Idag har det varit isande kallt här. Inga minusgrader, men kalla, kalla vindar. Tog hundarna med mig och vi gick en runda i ett naturreservat. Så länge vi gick var det OK, men när vi stannade till någon stund så blev det väldigt kallt. Men det var fint. Höstfärgerna börjar ta över det gröna.

Idag  gick vi på  fina gångar.

Iggy är kortklippt igen, ser lite lustig ut just nu dock eftersom han behöver klippas lite till innan det är färdigt. Han har lite dåligt tålamod så det går inte att genomföra hela klippproceduren vid ett tillfälle. Det låter kanske lite konstigt att klippa honom nu när det börjar bli kallt, men han hade så mycket knutar i pälsen att det behövdes. Vi klarar inte av att borsta honom så det blir till att klippa honom ett par gånger om året istället. Han verkar faktiskt  gilla det när det väl är gjort.

Var nog en bra tid på dagen som vi gick där för vi mötte inte många alls. Vilket alltid är skönt.

Vid två tillfällen träffade vi några som ville prata lite. Om hundarna, så det gjorde vi. Då blev det kallt fort.

När vi kom hem behövde jag göra några ärenden, så jag tog cykeln och stack iväg. Vilket jag så småningom ångrade. För jag trodde jag skulle frysa ihjäl. Det var så kallt! Och ett av ärendena blev inte genomfört. När jag kom till stället som skulle öppna klockan 15 så var där en skylt i dörren. ”Öppnar senare idag pga vabb”. Men ingen tid! kunde ju inte stå där och vänta i kylan när  jag inte ens hade en aning om hur länge. Hade varit smart att skriva hur pass mycket senare de öppnar! Det var bara att sätta sig på cykeln och cykla hem igen. Då var jag så kall att det fortfarande inte gått över. Kall ända in i  märgen. Det är ganska fantastiskt hur blåst kan göra att det blir så  kallt. Det blåste genom handskar, genom ”vindtäta” kläder och genom hud och inälvor.

Men promenaden var fin.  Önskar bara att jag inte hade tagit den där cykelturen.

Just nu testar jag att springa. Jag har en önskan att klara av att springa fem kilometer. När jag gör detta måste jag ta med i beräkningen att jag inte sprungit på många år och att jag faktiskt fyllt 60. Så jag tar det lilla lugna. Jag vet inte om jag kommer att klara det överhuvudtaget, men jag kör på så länge  jag klarar det. Investerar så lite pengar som möjligt i det hela. För det fall att det går åt pipan. Det viktigaste är ett par skor så klart och det fick jag investera lite mer pengar i, men de kan även användas för hundpromenader så det är inte bortkastade pengar. Byxor och tröjor hade jag redan så det behövde jag inte köpa. Jag shoppade en billig vindjacka på en Outlet och igår fick jag hem ett par riktiga löparsockar. SKULLE jag klara mig till det blir riktigt kallt behöver jag investera i någon form av byxor också. Men som sagt, ett steg i taget, eller kanske en löprunda i taget.

Först körde jag två veckor av ett program och fick sedan en inflammation i ett muskelfäste. Eller i alla fall ont. Då blev det ett uppehåll. Berodde på att jag stretchat för dåligt. Så jag fick pausa ett tag. Sedan börja om igen. Och där är jag nu. Inne på vecka tre igen. Det är körigt, men jag tänker fortsätta så länge kroppen klarar det. Brukar åka iväg till ett ställe i närheten där det finns spår som tas om hand och som dessutom är alldeles plana. Kör jag nära hemma så blir det en massa backar. Och visst, ska jag springa behöver jag klara backar också, men just nu är målet att klara fem kilometer på plan mark. Är väldigt nog med att inte ta i för mycket, en sak jag har lärt mig genom åren är att även om jag tror att jag klarar mer än vad jag programmet säger så gör kroppen faktiskt inte det. Vet inte hur många gånger jag fått olika inflammationer i benet när jag tagit i för mycket. Bara för att du klarar av att göra mer än vad ditt program säger så finns det en anledning till att programmet säger att du inte ska göra det.

Jag springer inte ensam. Ville brukar vara med mig och ibland även Iggy. Lite intressant att springa med två hundar kan jag lova. Eller springa och springa. De här löpprogrammen innebär en hel del gående. Springa lite, gå mera. Fast nu har jag kommit till att jag ska klara av att springa 2 x 1 kilometer med fem minuters gående emellan. Och vi pratar väldigt långsam jogg. Det finns många människor som går fortare än vad jag springer för närvarande.

Jag ska vara ärlig. Det är tungt. Men jag jobbar på. Och om det är för tungt så hoppar jag inte till nästa veckas program, utan fortsätter med det jag klarar av. Noga med stretchning för att inte hamna i samma knipa som tidigare. Efter vi har gått och sprungit tar jag på mig en varm tröja och så går vi och sätter oss på och vid en bänk. Där dricker vi vatten. Och njuter av utsikten. Inte helt fel.

