Igår hjälpte maken mig med att flytta ner mina pelargoner till källaren. Så här såg de ut den 15 oktober. Inte illa för att vara mitten av oktober.
Undrar om de kommit ner så sent någon gång. Inte en frostnatt har vi haft hitintills. Jag läste att några danskar spår en superkall vinter, men med tanke på vad som anses vara kallt i Danmark så vet jag inte vad jag ska tänka om det. Jag hoppas i alla fall att de har fel. Nu gäller det bara att stå ut helt enkelt. Till nästa vår.

Jag älskar att gå rundan på mossen med hundarna. Den går genom skog och på plankgångar över våtmarker. Blandad natur. Och så gillar jag att den är lagom lång. Tar en dryg timme eller så att gå. Allt beror så klart på om du går fort eller lite långsammare. Vintertid brukar jag åka dit och gå rundan med min pannlampa, då brukar vi vara ensamma där, hundarna och jag.

På grund av sjukdomar och sedan hälsporre så har jag inte gått den där rundan på ett år nu. Har längtat, men det har funnits problem helt enkelt.

Men igår var vi där! Äntligen. Jag ville så gärna ut i naturen, men just nu är det älgjakt och vissa av våra rundor är det bäst att helt enkelt undvika ett par veckor till. Så jag tänkte att jag ger mig av till mossen och testar min fot. Det är naturreservat där så jägarna göre sig ej besvär. Och inte tänker jag tala om för dem att hundarna och jag minsann har mött älgar där på mossen tidigare.

Det var ovanligt torrt, men det gjorde ju också att det var lättare att gå överallt. Oftast brukar några ställen vara lite besvärligt blöta. Hundarna var glada, de hade inte varit där på länge de heller.

Och när vi gått klart så kändes det så bra. Jag var riktigt glad över att ha varit där och att min fot klarade av det. Lite ont hade jag i foten när jag kom hem, men inte mer än att jag vågar ge mig ut igen. Den är inte borta den där hälsporren, men den är faktiskt mycket bättre.

Jag tänkte att jag skulle rekommendera en blogg för en gångs skull. Den är lite jobbig att navigera i den här bloggen, men om du tar dig tid så tror jag att du kommer att uppskatta den. Den skrivs av Dagny som faktiskt är 104 år gammal. För att hitta till hennes blogginlägg så får du gå till den sist inlagda sidan – syns till vänster – och så scrolla dig neråt. När det börjar bli för många inlägg på en och samma sida så skapas det en ny sida.

Jag blir glad när jag läser den här bloggen. Dagny är alltså 104 år gammal och pigg och alert. Hon påstår aldrig att det var bättre förr och hon har många tankar. Det kommer så gott som ett inlägg om dagen. Så här skriver hon t.ex. om skolan.

För en tid sedan fick jag frågan om hur skolan var på min tid och kan svara att den i mångt och mycket skiljde sig från nutidens skola. De flesta ungar var glada över att gå i skolan och lära sig läsa och skriva. Vi började i det som kallades för småskolan året vi fyllde 7 år och gick därefter i folkskolan som var obligatorisk och den avslutade vi på min tid det åttonde skolåret. Den som ville studera vidare gjorde det vid Läroverket. För att komma in där måste man betala terminsavgift, vilket gjorde att fattiga studiebegåvningar inte hade råd att fortsätta sin skolgång. Själv gick jag mina två sista skolår på en privat skola, som bekostades av donationsmedel. Den var en typ av Läroverk och jag var glad för att jag hade tillräckligt höga betyg för att bli antagen som elev. Jag hade gärna velat fortsätta studierna men min pappas död satte stopp för mina planer. Det är ingen mening att gräma sig efteråt men jag blir ledsen varje gång jag tänker på de ungdomar som idag inte tar vara på studiechanserna de får alldeles gratis. När jag gick till skolan som sju-åring hade jag en griffeltavla och ett paket smörgåsar i skolväskan. Skolluncher var ett okänt begrepp. Lärarinnan var en auktoritet och man hälsade vördnadsfullt på henne varje morgon. Hon satt bakom sin kateder på ett upphöjt podium framför den svarta tavlan med en lång pekpinne i handen. Med den kunde man få smäll på fingrarna om man var ouppmärksam. Vissa lärarinnor använde pekpinnen flitigt medan kollegerna var lite snällare. Numera är skolaga helt förbjuden och ingen förälder får heller slå sina barn. Jag kommer aldrig att säga att det var bättre förr i världen, för det var det inte. Det fanns inte ens kameror för vanligt fok och tack vare att de finns nu kan jag illustrera mina inlägg.

