Förra helgen så pratade maken och jag om det här med att kasta ut julen. Det kändes inte som att det var någon brådska att göra det, faktum är att det var ganska mysigt med de där ljusstakarna och stjärnorna som lyser. Igår när vi de facto plockade bort julen så tänkte jag att det här med att kasta ut julen tjugo dagar efter jul är ganska väl genomtänkt. För en vecka sedan var det fortfarande så mörkt att ljusstakarna och stjärnorna kändes nästan nödvändiga, men på bara den veckan som gått så har ljuset ändrat sig så mycket att de plötsligt är helt överflödiga. Så nu ligger allting nedpackat igen.

Vi ställer in allt i förrådet under trappan och nu får det stå där till nästa jul.

Mina amaryllisar som jag köpte till jul får dock stå ett tag till. Inte blommade de till jul inte. Tänkte att de kanske skulle vakna till nyår. Nope. Trettondagen? Icke. Men nu! Ni är de röda och fina.

Hyacinten kanske får ryka. Kan förresten rekommendera att sätta hyacinten i en hög vas som jag gjort här, doften stannade huvudsakligen kvar i vasen. Jag tycker att hyacinter är trevliga och jag tycker att doften är fin, men ofta är den alldeles för stark. Blir snuvig av den. Så här gick det alldeles utmärkt.

Dags för en ny vecka!

Visst är det ändå en härlig känsla att sitta lite trött i soffan och veta att du har plockat bort julen, bakat två bröd och gjort en jättestor kålpudding.

En kålpudding som du snart ska äta med lingonsylten du kokte häromdagen.

Och att kålpudding dessutom är något av det godaste du vet.

Idag var hundarna och jag ute i skogen och gick. Jag gick fel så det blev en längre promenad än jag hade tänkt att det skulle bli. Solen sken och snön gnistrade. Det var verkligen riktigt fint ute.

För andra dagen i rad testade jag ett höftbälte jag köpt. Jag fäster hundarnas koppel i bältet och då behöver jag inte hålla kopplen i handen. Fungerar alldeles fantastiskt! Promenixa med två hundar och ha händerna fria. Går kanske inte så bra att använda överallt, men i skogen är det ett alldeles suveränt hjälpmedel. Betydligt enklare att fotografera också. Ingen hund som rör sig precis när jag ska ta bilden. Eller det gör de kanske, men det gör ingen skillnad.

Plus att jag får mer tyngd bakom att hålla emot om de skulle dra. Det har hänt några gånger i vinter när det varit halt att de nästan dragit omkull mig.  Men med bältet är det betydligt lättare att vara den som bestämmer. Tyvärr drar våra hundar ganska mycket när det varit löptikar i spåret innan dem.

Och ögat har inte blivit sämre ännu. Vi  håller en tumme att det fortsätter så.§

Det här har inte varit någon rolig helg. Den har, för min del, varit full av oro.

Sent fredag eftermiddag så började jag se saker som rörde sig i mitt högra öga. Jag blev uppenbarligen ganska orolig och blev skraj att det kunde vara näthinneavlossning på gång. Ringde 1177 och fick en jourtid lördag förmiddag. Så resten av fredagkvällen var ganska orolig för min del.

Lördag förmiddag kom och jag åkte till sjukhuset. Blev undersökt, men fick väl egentligen inga svar. Hon ville att jag skulle bli undersökt av en specialist och bokade in mig måndag förmiddag. Och så sa hon till mig att jag inte fick anstränga mig för mycket. Lite konstigt råd tyckte jag så jag var tvungen att fråga vad hon menade med att jag inte fick anstränga mig för mycket. Handlade det om att inte anstränga ögat för mycket? Nej, det visade sig att jag inte skulle ge mig på några större kroppsliga ansträningar. Tunga lyft eller så. OM jag hade en näthinneavlossning på gång så skulle det tydligen riskera att förvärra det. Vilket ledde till att jag knappt vågade röra mig resten av helgen. Överdriver kanske lite där, men faktiskt inte helt.

Och så kom då idag. Idag har jag träffat inte bara en, utan två specialister. Mitt öga har blivit ordentligt genomgånget. Slutsaten av detta var att jag har fått en glaskroppsavlossning.

Något som tydligen läkaren som undersökte mig i lördags hade misstänkt, men hon sa det aldrig till  mig.

Glaskroppsavlossning är irriterande (eftersom det rör sig saker i ögat), men det är tydligen inte farligt och de gör inte någonting åt det. Förhoppningsvis så försvinner de där sakerna som rör sig i ögat, eller så får du helt enkelt vänja dig vid att leva med det. Det finns fortfarande en liten risk för att glaskroppen kan skada näthinnan så jag måste hålla ordentlig koll nu framöver. Näthinnan såg bra ut nu i alla fall.

Så nu känner jag mig lite lugnare, även om jag naturligtvis inte är helt glad. Jag blir inte blind just nu i alla fall. Även om risken fortfarande finns. Skulle det börja påverka näthinnan och jag kommer in i tid så kan de möjligen fixa det genom en operation,  men såklart är inget säkert.

Men någon rolig helg har det inte varit!

Så idag har vi årets mörkaste dag. Och sedan ska det börja bli ljusare igen. Jippi. Maken och jag satt och pratade lite om det, samtidigt som jag kikade i SMHI:s app. Då såg jag att även om solen skulle vara uppe någon minut längre så skulle den gå upp senare på morgonen. Vad är detta undrade vi båda, måste vara något fel i SMHI:s app. Så vi började leta lite, detta var ju ett underligt fenomen!

Vi hittade svaret hos SMHI i artikel som heter Asymmetri i tidpunkten för solens upp- och nedgång. Det var en lång, lite krånglig, men ändå intressant läsning. Det visar sig att solen inte alltid rör sig en sådan jämn rörelse som vi tror utan är lite mera oregelbunden. Den rör sig i en analemma. Det ni!

Den här analemman gör att vi tydligen har både längre och kortare dagar både före och efter vintersolståndet. Ja, ja läs artikeln den som är intresserad. Lite spännande var det i alla fall.

Inte spännande, men tillfredsställande, är att se hur en pajdeg i ena sekunden ser ut att bara vara en massa lösa små klumpar och i nästa plötsligt blir en rund fin degbulle!