Att gå vidare

Det är inte lätt att förlora en vän. Och veta att du aldrig mer får träffa honom. Det tar sin tid att vänja sig vid det. Och huvudet är tomt.

Jag vet att man inte ska säga så, men av de tre hundar vi har och har haft så var Iggy min favorit. Men jag måste ju klara mig utan honom. Även om jag emellanåt är väldigt arg och vill ha honom tillbaka. Tycker fortfarande inte om att gå ut och gå med bara Ville, även om jag gör det. Tycker inte heller om att träna tricks med bara Ville och har inte klarat av att börja med det igen heller. Det kommer väl en dag när jag tycker om en promenad med Ville och vill träna tricks med honom. Vi får väl se.

Våren kommer med stormsteg även om det inte är så varmt. Vitsippor, blåsippor och andra vårblommor blommar och knopparna börjar slå ut. Just nu har vi lite grått väder och regn emellanåt. Jag är inte ledsen över det för det behövs alltid lite regn på våren. Vi hade knappt någon snö här i år så det har inte varit någon större snösmältning, därför är regnet ganska välkommet.

Påsken har kommit och gått. Inget egentligt påskfirande här. Lagade dock lax på påskafton, försökte mig på att tillaga den på ett sätt jag såg en Michelinkock på Youtube göra. Jag lyckades inte riktigt, men tänker försöka igen. Det hette att laga den unilateral, vilket innebär att den tillagas på väldigt låg värme och bara på ena sidan och på grund av den låga värmen ser den nästan rå ut. Jag lyckades inte riktigt, men den var god även om den inte var lika tjusig. Såsen däremot var  helt underbar! Sås till lax som gjordes med vitt vin, kokosmjölk och curry (plus lite annat så klart). Såsen var så förbaskat god! Den tänker jag göra igen och försöka skriva ner receptet den här gången. Det var inga mått i videon, men det gick uppenbarligen bra att höfta.

På annandagen var vi var på brunch med makens familj och det var väldigt trevligt. Blir så mycket mat i magen bara när det finns så mycket att välja på. Men vi tog en rejäl promenad efteråt så maten åkte ner i magen ordentligt, och konstigt nog var jag hungrig igen senare på dagen. Trodde jag knappt var möjligt.

Vi hade köpt hem godis för det fall det kom påskkärringar, men det kom inte en enda. Kanske det inte görs längre, kanske har vi bytt ut vår gamla svenska tradition med påskkärringar mot den nya amerikansa Halloween istället. Lite problematiskt så klart eftersom det innebar att vi fick äta upp godiset själva. Men nu vet vi. Nästa år behöver vi inte köpa hem något godis.

Japp, där är jag just nu. Och nu kör vi vidare.

Ett sista farväl

Nu har vi haft begravning för Iggy. Precis som med Gandalf fick vi honom kremerad och den lilla lådan har nu begravts i vår trådgård. Det var en fin träask med Iggys namn på en liten plakett. Iggy fick med sig en Chewy chomps och en blomma. Iggy älskade Chewy chomps. Och tuggben. Gandalf fick med sig en tennisboll, men Iggy fick Chewy chomps. Det var en tradition att varje gång vi varit och handlat och kom hem med kassar så skulle det vara en Chewy chomp. Vi letade i kassarna tillsammans till dess att vi hittade en Chewy. Tuggben fick han de flesta kvällar som en kvällsritual. Först en Dentastix och sedan fick de leta tuggben. Till och med sista kvällen i hans liv låg han och tuggade ben frenetiskt. Han hostade och tuggade och hostade och tuggade. Jag förstår verkligen det där de gjorde förr. Att skicka saker med sina döda. Det känns liksom rätt.

Iggy fick ligga tillsammans med Gandalf i trädgården. På ett ställe som inte någon kommer att gräva upp i första taget. Vi åt smörgåstårta, för det ska du göra på en begravning. Och drack kaffe.

Som en eloge till en liten älskad hund så ska jag berätta om de små saker jag saknar.

Jag saknar någon som blir extra glad när jag kommer hem, någon som ylar så jag hör det när jag stiger ur bilen eller kör in cykeln på infarten. Ville blir glad, men inte tillnärmelsevis lika glad.