Mitt eget lilla experiment. Håll en tumme för att det går i mål!

Idag fick jag veta att en gammal vän har gått bort. Hon var gammal på mer än sätt. Dels var hon 97 år gammal vilket får anses vara en ganska hög ålder, dels har vi varit vänner i många år. Hon har inte gått bort alldeles nyligen, utan tidigare i år, men jag har inte vetat det förrän nu.

Vi träffades för drygt 30 år sedan när jag arbetade på annan ort. Jag bodde här där jag bor nu, men tanken var att jag skulle jobba några månader på en annan ort. Som var så pass långt bort att jag veckopendlade. Jag fick tag i en sk. evakueringslägenhet (dvs en lägenhet som skulle användas när bolaget skulle renovera en lägenhet och de som bodde där behövde bo någon annanstans ett tag), jag kunde bara ha den i några månader, men det räckte ju. Det är nog den konstigaste bostad jag har haft. Jag hade tre rum och kök. Två rum stängde jag bara dörren till, de behövdes ju inte. I köket ställde jag en stol, och bord i köket fick vara skärbrädan. I rummet ställde jag en supergammal soffa jag fick tag i och en säng. Ett soffbord som någon skänkte mig hade jag också. Allt var sådant som kunde kastas när jag flyttade. I en TV-affär fick jag hyra en TV på bara några månader. Egentligen hade de inte några sådana avtal, man hyrde vanligtvis en ny TV och fick ha kontrakt på minst ett år. Men de ställde upp med en gammal TV som jag fick hyra för en liten peng i några månader. Så bodde jag alltså.

På min arbetsplats fanns en kvinna som kallades Moster. Hon hette naturligtvis inte Moster, men alla kallade henne det. Det var en bestämd dam, med en rå humor och vi fann varandra direkt. Hon var nära pensionsåldern och gick också i pension när jag arbetade där. Jag var med och arrangerade hennes fest och jag kan lova att vi  drev med henne ordentligt.

När mina månader började närma sig sitt slut så blev mitt förordnande förlängt och mitt hyreskontrakt tog slut. Moster erbjöd mig då att jag kunde bo hemma hos henne och hennes man. De hade ett rum på första våningen som jag kunde bo i. Och även ha ett eget badrum där. Själv bodde hon och hennes man på andra våningen. Första våningen hade en gång i tiden bebotts av deras barn och stod nu tom. Eftersom jag inte visste riktigt hur länge jag skulle arbeta på orten och då jag gillade Moster så sa jag ja till hennes förslag. Det gällde ju dessutom bara veckopendling.

Så jag flyttade hem till Moster och Erik. De var ett härligt par. Och de vägrade att ta emot någon hyra. ”Du bor ju bara här” var deras motivering till detta. Trots mitt tjat så vägrade de att ta betalt någon gång. Dessutom lagade Erik min bil gratis, han var en gammal flygplansmekaniker och duktig på att meka. Han tog bara betalt för de delar han behövde köpa. För att återgälda på något sätt så köpte jag dem presenter. Oftast någon form av godsaker (vilket de älskade) och så brukade jag köpa whisky. På kvällarna satt vi  ofta alla tre och tog oss ett glas whisky och så spelade vi spel, för det mesta Trivial Pursuit, eller kort. Eller drog rövarhistorier. Ibland tittade vi på TV och löste korsord. De var så roliga och trevliga. Och så välkomnande. Hade Moster fått bestämma skulle jag ätit mat där gratis varje dag också. Men det bara vägrade jag. Jag fixade min egen mat, för jag visste att jag hade inte fått betala och mitt samvete klarade inte riktigt det. Fika kunde jag dock inte säga nej till och hon alltid många sorters kakor i frysen. Det var hos Moster jag första gången åt Dajmkakor t.ex.

Efter det att Moster gått i pension gick hon ändå upp när jag skulle till jobbet. Hon värmde upp gårdagens kaffe och tog en cigg. Det var hennes frukost. Vi hade en rå jargong. Hon kunde kalla mig för j-a kossa, något som jag aldrig tog illa upp av, det ingick liksom i jargongen. Det var kärleksfullt sagt, om det nu går att förstå att det går att kalla någon det kärleksfullt.  Under tiden som jag bodde där fick Moster en stroke. När hon kom hem var hon gnällig och vägrade göra rehabövningar som läkarna sagt till henne att göra. Då sa jag i min tur till henne, j-a kärring, nu slutar du gnälla och ser till att göra allt du kan för att gå ordentligt igen. Och det hjälpte. Det gick inte att låta henna bara gnälla och det var ingen idé att säga det snällt för då hade hon bara struntat i det. Låter kanske som en konstig vänskap, men det var det inte. Den passade oss.

