen är att det faktiskt är en tisdag, så det blir en något kortare vecka.

Igår var jag hos frissan så det har blivit fixat både tandläkarbesök och frissa den här ledigheten. Något har jag gjort. I övrigt har inte mycket hänt. Jag hade lite planer, men det blev inte något av dem. Strax innan ledigheten lyckades jag ju gå och halka omkull igen (hur ska det bli när jag blir gammal på riktigt?) och måste ha sträckt en muskel i låret för jag har haft rejält ont under ledigheten. Äntligen har det börjat släppa dock, lagom tills jag ska börja jobba igen. Visst är det härligt? Men att ha ont leder till trötthet och leder också till att det har inte blivit så många långpromenader som jag hade tänkt mig. Vilket leder till kanske ett något sämre humör. Jag skulle behövt lite mer ledighet. Nu, när jag blivit bättre så att jag kunde använt den där ledigheten. Men, men det kommer väl nya ledigheter.

Nu är det januari och då börjar mina sinnen tänka att det ska bli vår. Med de nya väderförhållanden vi har så är det inte så lätt att veta när vi kan förvänta oss vår riktigt. Vi har inte haft vinter ännu. Visserligen är det minusgrader idag (läs typ en), men det regnade igår och imorgon ska det bli plus igen. Vi har haft den här typen av ”vinter” någon gång förut, och det året så blev det istället riktig vinter väldigt sent och vi hade vinter långt in i april. Det var som så att vi hade minusgrader och två veckor senare var det tjugo plus. Gick från vinter direkt till sommar och blev liksom aldrig någon vår. När det nu ändå har gått så lång tid som det har gjort så vill jag naturligtvis inte att det ska bli vinter nu. För då vet jag aldrig hur länge den kan tänkas vara. Men oavsett så vill hela mitt intre ha vår nu. Så är det varje år. Mitt förnuft vet att det inte blir så, men det hjälper inte, för hela resten av mig (alltså det som finns förutom det sunda förnuftet) vill ha vår. Och det innebär att ju längre våren dröjer desto jobbigare blir det att vänta.

Men ändå. Vi hoppas på januari, februari och sedan vår.

Det sägs att hoppet är det sista som dör…

Idag hade jag tid hos Folktandvården. Min återkommande kontroll. Den gick bra. Tänderna var lika bra, eller lika illa, som förra gången. Det finns lite hål på gång, men de hålen har varit på gång i flera år och inte ändrat utseende så de hålen gör de ingenting åt. Som tandhygiensten sa – sådana hål på gång kan man ha hela livet. Så länge de inte växer är de ingen fara.

Efter att ha varit på Folktandvården tog jag en sväng till Kjell & Company och shoppade en del pryttlar som vi behövde. Och när jag ändå var där så tog jag en liten sväng på stan. Plus lite käk och en fika. Det blev Espressohouse. Där beställde jag en latte. Det fanns två storlekar, men jag gjorde ett litet experiment. Jag sa bara latte för att se om hon skulle fråga efter vilken storlek jag ville ha, men hon gick direkt på den stora. Jag sa inget om det, det var fem kronors skillnad och jag gjorde ju medvetet ett litet experiment.

Gick in och kikade på ett par reor, men eftersom jag egentligen inte behöver något så tittade jag bara. Det enda inköpet utöver Kjell blev två buntar tulpaner. Vi är trots allt på andra sidan nyår nu och då är det väl dags att köpa tulpaner?

När jag cyklade ner till stan tänkte jag att det skulle vara mycket folk på stan. Jag menar det är trots allt fortfarande mellandagar, massor av människor är lediga och det var rea överallt. Jag tänkte att jag skulle ta en fika, det låter kanske underligt, men jag gillar att sitta för mig själv och ta en fika. Jag funderade lite på om det skulle finnas plats för mig att sitta. Men det där med mycket folk på stan är inte hur det är längre. Mycket shopping sker via nätet. Det vet jag för jag gör det själv. Och de flesta som vill ut och shoppa själva de åker till stora köpcentrat. Det stället undviker jag alltid själv när det är ledigheter. Eftersom vi bor nära så är det enklare för oss att åka en kväll i veckan. Mitt i veckan, en vanlig vecka, så är det alltid lite folk där.

Nu var det inte stora köpcentrat jag hade i tankarna när jag började skriva, utan stadcentrat. Jag ska vara ärlig och säga att jag för min del gillar att att det är så lite folk, men jag är inte dummare än att jag vet att så lite folk leder i förlängningen till att affärerna försvinner. En affär som jag gillar mycket och som funnits där i många år hade utförsäljning. Jag letade efter en annan affär och när jag inte hittade den tänkte jag att jag inte mindes var den låg så jag googlade den. Det visade sig att det var inte mitt minne det var fel på, butiken fanns inte längre. Stadskärnorna blir utarmade. Något som fick mig att börja fundera på om vi i en framtid, inte så långt borta, kommer att ha några stadskärnor? Åtminstone som de är idag, med butiker och fik och restauranger? Kommer affärerna att bli bostäder och kontor istället? Och varför är det så? Vi vill fixa saker enkelt, antingen shoppar vi på nätet eller så åker vi till stora shoppingcentrat där alla affärer finns under ett och samma tak och det är enkelt att köra dit och det finns alltid parkeringsplatser. Har det alltid varit så? För bara några år sedan hade det varit en mardröm ( för sådana som mig) att åka ner till stan en dag som idag. När jag åker ner till stan åker jag dit för att ”gå på stan” som jag kallar det. Inte egentligen för att shoppa. Utan för att gå omkring och strosa och så ta en fika eller en lunch. Vi har kanske inte det behovet längre? Eller har vi blivit så stressade att vi inte längre tar oss tid till sådant?

Jag bara undrar.

Jag skulle bara gå på stan lite…