En spanare som verkar bättre

Ville gillar att titta ut. Och vartefter han växt så har han kommit på att han faktiskt kan göra det. I hallen ställer han sig med frambenen på skohyllan och har då koll på infarten och på en bit av gatan.

Han har också kommit på att det kan var intressant att titta ut i trädgården. Dels kan det hända att hyresgästerna går där och det kan ju vara kul att titta på. Och ibland händer det att husse eller matte har gått ut och gör något på egen hand i trädgården. Eftersom det går alldeles utmärkt att skälla på spadar, sågar, häckklippningsmaskin, gräsklippare med mera, så finns det faktiskt tillfällen när matte eller husse går ut i trädgården och stänger dörren efter sig. Bara så där. Men med hjälp av soffan så gick det ju att titta ut genom fönstret och kolla vad som händer där ute.

Sedan fattade han plötsligt att han är så stor så han kan kolla ut direkt genom fönstret utan att använda soffan. Då ser han dessutom bättre vad som händer där ute.

Oavsett spaningsställe så blir det ofta ganska hetsigt. För han måste skälla på allting som rör sig där ute. I längden kan det bli lite jobbigt. I trädgården ser han kanske inte saker att skälla på så ofta, men när han kikar ut i förstugan så är det periodvis mycket liv och rörelse där utanför. Inte nog med att det kan komma människor och bilar på gatan. Det händer faktiskt att det kommer KATTER!!! Och inte bara på gatan utan de går till och med in i trädgården. Hans trädgård! Gissa om de skälls ut! Emellanåt stänger vi faktiskt dörren till förstugan för att vara säkra på att det inte blir något liv. Men maken tycker att eftersom Ville tycker det är så roligt att kika ut så borde vi fixa något bra ställe som han kan sitta på. Vem vet, kanske fixar vi något i förstugan. Vi får väl se.

Och bara sådär så tänkte jag berätta att det verkar som att Ville börjar bli bättre. Han har inte kräkt på drygt två dagar nu. Idag har vi faktiskt låtit honom tugga ben, så vi får väl se om det slår tillbaka mot oss. Men det känns så skönt att det faktiskt går åt rätt håll.

Nu är det dags igen

Nu har det hänt igen. En hund är sjuk. Och den hunden är Ville. Som här närgånget kikar in i tvättmaskinen och undrar vad det är som snurrar runt.

Ville har börjat kräkas. Oftast ett par timmar efter att han har ätit, och då är maten fortfarande nästan hel. Vi började med att ge mat i mindre portioner, flera gånger under dagen. Och det har väl gjort att han fått behålla viss mat, men fortfarande kräks han då och då. Plus att han har ett öga som rinner och som inte vill gå över.

Så nu har han varit hos veterinären och de vet väl fortfarande inte vad det är. Han har troligen någon inflammation eller infektion i magen eller tarmen. Som beror på något. De har tagit prover och vi har fått lämna in avföringsprov. Inte bra det här. VI får nu ge honom mat som är snäll för magen och lite annat. Eventuellt ska vi testa att avmaska honom, men först ska de kolla så att han inte har en parasit som heter Giardia. Fast det jag har läst om just den parasiten så verkar det som att symptomet framförallt är diarré och det problemet har han inte alls. Än så länga har han bara kräkts. Det är som att maten liksom fastnar i matsäcken och inte kommer vidare. Tydligen är det som så att om maten inte blir ordentligt omhändertagen så kommer den upp igen. Som en försvarsmekanism.

Han blev röntgad eftersom hans historik inte är så super, med tanke på den sten som fick opereras ut tidigare i hans liv.

VI har fått droppar för ögat som han ska få några gånger om dagen. Det ska vi hålla på med tio dagar och blir det inte bättre då så får vi gå till en ögonspecialist med honom.

Så håll en tumme för våran stora lilla kille!!!

Att plocka lite svamp

Idag tog vi oss ut i skogen för att se om det fanns någon svamp. Det var ett tag sedan sist om jag ska vara ärlig, vilket gör det hela desto trevligare. När vi åkte ut var det soligt och fint, och när vi åkte hem så regnade det.

Väderombyte kan gå fort.

Vi hittade en del trattkantareller.

