Vilket väder

Just nu går det inte att klaga på vädret minsann. Sol på dagarna. Blå himmel. Och solen värmer så gott. Men det är rejäl skillnad på att gå i solen och att gå i skuggan. När jag cyklar till jobbet är det svinkallt, men till lunch är det en helt annan värme. Inte lätt att veta vad du ska ta på dig. Skönt är det oavsett. 

Vilken dag som helst kommer det att vara vitsippor längs med den här vägen.

Bäckarna flödar än så länge. Från snön som fortfarande smälter.

Hemma blommar snödroppar.

Och krokus.

Och i källaren ligger det ett gäng vårlökar som aldrig kom i jorden i höstas. Jag får se om det verkar vara någon näring kvar i dem, i så fall får jag väl gräva ner dem i gräsmattan så fort marken blir mjuk och se om de kanske kommer upp nästa år istället.

I helgen testade jag att baka grytbröd.

Väldigt enkelt och fint bröd blev det.

Mitt hade lite grövre mjöl i sig än i receptet, men det jäste bra i alla fall. Ingen knådning överhuvud taget.

Det kommer jag att göra flera gånger.

Long time no see

Oj vad tiden går. Inget särskilt har hänt i livet, men tiden går ändå. Ungefär lika fort. När jag tänker efter så har en ganska stor sak faktiskt hänt. Jag har bestämt mig på riktigt. Jag ska gå i pension i år. I september fyller jag 62 och jag tänker ta min chans och faktiskt gå i pension då. Och det känns superskönt att ha bestämt sig. Jag är inte någon sådan person som älskar mitt jobb eller längtar efter att gå dit. Mitt jobb är något jag gör för att tjäna pengar. Hade jag valt rätt jobb och älskat det hade jag förmodligen fortsatt så länge jag orkat, men nu vill jag hellre göra andra saker så länge jag kan och orkar. Beslutet har varit nästan klart ganska länge, men nu är det 100 %. Och nu när jag bestämt mig så skulle jag vilja sluta med en gång, men det är bara att stå ut några månader till. Om jag räknat rätt tar jag semester från mitten av juli någon gång så det blir då jag går hem även om jag inte slutar på riktigt förrän den sista augusti.

I övrigt så håller det äntligen på att bli vår. Dagstemperaturerna blir högre och högre för varje dag som går. Snödropparna och krokusarna blommar för fullt. Det envisas fortfarande att vara minusgrader på nätterna, men snart så ska även vi få en meteorologisk vår. 

I skogarna runt omkring ligger det fortfarande snö. Dels för att de ligger högre upp och det faktiskt är kallare där och dels för att solen inte kommer åt så bra mellan träden. Men det är hård snö, sån som den är när det börjar bli vår och snön håller på att smälta, men inte kan smälta hela tiden.

Hundarna gillar det oavsett. Skogen är härlig. Där får man vara fri och springa.

Och känna sig stark och mäktig. I alla fall tycker jag att det är vad Iggy utstrålar här. Kom och ta mig den som kan!

Ville börjar få riktigt långa ben och är lika hög som Iggy om inte lite högre.

De långa benen och den lätta kroppen gör att han springer som en gasell.

Han är vild och galen och älskar sina leksaker. Lär sig nya saker snabbt även om hans fönster med tillräcklig uppmärksamhet för träning inte är så långa. Men så ska det vara, han är bara en valp.

Tyvärr har han inte slutat äta sten. Trots att vi envetet försöker träna honom att inte stoppa saker i munnen utan att be om lov. Det är en sak att sköta sig när vi tränar, en helt annan när vi är ute och går eller när han bara är för sig själv. ALLT som är löst åker in i hans mun. Det är oerhört frustrerande eftersom det innebär att jag går runt med hjärtat i halsgropen hela tiden och hela promenaden har ögonen på Villes mun. Är livrädd att något annat ska stanna i tarmen. Vi hittar stenar i bajset, men än så länge har de inte varit större än de gått igenom tarmen. 

På onsdag börjar maken på valpkurs med Ville och på torsdag ska Iggy genomgå en mindre operation där de ska plocka bort spikarna eller piggarna eller vad det nu är det han har som de satte dit vid patellaluxationen. Han har besvär av sitt ben och förhoppningsvis ska det hjälpa. Sedan är en operation alltid en risk och särskilt för honom eftersom han har ett litet hjärtfel. Men vi hoppas och tror att operationen ska ge honom ett bättre liv och tycker det är värt risken. Så klart måste vi ändå vara medvetna om risken. Så håll gärna en liten cybertumme för Iggy på torsdag om du läser här.