Jag saknar någon som står nedanför trappan på morgonen när jag går upp. Viftandes på svansen och med minen ”kommer du nu äntligen matte”.

Jag saknar någon som, när vi varit tillsammans på övervåningen, går efter mig i trappan, men stannar på den övre trapphalvan för att vi ska kunna gosa genom trappräcket när jag kommer ner på den nedre trapphalvan.

Jag saknar någon som blir överlycklig av att höra ordet  pizzakanter.

Jag saknar en blöt nos som puffar på mig. ”Ser ut som att du inte har någon bättre att göra än att klappa mig en stund”.

Jag saknar någon som håller koll på mig när jag går in i ett annat rum och stannar där ett tag. Någon som kommer och kollar om hörnet ”Vart tog du vägen?”

Jag saknar besvärliga hundpromenader. Det är SÅ mycket enklare att att ta en promenad med bara en hund. Lätt att fixa hundmöten, att träna hunden att gå fint och att möta folk på en smal stig i löpspåret. SÅ mycket enklare. Men SÅÅÅ mycket tråkigare. Ingen dynamik och mycket mindre glädje.

Jag saknar en svans som ihärdigt bankar på ytterdörren när jag tar på mig jackan för att gå ut på hundpromenad.

Jag saknar att tänka på när jag kokar pasta att slänga i lite extra så att Iggy som älskar pasta får sitt. Han som kände doften av pasta så fort vi började koka. Men så kommer jag på hur det är och lägger i exakt mängd istället.

Jag saknar någon som känner när jag mår dåligt eller är sjuk, kommer fram och bara håller sig nära.

Och detta är bara lite av det jag saknar.

Livet går vidare

Så fort inte Iggy fanns mer plockade vi bort allting som var specifikt hans från vårt hus. Vi ville inte ha saker som skulle ligga här och påminna oss om honom hela tiden. Behöva plocka bort sak efter sak och bryta ihop varje gång. Bättre att fixa allting på en gång. En sak som försvann var Iggys hus. En inomhuskoja som maken byggde till Iggy eftersom han tyckte om att liksom kunna gå undan. Och Iggy tyckte mycket om det här lilla huset. Huset stod vid fotänden av vår säng och användes inte bara av Iggy, utan även av oss. Som en avställningsyta för tvätt och annat. Störde ju inte Iggy eftersom sakerna låg på taket. När vi tog bort huset så konstaterade vi att det inte finns något i sovrummet att lägga saker på. Och det tyckte vi behövdes. Så nu har vi köpt och ställt en sängbänk i fotändan av sängen istället.

Jag vet att bilden är mörk och jag har inte stylat ett dugg, men eftersom jag inte är någon influencer så visar jag vardagen sådan den är. Men sittbänken syns i alla fall. Väldigt bra avlastningsyta och också bra att sitta på när jag tar på mig strumpor. Plus att det fyller upp eller vad jag ska säga. Jag behöver inte titta där och sakna Iggys hus varje gång. Istället står där något annat som också fyller en funktion. Livet går vidare.

Spelar hjärnan mig ett spratt? Eller…

Livet går vidare. På något sätt gör det det. Men än har det inte gått så lång tid att det blivit lättare. I mitt huvud är närvaron av en grå liten hund fortfarande väldigt, väldigt stark.

Häromdagen skulle jag gå ut med Ville. Hade börjat klä på mig ytterkläder, men blev plötsligt väldigt törstig så jag gick till köket för att dricka vatten. När jag stod där och drack vatten kände jag tydligt att någon puffade till mig på baksidan av vaden. Blev lite förvånad, Ville brukar inte vara så otålig när vi är på väg ut, det var Iggys grej om du inte var snabb nog. När jag vände på mig för att säga till Ville att vi alldeles strax skulle gå så fanns det inte någon hund där. Men puffen var ju så tydlig! Så uppenbarligen kan hjärnan spela en väldigt realistiska spratt.

Eller var det en liten hälsning från ett annat universum?

12 år fick vi

Det blev inte mer än tolv. Vilket jag inte heller räknat med, men jag räknade inte med att det skulle bli så kort tid efter tolv. Några dagar efter att Iggy fyllt tolv började han hastigt bli mycket sämre och de senaste dagarna och nätterna har han hostat så illa. Vi fick ta honom till veterinären och det visade sig att hjärtat orkade inte längre. Våran Iggy fick somna in. Och det gör så jäkla ont.

