Idag tog jag och Ville oss en promenad i solskenet. Blå himmel och lagom temperatur. Vi tog inte bilen någonstans utan bara promenerade. Vi gick förbi Gandalfs bänk.

Den här bänken som Gandalf alltid skulle stanna och vila vid när det var varmt ute. Eller om han bara hade lust. Bänken står bra till och du har utsikt över en korsning där det går mycket folk och hundar emellanåt. Det vill säga mycket att titta på. Iggy tog över vanan när han började bli gammal och lite tröttare. Men nu är det bara maken och jag som vet att det här är Gandalfs bänk. Ville vet ju inte ens vem Gandalf var.

När vi hade gått förbi bänken fortsatte vi promenixa. Jag funderade då på  hur bra vi egentligen bor lägesmässigt. Fem minuter med cykel och jag är mitt i stan. Bara lite längre tids gående åt andra hållet och vi har, en bit efter Gandalfs bänk, bäckar och massor av grönt. Vägar som används av många, men som ändå är så här fina.

Och så kan du svänga av lite åt sidan. Många har tillgång, men inte så många går dit.

Där finns det flera bäckar.

Goda att dricka vatten ur om du är hund,

Och sedan gå vidare, ännu lite djupare in i det gröna.

Inte illa att ha om knuten. Du känner som att du är längre bort än du är, eftersom naturen har tillåtits att växa fritt här och många är såpass lata att de inte anstränger sig att gå till sådana här ställen eftersom du måste klättra lite och inte bara gå på färdiga vägar. Men vi orkar, och vi gör det. Och är glada åt att så många är såpass lata.

Vi har inte beskurit våran vita syren på ett par år tror jag så formen på den är lite konstig. Nästa år måste vi nog beskära den en del så då lär det inte bli så många blommor. Men i år har den blommor. Riktigt stora klasar. Detta är min andra Beauty of Moscow. Den första dog för mig. Så jag hoppas att denna ska fortsätta att växa och blomma massor av år. Vackrare blommor få du leta efter!

Gäller att njuta så länge den blommar.

Jag befinner mig fortfarande i någon slags bubbla. Kanske är jag helt enkelt lite deprimerad. Jag förväntar mig fortfarande att det ska komma en Iggy om hörnet och se glad ut. Även om jag vet att han aldrig kommer mer. Ibland tycker jag mig höra ljud som låter precis som Iggy. Låtsas att han är och tittar till mig, men vet att det nog mest är min egen fantasi. Fortfarande har jag svårt att njuta av den vackra naturen. Häggen har blommat över och jag märkte det inte ens. Men jag såg att min vita syren Beauty of Moscow blommar och att det är väldigt stora blomsterklasar på den. Det är väl ändå en framgång. Att jag såg den alltså. Och idag när Ville och jag var i skogen så såg jag att det var vackert. Första reaktionen på länge.

Jag försöker vakna till liv igen, men det går bara en bit i taget. Ibland är jag sur på Ville, han verkar inte bry sig ett dugg att Iggy försvann. När Gandalf gick bort blev Iggy helt förstörd. Något som inte riktigt gick över. Det var därför vi skaffade Ville, lite tidigare än vi egentligen hade tänkt oss att skaffa nästa hund. För Villes del behövs inte det. För honom är allting som vanligt. Han är inte så djup helt enkelt. Livet går vidare. Kunde kanske behövt lite av den attityden jag också, men jag  är helt enkelt inte sån. Tänker mycket på att skaffa en hund till, men måste vänta. Jag måste vara säker på att jag verkligen vill ha en hund till och inte bara skaffar en för att det är tomt utan Iggy.

Bröd bakar jag, det är egentligen det enda som jag verkligen klarar av att engagera mig i just nu, så det gör jag.  Gjorde ett par bröd som jag rullade i fröer först. När jag skivade upp dem för att frysa in dem tyckte jag att alla fröerna ramlade av, men såg sedan på skivorna att ganska mycket faktiskt var kvar. Blev goda bröd. Den surdegen jag har är riktigt stark och då jag bakar relativt ofta just nu så står den inte och blir extra sur heller. Den jag har i kylen är en rågsurdeg, jag nöjer mig med den.

Det är bara att låta tiden gå. Det måste ju bli bättre så småningom. Eller hur.

Vi har haft så underligt väder här under hela maj. Jag hörde någon som sa att det känns som om  april och maj har bytt plats i år och det stämmer faktiskt. Måndag, tisdag den här veckan hade vi riktig sommarvärme. 20 grader och det behövdes inte någon jacka för att gå ut och gå.

Sedan kom onsdag, och då var det istället superkallt. 4 grader och riktig nordanvind. Jag hade vantar och vinterjacka på mig när jag var ute och gick. Likadant igår. då det dessutom regnade ordentligt nästan hela dagen. Cyklade till keramiken på kvällen och då hade jag förutom vinterjacka och vantar även mina earbags på mig. Och jag frös ändå. Idag är det lite mittemellan. Det är bara några grader varmt, och nordanvind, men inte halv storm och inte lika tjocka moln. Just de här tvära vändningarna av vädret är lite konstigt. Så här sent. Det är ju faktiskt snart juni.’