Vill du kolla in hennes blogg så gör du det på http://www.123minsida.se/Bojan/.

Det är fantastiskt att se att det går att få vara så frisk och rörlig i en sådan hög ålder. Jag tänker emellanåt med skräck på att bli gammal, inte så mycket för åldrandet i sig utan på risken att bli dement. Eftersom mamma blev det och hennes äldre syster blev det så ligger det i släkten. Därför blir jag glad över en sådan här knalltant.

Jahapp, nu är det alltså avgjort. Det blir inte någon Samsung Galaxy Note 7. För någon. De lägger ner produktionen. Vilken kalabalik alltså. Telefoner som exploderar och brinner. Sätter fyr på bilar och flygplan. Det här har dock fått mig att få upp ögonen för det här med Litiumbatterier överhuvud taget.

Ja, det verkar som att Samsung gjort en modell med något fel i, kanske för trångt eller något annat. Men det är ju inte bara Samsung! I och med det här så har jag blivit en Youtubenarkoman. Eller något åt det hållet. Har suttit och tittat på filmer om Note 7 och även om andra telefoner. Det där att telefonernas batterier börjar brinna är tydligen inte speciellt ovanligt. Oavsett modell. Det är i huvudsak inte telefonen som är problemet utan själva batteriet. Och kommer det i kläm, eller blir överhettat eller kanske är på allmänt dåligt humör så finns det en risk att det börjar brinna.

Det är faktiskt ganska otäckt. Sådana där batterier finns det ju i var och varannan manick nu för tiden. Vi har försökt vara försiktiga med laddare. Sett till att ha uttag som går att knäppa av med en knapp och så, detta eftersom vi hört om laddare som börjar brinna. Nu har jag börjat förstå att ett batteri kan börja brinna utan laddare. Tänk då på mig som har en telefon som ligger bredvid sängen, oftast till och med på sängen, om natten när jag sover. Detta eftersom jag ligger och lyssnar på en bok innan jag lägger mig att sova.

Gäller helt klart att börja fundera lite på det där med säkerhet. Och telefoner.

(Men jag vill i alla fall ha en ny telefon!)

Visst är det något djupt tillfredsställande att röra i en gryta. Känna motståndet från innehållet och dofterna som alltmer går ihop. I söndags gjorde jag en gryta som mamma brukade göra. Med fläskkött, morötter, kryddpeppar och lagerblad. Den smakade precis så som den skulle. Rörande gott.

Igår gjorde jag dahl.

OK färgerna kanske inte är det roligaste med dhal, det ser kanske till och med lite gäggigt ur, men kolla vad mycket det blev och tänk hur härligt det är att röra i en så stor gryta full med mat. Och dofterna är fantastiska.

Efter allt rörande så blev den också faktiskt väldigt god. Om jag får säga det själv.

Det har varit mycket här nu känns det som. Både för maken och mig. Tiden räcker liksom inte till. Jobba, jobba och sedan är liksom orken slut när vi kommer hem. Konversationerna blir nästan lite enstaviga. Hundarna har det också lite tråkigt när det är sådana här tider. Det blir inte mycket trickträning när orken saknas.

Jag är dock väldigt glad för att hälsporren börjar bli så mycket bättre. Om inget händer ytterligare är jag snart uppe i normal promenadlängd. Det blir en skogspromenad allt oftare nu igen. Igår tog jag dock den sista under dagtid på ett tag. För idag börjar älgjakten häromkring. Syntes tydligt i skogen för de där jakttornen var fixade och piffade.

Se bara så fina gröna gran kvistar som hängts upp.