Igår tog jag Gandalf på en kvällspromenad och tittade in hos en väninna som ska hjälpa oss med en sak. Hon bjöd på en kopp kaffe. Vi satt och pratade en bra stund och vi konstaterade att trots att vi bor så nära varandra så går det lång tid mellan gångerna vi träffas. Trots att det faktiskt går bra att bara sätta sig ner vid köksbordet och ta en slät kopp kaffe. Märkvärdigare än så behöver det faktiskt inte  vara!

Varför ska vi vara så bra på att krångla till saker och ting?

Ja, här slänger jag mig med begrepp. Kexmaskin. Vad ÄR det?

Det skulle kunna vara en sådan här, men det är det inte. I alla fall är det inte en sådan som jag pratar om.

Det här är en kexmaskin.

Och vad tusan används den till?

Hm- ni vet träplugg. Att man kan fästa ihop träbitar genom att borra ett hål i båda trästyckena och så slå i en rund pinne. Den som någon gång har köpt en IKEA-möbel har definitivt använt sig av träplugg.

En kexmaskin är en modernare variant av det hela. Den fixar till hål i olika träbitar och är också ett stöd så att hålen hamnar lika långt från kanten på de båda träbitar som ska sättas ihop. Så här typ.

På så vis kan du sätta ihop två träbitar utan att använda vare sig spik eller skruv. Blir snygga sammanfogningar helt enkelt. Och kex heter det därför att de där små träbitarna som används för att fästa ihop de större träbitarna ser ut som små kex.

Heter biscuits även på engelska.

Så, det där kanske var en liten förklaring på en kexmaskin.

Jag hade medarbetarsamtal häromdagen. Inte för att jag hade tänkt skriva så mycket om det, men det fick mig att tänka lite. En av frågorna handlade om balansen mellan privatliv och arbetsliv och så var det någonting om återhämtning där också. Då började jag fundera på alla mina krämpor och kände att i år har jag inte hunnit återhämta mig mellan alla mina missöden. Det har liksom kommit ett i ett och det här året blir jag bara tröttare och tröttare.

Ja, det ÄR november och alla är trötta i november, men det känns ändå lite extra tycker jag. Det är liksom tomt i huvudet och jag brukar ha nånting i huvudet, hur mycket man nu än kan skämta om det. Jag hänger inte med på skämt, jag har svårt att komma ihåg saker och jag har dåligt tålamod.

Någon gång läste jag att när du har fyllt 50 så kommer krämporna. Jag börjar tro på det. Men måste alla komma på en gång? Kan de inte sprida ut sig på en 30 år framåt i tiden? Eller ska det vara så här framöver?

Jag tror att jag behöver ett kreativt projekt. Måste börja måla igen tror jag. Och börja bygga lite i trä. Vi behöver faktiskt en möbel i blå rummet, någonting att ställa teven på och då det finns ett avlopp och rör till vatten i hörnet så behövs det en speciallösning. Får fundera på det också. Jag fick en kexmaskin i julklapp förra året, den har jag inte använt ännu. Den skulle vara bra att använda till att bygga en möbel. Bara att lära sig den kunde vara lite roligt. Oavsett måste jag göra någonting så att jag blir en lite trevligare människa igen. Jag ÄR inte så här tråkig, så här sur eller så här humorlös egentligen.

En ny jädrans massa babbel bara, nu lägger jag av för i dag. Ingen som vill läsa det här,  men nu står det här iallafall. Någonting ska jag ju skriva.

(Den här bilden har ingenting med mitt inlägg att göra, men jag tyckte ändå att den framförde ett viktigt budskap)

Jag brukar inte shoppa extra bara för att det är Black Friday. Jag funderar innan om det är någonting jag ändå har tänkt köpa och så kollar jag om det är något extrapris. Förra året så köpte jag en kamera, något som jag hade tänkt köpa ändå, men avvaktade Black Friday och hade tur.