Jobbar vidare med min bakning. Idag bakade jag rågfrallor med tranbär i. Något som jag brukade köpa i ett konditori som inte finns längre. Var väldigt förtjust i de frallorna. Så nu gjorde jag ett nytt test. Matade surdegen igår förmiddag och satte degen i går kväll. Sedan fick den jäsa i kylskåpet under natten. Och nu är de bakade.

Det blev två plåtar.

Jag körde på Fabriques recept på rågfralla (vilket är samma deg som till valnötsbrödet), men hällde i tranbär. Bullarna blev jättegoda. Nästa gång ska jag emellertid hälla i mer tranbär än jag gjorde denna gången. Gäller att experimentera fram rätt mängd. De här bullarna rullas inte så de blir inte så vackra, men vad gör det. Det viktigaste är att de blir goda. Och det var de! Fina inuti också. Så de här ska bakas igen.

För det mesta bakar jag bröd. Det är snäppet enklare att ta fram en skiva bröd ur frysen och rosta än att ta ut en fralla som du måste mikra lite om du ska äta den direkt. Lite enklare att baka bröd också. Fast inte så mycket enklare när du gör den här typen av bullar som du bara skär och inte behöver jobba mera med.

Maken är på ytterligare en tjänsteresa den här veckan (hoppas det dröjer ett tag till nästa) vilket innebär att jag har ansvar för samtliga hundpromenader. Lunch och kväll gör mig inte så mycket, men morgonpromenaden är en pina. Igår lät Ville mig sova, så det var OK, men idag väckte han mig klockan sju. Vilket är väldigt tidigt för en person som vanligtvis går upp vid nio. Tur att maken kommer hem idag.

Härom dagen skulle jag visa maken en bild jag hade tagit med mobilen. Öppnar appen bilder där det finns ett antal olika mappar, varav Kamera är den jag skulle öppna. Då ser jag följande.

Ser ni problemet?

Siffran 2. Det finns alltså bara två bilder i mappen. Borde ha funnits några tusen. Alla bilder jag tagit sedan jag började använda en smartphone.

2

Blev alldeles kall. Jag säkerhetskopierar mina bilder på nätet, men de ligger inte i mappordning utan alla i en enda mapp och att ladda ner dem igen skulle vara ett ganska stort arbete.

Den viktigaste frågan var naturligtvis vad som kunde ha hänt.

Efter sökningar på nätet så verkade den mest logiska förklaringen vara att jag råkat radera dem på något sätt. I så fall skulle de finnas i Papperskorgen i appen. Aningens orolig hittade och öppnade jag Papperskorgen.

Där fanns alla mina bilder. Pust! Bara att markera alla och återställa dem.

Men hur sjuttsingen har det gått till kan man undra. Har en teori. Jag tog en bild på Keramiken och eftersom jag inte alltid är riktigt ren om händerna där, lera ni vet, så släppte jag sedan ner telefonen i cykelväskan. På något sätt måste jag ha tryckt någonstans i samband med detta och raderat bilderna.

Lärdomen är. Kolla på vad du gör!

Ville kan vara lite besvärlig med sin mat emellanåt. Inte mycket att göra åt, han äter nästa gång.

Ibland får han maten utomhus när det är sånt väder att han vill vara  utomhus. Häromdagen fick han till exempel maten på verandan. Just den dagen var maten uppenbarligen inte så god, eller så var han bara inte sugen. Så maten blev ståendes där ute. Efter en stund råkade jag kika ut genom verandadörren. Kunde konstatera att även om inte Ville hade någon lust att äta maten så var det andra som gärna ville ha den.

Det var roligt att stå och titta på dem. De tömde matskålen med stor iver och övertygelse.

Munnen fylldes med så många matbitar de fick in där och så flög de iväg. Ganska snabbt dök de upp igen och tog nya matbitar. Tills det började bli tomt.

Jag funderade lite på vart de kunde ta vägen med maten så fort. De kunde inte hinna mata några ungar. Så läste jag att skator kan ha matgömmor. Så förmodligen fixade de till en liten matgömma och flög dit och tömde sin last innan de hämtade nästa.

Det fick mig att tänka på när jag var hemma hos min syster en gång för länge, länge sedan. Hon bodde då på landet och brukade mata hunden utomhus. Där bodde också ett skatpar. Och de hade ett trick för att få tillgång till hundmaten de också. Den ena av dem flög ner en bit framför hunden och hoppade runt och retade den tills den inte kunde låta bli att springa efter skatan. Samtidigt så susade den andra skatan fram till matskålen och tog så mycket mat den kunde. Gjorde det om och om igen tills de var nöjda. Eller till hunden lyckats äta upp allt. Så de var inte bara smarta, de skatorna, de samarbetade också.