Det tänker jag göra.

Det snurrar i huvudet

Det händer så mycket nu runt omkring oss. Jag får inte ihop det riktigt i mitt huvud. En orsak till att jag inte skrivit något här. Försöker vara informerad, men klarar helt enkelt inte av att vara FÖR informerad. Och jag tänker inte skriva om det här, det här får vara min fristad. Åtminstone just nu. 

Här lever vi hundliv. Fast på riktigt. Vi jobbar och så tar vi hand om hundar. Villes värsta valpperiod verkar hålla på att gå över. Samtidigt blir han mer självständig och det där med inkallning blir ännu viktigare. Han börjar se ut som en riktig collie.

Eller i alla fall i vissa vinklar. Benen och nosen börjar bli långa. Svansen är också jättelång. Räcker nästan ner till marken när han står upp och inte har lyft upp den. Den har förmodligen uppnått nästan hela sin längd redan. Nu ska den börja bli som en rävsvans istället.

Fast i andra vinklar ser han fortfarande ut som den valp han fortfande faktiskt är.

Han har fått börja gå i trapporna nu. Först så bestämde vi ju att han skulle bäras upp och ner för trapporna tills han var tre månader. Detta förlängdes sedan lite grand på grund av att han blev opererad. Dessvärre äter han fortfarande sten, framförallt när han börjar bli tjurig. Nästan på trots känns det som. Gäller att hålla koll hela tiden. Förhoppningsvis så är de stenar han lyckas svälja (det GÅR inte att ha koll 100 % av tiden) så små att de kommer ut den naturliga vägen. En positiv sak är att han nu har börjat bära på saker delar av promenaden. En pinne, en tom kaffemugg i papp, någon slags isolering som vägarbetarna lämnat. Saker som är tillräckligt stora att bära och som inte går att svälja. Något som bara är att uppmuntra. När han bär saker kan han inte äta sten. Att han sedan inte är en apporterande hund egentligen vet han uppenbarligen inte om och jag tänker inte påminna honom om det.

Vädret har varit fantastiskt vacker nu i minst en vecka. Soligt och blå himmel. Som det ofta är i februari. Det dröjde lite i år, men det kom. Frostgrader på natten, plus och sol på dagen. Snart ska det kanske trots allt bli vår. Iggy och jag gick förbi hägnet med hjortar och lyckades komma dem riktigt nära. Hade Ville varit med hade de fått en utskällning så då hade vi inte alls lyckats komma nära. Allting nytt ska det skällas på säger Ville. Det är för säkerhets skull. Så vi har skällt på änder, höns, får, getter och alpackor. Vi håller på att vänja oss helt enkelt.

Min lille Iggy

I fredags förmiddag var Iggy hos veterinären på två olika besök. Ett för ultraljud på sitt hjärta. Han han ju ett hjärtproblem och ska ta ett ultraljud om året. Det såg jättebra ut. Sedan var han på koll för sitt ben som han fick opererat för patellaluxation. Vi tycker att det verkar ha irriterat honom emellanåt. Och kanske han behöver ta bort några spikar där i benet. Samtidigt är ju hans hjärta alltid en risk vid operationer. Vi får se där. Men de gav honom lugnande medel och han var inte riktigt kontaktbar när han kom hem.

Det syns nästan på bilden här hur borta han är. Tungan har inte riktigt kommit in i munnen. Han fick ligga bredvid mig i soffan när jag jobbade. Framåt eftermiddagen blev han sig själv igen, men trots det så tyckte jag väldigt synd om honom.

Ville börjar nästan bli lika stor som Iggy nu och de får gå på en del gemensamma promenader.

Vi har haft fantastiskt väder här i helgen som jag tror det varit nästan överallt. Och det går inte att förneka, vårkänslorna kommer som ett brev på  posten.

Iggy hittar sin favoritsnö  lite här och där. Sån där snö som är lite gammal och som har blivit lite hård ovanpå. Han ÄLSKAR att rulla sig i den.

Och ibland när han gör det så finns det mjuk snö under den hårda och då blir han så här fin.

Ser ni det sneda lite nöjda leendet där? Det var en bra omgång rullning det.