Iggy Pop. Som var något så ovanligt som en berger som var rädd för nästan ingenting. Det enda han var rädd för var åska. Han kunde vara smårädd för saker, men han testade ändå. Och sedan var han inte rädd längre.

Iggy Pop. Som älskade att klättra på saker. Inte för inte som han var en bergshund någonstans i grunden.

Iggy Pop. Som en gång i tiden var snabb som ett jehu. Makens pappa kallade Iggy för den flygande hunden. Och det stämde verkligen. Han kunde springa som ingen annan.

Iggy Pop. Som på vandringarna älskade att gå över stättor. Det var väldigt viktigt att gå över stättor om det fanns någon. Till och med de gånger som det gick enkelt att gå vid sidan av dem.

Iggy Pop. Som verkade ha en filosofisk sida. Han kunde sätta eller lägga sig i skogen och bara titta ut över nejderna och sitta så en lång stund. Jag kan inte kalla det något annat än att filosofera.

Iggy Pop som älskade att gräva. I sand var han fullkomligt ostoppbar.

IggyPop. Som älskade att rulla sig i snön. Helst om den var lite hård ovanpå.

IggyPop. Som alltid välkomnade dig hem med ett yl. Här väntar han på att husse ska komma hem så att han får yla lite.

Iggy Pop. Som älskade att spela fotboll. Även om fotbollarna ibland var lite ”poffade”.

Iggy Pop. Som blev fullkomligt paralyserad av tratten. Som ledde till att jag konstant fick hitta på andra lösningar för att han inte skulle slicka på sår. Men å andra sidan var han också stolt över sina ”kläder”. Vid ett tillfälle morrade han på Gandalf när Gandalf gick för nära hans byxor.

Iggy Pop. Som älskade att göra tricks, och kunde många. Vid ett tillfälle hade jag problem med att komma på nya tricks att lära honom och köpte en bok som hette 101 hundtricks. Det visade sig att han kunde redan nästan alla och jag fick inte så mycket tips.

Iggy Pop. Som besegrade träddraken.

Iggy Pop. Som allra allra mest var bara kärlek.

Iggy Pop. Kanske springer du just nu frisk och kry som ett jehu i ett annat universum. Och leker med Gandalf.

Fast hos oss är det fasligt tomt.

Väldigt våriga dagar

Igår och idag, och så även imorgon, har vi lite värmebölja. Typ 15-17 grader. Sådana där dagar som brukar sätta igång grönskan. Skogspromenaderna har varit härliga. Idag var det varmare än igår så jag tog en tur där jag vet att det finns vatten för hundarna att dricka. Märktes att solen var jobbig för Iggy, men bäckarna underlättade helt klart. När det blir varmare igen så gäller det nog att ha vatten med sig på promenaderna. Han behöver dricka ofta när det är varmt. Det var soligt och fint och för min del lagom värme idag. Skogen såg vårig ut.

Vitsipporna började komma igång. Såg även blåsippor på sina ställen.

Iggy har det bra ibland och inte så bra ibland. Hans stora problem är hostan. Häromnatten hade han problem med hostan i säkert två-tre timmar. Det hjälper en stund att klappa honom, teorin är att det saktar ner hjärtat lite. Ju mer han hostar desto mer stressad blir han och hostar då ännu mera. Klappandet lugnar ner allt det här. En stund. Sedan nästa natt kan det gå med bara väldigt lite hosta. Det konstiga är att på något sätt blir han inte så störd av hostandet som du. kan tro. Han kan ligga och tugga ben för fullt, samtidigt som han hostar. Han hostar nämligen i princip alltid när han blir lite upphetsad. Som när han får ben. Så även om han hostar och har sig så har han livsglädjen kvar.