På det stället vi var har vi tidigare hittat mycket trattkantareller. Inga sådana mängder i år, åtminstone inte ännu, men det har också varit en väldigt torr sommar och hitintills en ganska torr höst. Men vi fick ihop en del i alla fall, som rensat blev en 5-6 liter.

Hundarna älskar när vi är i skogen. De får springa med långlina och sprang gjorde de, båda två. Men vi var inte ensamma i skogen, det fullkomligt vimlade av älgflugor. Jag plockade dem på mig exakt hela tiden. Och när där inte var några älgflugor kände jag dem ändå, till sist blir det liksom så. Att du inbillar dig att de kryper runt. Hann inte ens ut ur bilen innan jag hade en i pannan.

För den som inte vet så är älgfluga, eller hjortlusfluga, en platt blodsugande fluga. Den äter väl egentligen inte människors blod, men den ger sig på allting som rör sig. Tror jag. De flyger inte så bra och när de väl har landat på en så biter de ofta av sig vingarna för de behövs ju inte om de har hittat ett bra värddjur att suga blod från. Människoblod duger inte till dem, men det gör en inte gladare för just det här att de kommer som ett kamikazeplan och sätter sig på en och går runt räcker. Du kan inte svepa bort den som en vanlig fluga utan du får knipa den med två fingrar och lyfta bort den. De är inte så snabba så det är ganska lätt att få tag i dem, vilket visserligen gör det hela lite lättare, men inte roligare.

Nåväl, bortsett från älgflugan, en trevlig dag i skogen.

Första gången på mossen

Idag var det ljuvligt väder och min artros var på ett bra humör så jag tog hundarna och åkte ut till mossen. Där jag kunde konstatera att när du har möjlighet att åka ditt mitt på dagen en vardag så är där nästan inga människor. Toppen!

Och det var premiär för Ville. Hans första gång på mossen. Han älskade det. Nya konstiga saker (spångar, om än breda sådana) och ett nytt ställe. Det var mycket springa och kolla allt möjligt.

Observera nya selen, syns väl inte så bra, men det är dödskallar på den. För att symbolisera att den som bär den egentligen borde heta Ville Vilding.

Vädret var helt makalöst.

Även om jag såg totalt fem bilar när jag kom dit så mötte vi inte mer än en människa på turen. Hundarna var så nöjda.

Jag tycker den här tiden på året är den härligaste som finns. Luften är så klar och känns extra syrefull. Himlen är hög och när solen skiner så är det inte supervarmt, utan mer lagom. Även om jackan togs av och knöts om midjan. Märks så tydligt på Iggy också, plötsligt är han mer pigg. Lustigt nog råkade jag inte ut för några älgflugor. Allting var alltså bara skönt!

Det här med pension känns särskilt bra sådana här dagar. När du verkligen kan ta tillvara det fina vädret. Tidigare kunde jag bara se det genom fönstret (om jag hade tur) och när jag väl kom hem så var det liksom över. Tänker att till vintern blir det ännu viktigare – möjligheten att ta tillvara de få ljusa timmarna som vintern bjuder på.

Men än så länge är det höst och du kan få härliga, härliga dagar.

Och mossen kommer definitivt att få flera besök. Nu när jag vet hur tomt det kan vara på en vardag. Jag hade nästan slutat åka till mossen för sedan de gjorde om hela turen och gjorde den mer lättåtkomlig så brukar det vimla av folk där.

Iggy försöker fortfarande gå på de gamla spångarna som finns på vissa ställen. Det var så vi gick på mossen när vi började gå där och han tyckte det var roligt att gå på dem. Det finns en extra lång tur att gå där det fortfarande finns den typen av spångar. Vi får gå den en annan dag. Behöver ha bättre skor på mig om vi ska gå den turen för där finns risk för blöta.

 

Att härmas

Jag vet inte om det stämmer, men jag tycker att Ville ofta försöker göra likadant som Iggy. Härmas vad Iggy gör. Ligga där Iggy ligger, fast inte samtidigt. För Iggy är farlig också. Ligger Iggy i vägen för Ville, och det inte finns så mycket plats att gå vid sidan av, så vågar han inte gå där. Då ropar han på oss. Med ett skall som vi har lärt oss betyder: ” Kom och hjälp mig! Jag kommer inte fram! ” och då får den som är närmast gå och ställa sig så att den blir en skyddsmur mellan Iggy och Ville så att Ville vågar gå förbi. Iggy behöver inte morra eller någonting. Han behöver bara ligga där. Men naturligtvis så flyttar han inte på sig.