 

Tiden går så fort

Plötsligt så har en vecka till gått. Vete tusan vart den tog vägen. Det har varit en riktigt jobbig vecka, men nu börjar det äntligen lätta. Det är inte lätt att ha en valp som bara får röra sig lite grand. Som inte vill röra sig lite grand utan jättemycket. Äntligen har såret läkt och det ser jättefint ut, vilket i sig inte innebär att vi får släppa honom helt. Bukmuskulatur eller vad det är som finns på insidan ska också läkas. Men nu när det yttre såret är läkt så har vi börjat släppa lite på restriktionerna. Igår var vi t.ex. på en relativt lång skogspromenad tillsammans alla fyra.

Vi gick i skymningen för eftersom det var lördag och dessutom soligt så är det folkvandring tidigare på dagen. Det var en höjdare tyckte båda hundarna. Dessutom fick Ville se en häst. Efteråt slocknade Ville som ett ljus och sov riktigt länge.

Jag var på blodgivning på fredagen, där ska du fortfarande ha munskydd på sig. Likadant var det hos veterinären berättade maken när  vi pratade om det. Konstaterade att jag varit blodgivare i över 40 år, men undantag för ett par år. Jag vet inte varför, men direkt jag fyllde 18 så hade jag bestämt mig för att bli blodgivare. Och nu fyller jag snart 62 så det är bara att räkna. 

Vi har haft så underligt väder, inget normalt februariväder alls. Maken brukar gilla februari, det är ofta en ganska solig månad och kall. I år har det definitivt inte varit soligt. Häromdagen tyckte jag det kändes som vår i luften.

Men som ni ser på bilden ovan med hundarna i skogen så gick det över. Sedan dess har vi haft regn, snö, frost, tö, regn och sedan snö igen. Just nu har vi fått en hel mängd snö, men samtidigt är det plusgrader ute så vi får väl se vad som händer med den. Sist det var snö och tö så möttes jag av ett litet hjärta på trappan. Visst var det ganska fint fixat. Av tö, fotsteg och jag vet inte vad. 

Idag har jag gjort egen chiliolja efter ett recept av Jennie Wallden. Den smakar inte likadant som den jag brukar köpa, men jag tror att smaken ändå var bra. Får se när jag börjar använda den. Missbedömde hur mycket det skulle bli så det blev en väldans stor burk med inte så mycket olja i. Eller i vart fall inte så mycket olja som jag hade förväntat mig.

Avslut.

Tandemsovning. Kollar ni noga så ser ni Villes rakade mage.

 

 

Resten av veckan

Nyss var det tisdag och  Ville blev opererad. Och nu är det lördag. Jag kan garantera att det har inte varit händelselöst däremellan. I tisdags fick jag också äntligen mina nya glasögon. Vilken fantastisk känsla att äntligen kunna se vettigt igen. Jag har dock blivit så van att ta av mig glasögonen vid vissa tillfällen för att kunna se att jag tar av mig de nya glasögonen vid samma tillfällen. Trots att jag kan se nu. Konstig vana som liksom inte släppt.

Vi har haft flera dagar med otroligt hemsk halka här. Det har regnat och frusit och så har det dessutom varit underkylt regn. Jag har varit väldigt nöjd att jag haft mina nya piggaskor. Jag köpte ju nya den här vintern eftersom mina gamla började bli väldigt obekväma (men så var de också tio år gamla). Och de nya har varit riktigt bra. Den här gången var det riktig isgata och jag bara travade på. Sällan som det blir så här kompakt is som det varit nu.

Vid ett tillfälle mötte vi ett par som var ute och gick iklädda gympaskor. De var som Bambi på hal is och jag kände igen försöken att gå på gräset vid sidan av gångarna för att inte åka omkull. 

Ville har då inte haft något ont av sitt sår i magen. Dagen efter operationen ville han sätta igång precis som vanligt. Hoppa, studsa, springa som en galning. Vi har varit tvungna att begränsa hans möjligheter genom att sätta ner honom i en bur av kompostgaller när det började bli för svårt att hålla honom i styr. Vi känner oss som hemska människor. Begränsa allt det roliga för en valp. Jag får hjärtat i halsgropen varje gång han börjar studsa omkring. Livrädd att såret på magen ska gå upp. Vi får vara så o-roliga vi bara kan. Inte för att jag är så himla rolig i vanliga fall, men nu får jag försöka att inte vara lite rolig heller. Istället för att busa ordentligt får vi busa tråkigt. Positivt är i alla fall att den dietmat han måste äta tydligen är jättegod. 