Jag fortsätter att experimentera med mina surdegsbröd och jag känner det som att jag fått ihop en bra metod nu. Äntligen. Kanske jag nu snart kan experimentera på riktigt. Med olika smaksättningar och sånt. Olika procent fullkorn. Ska ta och skriva ihop ett grundrecept och lägga ut när jag är redo. En sak som är ny är att ställa in bröden i en kall ugn och sedan sätta på värmen. Såg en film om detta på Youtube och var tvungen att testa. Sedan dess kör jag på det. Bakar  i princip alltid mina bröd i en form. På så vis får jag limpor som är lite lättare att skiva för att frysa in. De där snoffsiga bagarna brukar baka i gjutjärnsgrytor, men jag har gjort min egen variant. Jag kör med två brödformar. En som lock. Gör det också enkelt att jäsa bröden i kylen över natten.

När jag tar ut dem ur kylskåpet så snittar jag bröden, sprayar med vatten och sedan åker de in i ugnen med ”locket” på.

Som är kall. Jag sätter på värmen och efter 20 minuter lyfter jag på ”locken”. Lika spännande varje gång. Har de växt i ugnen eller inte?

Än så länge har de gjort det varje gång (de brukar vara ungefär i höjd med kanten på formen när jag sätter in dem i ugnen).

Sedan får de baka på tills de når 98 grader. Den här gången lyckades jag dessutom mycket bättre med snittandet.

Väldigt nöjd med mina bröd. Märks väl inte alls eller?

Hipp, hipp hurra!

Idag är Iggys födelsedag.

Och han fyller 12! De senaste dagarna har han varit riktigt pigg. Så även idag. Vi var på en långpromenad och höll raskt tempo. Härliga dagar när det är så. Andra dagar går det fruktansvärt långsamt, men för tillfället försöker vi glömma dem och lever på att just nu är han pigg.

Jag tror inte att han kommer att nå 13, men vem vet, han kanske bevisar att jag har fel. Hunden som Makens pappa kallade ”den flygande hunden” finns inte mer, men så är det för oss alla när vi blir äldre. Ingen förblir densamma. Det är mycket jag klarade av när jag var 20 som jag inte klarar idag.

Hjärtat har växt från fem till sex centimeter vilket innebär att omkringliggande organ får allt mindre plats. Det innebär också att hjärtat, trots att det blir större, inte riktigt orkar Han hostar inte hela tiden, men han hostar varje dag. Hjärtat orkar inte alltid med allting så bra som det borde.

Men idag fyller han år och har fått sin vanliga burk med tonfisk. Låter kanske futtigt, men han älskar tonfisk så han är nöjd.

Har den äran på födelsedagen Iggy boy!

Jag mår inte bra just nu

Det är svårt att skriva om livet just nu tycker jag. Jag har så oerhört svårt att skriva om det vanliga livet, vad jag gör etc. När jag hela tiden känner mig orolig och på riktigt rädd för allting som händer i världen just nu. Kan inte släppa att vi har fått ytterligare en galning som ledare i ett jättestort land. Funderar mycket på vad som kan hända. Inte så mycket på tullar och så, det är pengar. Men jag är rädd för att det kan hända mycket värre saker. Som krig. Eller mera krig, för krig finns det redan alldeles för mycket av. Kan inte bara skriva om ingenting när det händer så stora, hemska saker. Därför blir det inte så mycket inlägg här.

Och så har vi också lilla Iggy.

Som jobbar på, men som käkar fyra olika mediciner per dag. Och nu har det börjat märkas på honom att hjärtat är jobbigt. Jag har inte märkt så mycket av det tidigare. Hostan ja, men orken har varit bra. På sistone har däremot orken ändrats. Promenaderna går långsammare. Framförallt i uppförsbackarna. Ibland går det så långsamt så jag får stå och vänta på att han ska komma ifatt mig. Min lille älskade gubbe.

Något positivt är att jag lyckas bra med mina surdegsbröd just nu. Förutom med snittandet. Måste bli bättre på att snitta dem.

Jag måste snitta dem ända ut i kanten annars blir de höga  på mitten och låga i kanterna. Plus snitta lite djupare.

Men goda är de i alla fall. Har kommit på en metod som passar mig. Inte kommit på helt och hållet själv, men med hjälp av olika andra bagare.  Dock inte tillräckligt positivt för att jag inte ska tänka för mycket på allt hemskt som händer. Försöker att leva som vanligt, men det går helt enkelt inte riktigt.

Vi får se hur jag har det en annan dag.