I år blev det inget, det jag ville ha var inte på rea. Vad jag däremot kom ihåg var att när jag köpte min kamera så fick jag också ett presentkort på en fotobok och när jag tittade på presentkortet så var sista dagen för att använda det igår. Jag funderade en stund och konstaterade att det var synd att låta det förfalla. Så hela lördagen ägnade jag mig med att fixa till en fotobok.

Bokens innehåll blev de renoveringar vi gjort i och på vårt hus sedan vi flyttade in. 2008-2016. Det var ganska roligt att sitta där och fixa. Den hade säkert blivit bättre om jag hade haft längre tid på mig, men jag har bara mig själv att skylla. En bok blev det dock till slut. Hur den ser ut på riktigt får jag vänta och se, men på skärmen kan ett uppslag se ut så här.Just det här uppslaget är från vår köksrenovering. Nu ska det bli spännande att vänta på den riktiga produkten.

Det här med att ha en gipsad tumme är faktiskt lite krångligare än vad jag hade trott. Och tro då inte annat än att jag är väldigt nöjd med att jag inte slog sönder huvudet och tycker det är attan så bra att i det sammanhanget bara ha en gipsad tumme. Trots det så upplever jag det som något besvärligt.

Jag kan inte knäppa ett par långbyxor. Gäller alltså att ha klänning.

Jag kan inte skära min egen mat, så går jag ut och äter kan jag bara äta sådant som går att äta med pinnar eller med en gaffel Sushi upptäckte jag var perfekt mat.

Lagom enkelt att tvätta håret med en hand, samtidigt som den andra handen inte ska bli blöt. Tur att jag har ett badkar så att jag kan sitta ner och använda en handdusch.

Det där med att borsta tänderna på hundarna är bara att glömma. Där krävs två händer. Tur att jag har en snäll make.

Gå ut med två hundar samtidigt är inte heller möjligt. Har varit ute med Gandalf ett par gånger. Tur att jag haren snäll make.

Osv, osv.

Jag är väldigt glad att det här bandaget bara behövs under några veckor och inte under flera månader. Fy bubblan säger jag bara.

Förra veckan hittade jag av en slump en helt ny serie på SVT-play. Konstnärsdrömmen. Det är tio amatörkonstnärer som tävlar i måleri. En åker ut varje vecka. Och den som vinner får ställa ut på Waldemarsudde. Eftersom jag själv tycker om att teckna och måla så uppskattar jag det här. Det är kul att se deras olika stilar och redan efter två avsnitt så syns det att de utvecklas. De får olika utmaningar. I det första programmet var det porträttmålning, det hade jag definitivt haft svårt för. Igår var det stilleben och arkitektur, kanske mer min grej.

Jag hade gärna varit med och fått göra de här utmaningarna, samt fått kritik från riktiga konstnärer. Samtidigt så hade jag aldrig velat göra det framför en TV-kamera. Så därför får jag nöja mig med att titta på duktiga som vågar ställa upp även framför en kamera. Och jag har blivit väldigt sugen på  att köpa hem lite akryl- eller oljefärger.

Programmet finns på SVT play eller på TV 1 onsdagar kl. 21.00.

Igår tog jag bussen till sjukhuset. Vid stora busshållplatsen finns det en stor skylt med temperaturen i luften. När jag åkte ut igår eftermiddags så stod det +10 där. Och häromveckan stod det -10 där. Det går snabbt upp och ner. Jag vet att nästan alla andra tycker det är bättre när det är minusgrader och att det dessutom gärna ska ligga snö. För min egen del jag tycker faktiskt om när det är så här. Visst, det är förmodligen ett symptom på klimatförändringar och det är inte något bra tecken. Och även om jag försöker leva för att påverka klimatet så lite så möjligt så är det i huvudsak inte mitt görande att det blivit som det är, jag kan inte heller ändra på förhållandena så jag tillåter mig att gilla vädret. Det känns som en skånsk eller kanske en engelsk vinter. Jag är ju trots allt Skåning från början. Och det skånska vädret saknar jag således.

Jag vet dessutom att i januari-februari brukar vintern komma. Till min stora förtret.

Så det gäller allt att njuta så länge det går.