En annan sak är att han än så länge inte haft någon tendens att slicka på såret. Så det har räckt att ha bodyn, han har bara behövt ha tratt väldigt lite. I början, tills vi märkte att han inte försökte komma åt såret. Det är nästan som att han inte ens vet om att det finns ett sår där. Verkar inte ha det minsta ont. Viket väl är det som gör att han inte bryr sig ett dugg utan vill hoppa och leka och springa som en toking. Veterinären hade skrivit att Ville fick gå korta koppelpromenader. Vet hon hur en valp är? Han kan studsa till och med i sitt kompostgaller. Mycket av den socialisering vi tänkt göra blir framskjuten. Det är naturligtvis inte någon katastrof, men lite synd. Det får blir lite senare bara. Och titta bara hur fint han sover när vi varit o-roliga ett tag.

Du ska INTE äta sten!

Krokodiler äter stenar. Forskare är väl inte helt säkra på varför, men troligen för att få hjälp med att få sönder ben och annat i magen eftersom de sväljer sina byten mer eller mindre hela. Detta hade tydligen även vår krokodil gjort. Ätit stenar alltså, inte hela bytesdjur.

Plötsligt kräktes han upp två små stenar. Sedan fortsatte han att kräkas även om det var mest galla. Vi tog honom till veterinären där röntgen visade att han hade en större sten kvar i magen. Den stenen var för stor för att komma ut den naturliga vägen och måste tas ut. Så det blev djursjukhuset nästa. Där fick han stanna kvar alldeles ensam. Efter röntgen och undersökning fick de öppna upp honom någonstans i buken och genom det hålet kunde de tydligen ”massera” ut stenen utan att behöva öppna upp magen eller tarmarna. Han fick komma hem igår kväll. Då såg han så här ynklig ut.

Idag är han lite piggare, men det är bara bra om han trött (fast av bra orsaker) så att han sover mycket. Sömn är bra för läkning. Han äter, väldigt gärna till och med, och dammsuger köksgolvet för att hitta mera.

Han ska under några dagar få små portioner mat, men flera gånger om dagen istället. Vilket säkert känns frustrerande, igår fick han ju inte äta någon mat alls. Bara dropp.

Tack och lov jobbar vi båda hemma och får turas om att ha översyn. Så länge vi kan ha koll och han inte är helt ostyrlig (läs Krokodilville) så behöver han inte ha tratt på sig. Räcker om han kan ha det på natten.

Han är lite seg helt klart, men dels är han opererad och dels får han något morfinliknande medel. Skulle vara super om det där medlet kan hålla honom lite lugn ett par dagar så att såret börjar läkas ordentligt.

Lille, lille Ville. 

Du får INTE äta sten!!!

 

Krokodilville

Valpar är gulliga, visst är de? Lite jobbiga ibland med rumsrenhet och sånt. Men kolla bara vad gullig valpen kan vara när den ligger på dina fötter och väntar på att maten ska bli klar.

Eller när den somnat efter en dragkamp och fortfarande har leksaken i munnen.

Och det är verkligen jätteroligt att leka. Träna ett par minuter då och då är också jätteroligt, framförallt som valpen verkar vara riktigt snabblärd. Lite små valpbett är inte heller så farligt. Och visst han vill väldigt gärna bita i allting han hittar, men det kan vi hantera genom att se till att han inte kommer åt de saker vi inte vill att han ska bita i. 

Men så kommer det en period. Oftast strax innan det är dags att sova. Då blir valpen superstressad, överenergisk och då kommer Krokodilville fram.

Krokodilville verkar ha dubbelt så långa käkar som vanliga Ville och minst dubbelt så många tänder. Han är fullkomligt vild och biter i allting han kommer åt. Hoppar och biter, det gäller att akta ansiktet i det här läget. Att ha godisbitar och försöka få honom att fatta att han får bara godis om han blir lugn, eller ett tuggben som får agera nästan som en snuttefilt. Den här stunden är inte rolig, då är gullegullvalpen helt borta och du hanterar ett vilddjur. En valp som blivit besatt. Av Krokodilville. 

Men så tar vi oss igenom den här stunden. Plötsligt är Ville där igen. Och sover. 

Och är jättegullig!

Till nästa gång…