Den största delen av året gör den inget väsen av sig. Vissa somrar, när jag kommer ihåg, får den bo i trädgården. Annars bor den här i en kruka och jag kan inte minnas när den senast fick någon omplantering. Kanske får  ta i och gen den lite jord i februari nästa år. Inte får den mycket vatten heller, ibland får den inte vatten förrän den ser ut att börja skrumpna lite.

Men en gång om året (ibland två faktiskt) så sätter den igång med att bilda knoppar, inte alltid i november dock, det kan vara allt från september till december och om den blommar två gånger brukar den andra gången bli i april. Då gäller det att vara lite uppmärksam, för då vill den ha lite mera vatten, annars torkar knopparna ihop och ramlar av. Men om jag ger den vatten och pratar lite snällt med den så ger den kanske inte tusenfallt tillbaka, men i varje fall hundrafallt.

Vi åker till Skåne. Maken kör (det är nästan alltid maken som kör när vi är båda i bilen, inte för att han kör bättre, utan för att han är så jobbig att ha i passagerarsätet). Och så kommer vi till skylten där det står Landskrona. Och varenda gång (vi har ju kört till Skåne några gånger vid det här laget) så sätter jag igång och sjunger:

”Ingenting går upp  mot gamla Skåne,
i Landskrona, där är det toppen tycker jag.
Ingenting går upp mot gamla Skåne,
på den plats man är född, ja där trivs man mer än bra…”

Sen blir det inte mer för jag kommer inte ihåg mer än så.

Nu fick jag för mig att kolla upp resten av texten på den här låten. Och vem var det egentligen som sjöng? Så jag sökte på nätet, och konstaterar att jag håller på att bli en riktig gammal käring.

Den här låten gavs ut 1968. Av Siw Malmkvist. Samtidigt som Mamma är lik sin mamma. Bara kolla bilden och skivomslaget, hur gammal ÄR jag egentligen???

Uj, uj, uj. Det är ju bara att acceptera att tiden går, men ibland känns det nästan lite läskigt faktiskt. Men trots chocken så vet jag att nästa gång vi åker förbi skylten så kommer jag att sjunga igen. Har jag tur kan jag komma ihåg mer än refrängen, för när jag ändå letade så letade jag också upp själva texten.

”Ingenting går upp mot gamla Skåne.
I Landskrona, är det toppen tycker jag.
Ingenting går upp mot gamla Skåne.
På den plats man är född, ja där trivs man mer än bra.

Många ställen tjusat mig, fångat mig, berusat mig.
Men när jag ser gult och blått, bultar hjärtat hårt.
Vad är väl en snygg senior med sin charm, bara båg.
Ingen går väl upp emot Skånes glade påg.

Ingenting går upp mot gamla Skåne.
I Landskrona, är det toppen tycker jag.
Ingenting går upp mot gamla Skåne.
På den plats man är född, ja där trivs man mer än bra.

Om jag var från Luleå, Umeå eller Borneo
självklart där ens vagga stått är det bara gott.
Vore jag en schysst kines, självklar spis, gillar bara ris.
Men jag trivs där det kan fås svartsoppa och gås.

Ingenting går upp mot gamla Skåne.
I Landskrona, är det toppen tycker jag.
Ingenting går upp mot gamla Skåne.
På den plats man är född, ja där trivs man mer än bra.

Ingenting går upp mot gamla Skåne.
På den plats man är född, ja där trivs man mer än bra.”

Ska ni sjunga med?

Ösregn och sedan frost. Det är fina grejer det. Skridskobana överallt bara sådär!

Igår tog jag Gandalf på en kvällspromenad och tittade in hos en väninna som ska hjälpa oss med en sak. Hon bjöd på en kopp kaffe. Vi satt och pratade en bra stund och vi konstaterade att trots att vi bor så nära varandra så går det lång tid mellan gångerna vi träffas. Trots att det faktiskt går bra att bara sätta sig ner vid köksbordet och ta en slät kopp kaffe. Märkvärdigare än så behöver det faktiskt inte  vara!

Varför ska vi vara så bra på att krångla till saker och ting?

Ja, här slänger jag mig med begrepp. Kexmaskin. Vad ÄR det?

Det skulle kunna vara en sådan här, men det är det inte. I alla fall är det inte en sådan som jag pratar om.

Det här är en kexmaskin.

Och vad tusan används den till?

Hm- ni vet träplugg. Att man kan fästa ihop träbitar genom att borra ett hål i båda trästyckena och så slå i en rund pinne. Den som någon gång har köpt en IKEA-möbel har definitivt använt sig av träplugg.

En kexmaskin är en modernare variant av det hela. Den fixar till hål i olika träbitar och är också ett stöd så att hålen hamnar lika långt från kanten på de båda träbitar som ska sättas ihop. Så här typ.

På så vis kan du sätta ihop två träbitar utan att använda vare sig spik eller skruv. Blir snygga sammanfogningar helt enkelt. Och kex heter det därför att de där små träbitarna som används för att fästa ihop de större träbitarna ser ut som små kex.

Heter biscuits även på engelska.

Så, det där kanske var en liten förklaring på en kexmaskin.

Jag hade medarbetarsamtal häromdagen. Inte för att jag hade tänkt skriva så mycket om det, men det fick mig att tänka lite. En av frågorna handlade om balansen mellan privatliv och arbetsliv och så var det någonting om återhämtning där också. Då började jag fundera på alla mina krämpor och kände att i år har jag inte hunnit återhämta mig mellan alla mina missöden. Det har liksom kommit ett i ett och det här året blir jag bara tröttare och tröttare.

Ja, det ÄR november och alla är trötta i november, men det känns ändå lite extra tycker jag. Det är liksom tomt i huvudet och jag brukar ha nånting i huvudet, hur mycket man nu än kan skämta om det. Jag hänger inte med på skämt, jag har svårt att komma ihåg saker och jag har dåligt tålamod.

Någon gång läste jag att när du har fyllt 50 så kommer krämporna. Jag börjar tro på det. Men måste alla komma på en gång? Kan de inte sprida ut sig på en 30 år framåt i tiden? Eller ska det vara så här framöver?

Jag tror att jag behöver ett kreativt projekt. Måste börja måla igen tror jag. Och börja bygga lite i trä. Vi behöver faktiskt en möbel i blå rummet, någonting att ställa teven på och då det finns ett avlopp och rör till vatten i hörnet så behövs det en speciallösning. Får fundera på det också. Jag fick en kexmaskin i julklapp förra året, den har jag inte använt ännu. Den skulle vara bra att använda till att bygga en möbel. Bara att lära sig den kunde vara lite roligt. Oavsett måste jag göra någonting så att jag blir en lite trevligare människa igen. Jag ÄR inte så här tråkig, så här sur eller så här humorlös egentligen.

En ny jädrans massa babbel bara, nu lägger jag av för i dag. Ingen som vill läsa det här,  men nu står det här iallafall. Någonting ska jag ju skriva.

(Den här bilden har ingenting med mitt inlägg att göra, men jag tyckte ändå att den framförde ett viktigt budskap)