Häromdagen när jag hade varit och handlat så såg jag det här.

Bilden blev inte så bra, jag fick skynda mig för jag visste att en av dem säkert skulle flytta sig när som helst (vilket stämde). Ser ni? Båda sitter med baken på samma trappsteg och med frambenen på trappsteget under. Iggy sitter ofta så. Kanske det är vanligt för alla hundar, men Gandalf brukade inte sitta så. Så en liten teori är att det handlar om härmning.

Oavsett så var det väldigt gulligt.

Lite mera resa

Och efter Gamleby åkte vi till Öland för att stanna resten av tiden. Vi bodde på samma ställe som vi bott på alla gånger vi varit på Öland. Jättebra lägenhet när du har hundar och med ett fantastiskt läge. Där vi har Östersjön precis utanför balkongen och de mest fantastiska solnedgångar varenda kväll.

Men så blir det aldrig igen. Stället är sålt för massor av miljoner och nästa år kommer där istället att finnas ett nybyggt hus med bostadsrätter i. Känns trist. Även om vi kanske började bli klara med Öland så känns det ändå trist. Det här stället har vi verkligen tyckt om. Och det gick att få fina promenader bara genom att gå ut genom dörren. Utan att behöva ta bilen någonstans.

Vi hade tur med vädret som vanlig och två dagar ägnades åt bad på Böda strand. Ville gillar vatten och springer gärna runt i det. Han tycker inte det är toppen att simma även om han gjorde det någon gång.

Iggy stannar på stranden, det där vattnet får ni gärna ha för er själva tycker han.

Men det känns nästan som att han gillar stranden. Bara han slipper gå ner i vattnet.

Och så var det så klart små vandringar. Stättor och ängar och halvöar m.m.

Iggy älskar att gå över stättor. Han känner sig jätteduktig då. Och om Iggy gick först kunde ju inte Ville vara sämre. Iggy tycker det är så roligt att han vill gå över varenda stätta han ser. Även de där grinden bredvid är öppen så du egentligen inte behöver gå över.

Och här hoppade Iggy upp på en sten. Något annat som han älskar. Att klättra och hoppa upp på stenar. Ville skulle så klart inte vara sämre och hoppade upp han också. På så vis fick jag en fin bild.

Och nu är det alltså tack till Öland. Vi får väl se om vi kommer tillbaka igen och i så fall när.

Tillbaka igen

Jag var visst borta ett tag. Japp, det var jag. Både från bloggen och från hemmet. Maken och jag tog oss en liten sensommarresa. Vi åkte till Gamleby Kustcamp och bodde i en villavagn. Vi stack hemifrån på fredagen direkt efter det att maken slutat jobba.

Det var ett praktiskt boende och vi bodde precis vid stranden och hade en fantastisk utsikt från vår uteplats.

Nu hade det inte varit alls lika trevligt om vi bott där tidigare på sommaren, under normal semestertid. Då hade det vimlat av folk här. Men nu kunde vi bara njuta.

Vi tog en liten tripp till Västervik på lördagen och på söndagen gick vi en promenad som innebar klättring bland klippor. Kom högt upp och fick en fantastisk utsikt.

Tre nätter bodde vi i villavagnen. Sedan gav vi oss iväg till Öland. Men det pratar jag mera om en annan dag.

En härlig semester har vi haft och det kändes som en riktigt lång en, förmodligen för att vi stack så där direkt på fredagen. Men nu sova.

En bekännelse

När jag är ute och går med våra hundar får de inte kissa på vad som helst. Jag hindrar dem från att pinka på t.ex. brevlådor, soptunnor och staket.

Om det skulle stå en elscooter mitt på trottoaren och hundarna får för sig att lyfta benet mot den så säger jag emellertid ingenting.

Från och med imorgon kommer det en ny lag som säger att det inte längre ska vara tillåtet att ställa en elscooter mitt på en trottoar. Sedan är det upp till varje kommun att bestämma hur de tillämpar den lagen.

Jag förväntar mig inte speciellt mycket av den lagen. Och jag kommer inte heller framöver stoppa hundarna från att besudla elscootrar som står på trottoaren.

Sorry.