När mitt förordnande till sist var slut och jag återgick till min vanliga arbetsplats så slutade vi inte hålla kontakten. Vi har skickat julkort varje år och jag har varit och hälsat på flera gånger. En gång kom hon till och med till oss, hennes barn körde henne hit då de ändå var på utflykt. Nu sista julen fick jag inget julkort och jag undrade över det, men nu tror jag att hon helt enkelt var sjuk och inte klarade av att skicka något. Men Moster levde ändå 97 år och hon hade barn och vänner i överflöd, hon blev aldrig dement och hon hade samma råa humor hela livet. Hon hade en man som när han var dryga 70 bröt benet därför att han fick för sig att han skulle cykla runt flaggstången. Han var rolig han, Erik. Och nu är båda på andra sidan och jag tror att de har stora kaffekalas, samtidigt som de vräker ur sig både det ena och det andra till de som de möter.

Moster, det var en härligt tid. Tack för den.

Jag är inte så himla ofta på stan. Men som de flesta andra tycker jag det är trevligt att ta mig en tur där då och då. Idag var en sådan dag då jag kände för att ta mig ner på stan. Ville ner och kolla på lite kläder. Känner för lite nya höstkläder, men vet inte riktigt vad det är för kläder jag kommer att använda. Nu när jag inte jobbar längre. Varm dag idag, så det behövdes inte ens någon jacka. Sitter ute just nu och skriver och klockan är lite efter sju och inte ens nu behöver jag några varma kläder. Vi har haft ett par otroligt varma dagar här, har till och med kunnat sitta ute på verandan och äta utan att ha någon infravärme igång. Nåja, en tur till stan handlade det om. Det som jag hade lust att göra. Eller trodde att jag hade lust att göra. När jag kom ner till stan så visste jag inte riktigt vad jag skulle göra. Gick till en affär först och kunde konstatera att byxorna i år tydligen ska ha breda ben. Något som jag vet att jag inte kommer att använda. Men köpte mig ett par t-shirts för halva priset. OK är inte superförtjust i t-shirts med logga på, men för 125 kr kan det väl gå an. Tyget kändes relativt tjockt och bra.

Tyvärr var där ett affärsbiträde av precis den sorten som jag inte gillar. De får gärna komma och fråga om de kan hjälpa till, men om jag säger att jag vill gå och titta ska de hålla sig undan. Det gjorde inte den här. OK, jag var den enda kunden i butiken, men jag ville vara ifred i alla fall. Hon gick iväg, men sedan gick hon liksom i närheten hela tiden. Vek någon tröja rätt, hängde en klänning lite rakare etc. Och måste komma till provhytten när jag provade kläder. Trots att jag sagt att jag skulle säga till om jag behövde hjälp. Så jag hade ingen lust att gå och titta där så himla länge. Sedan tänkte jag mig att gå och kolla i ett par andra affärer. Och vet ni vad, tre av dem hade slagit igen. Det börjar bli så många tomma affärslokaler nere i stadskärnan, de flyttar iväg till stora köpcentrat. Eller så lägger de ner helt och hållet. Eftersom min favoritbutik la ner redan för ett par-tre år sedan när ägarinnan gick i pension så blev nedläggningen av de här butikerna också lite för mycket. Jag tappade lusten att shoppa.  Gick och åt lunch istället. Tog en räksallad och fick till det en väldans god surdegsmacka. Olivolja med vitlök. Så när jag gick kunde jag inte låta bli att köpa med mig en surdegslimpa och även ett rågbröd. Sedan åkte jag faktiskt hem. Och skivade surdegslimpan med min nya brödskärare. Frös in limpan och får se om jag gör någon god surdegsmacka till någon middag här hemma.

Visst är det tråkigt hur våra stadskärnor blir allt mer utarmade. Här i vår stad gjorde de för ett antal år sedan en ganska stor satsning inne i stadskärnan och byggde en hel del nya affärslokaler. Sedan kom pandemin. Folk vande sig vid att handia på nätet och har fortsatt att göra det som det ser ut. Jag är en av dem, jag kan inte bara skylla på andra. Och så någon gång där mitt ibland så byggde de också ut stora köpcentrat. För den som kommer utanför stan är det lättare att ta sig till stora köpcentrat än till stadskärnan så de åker så klart dit i stället. Plus att öppettiderna är mycket mer generösa där. Så de där nya lokalerna varav en del nu också blir tomma, gör det inte trevligare där inne i stan.

Men det är allt lite tråkigt. Att gå där i stan och se den ena tomma lokalen efter den andra. Missförstå mig rätt, det är inte som så att det inte finns några butiker kvar, för det finns det, men här och där mellan dem finns det nedlagda affärer.  Och de nedlagda butikerna blir allt fler. Min favoritklädbutik är numera en butik för lyxklockor. Kommer aldrig att gå in där. Kan dock förstå att det tog över lokalen, var en väldigt trevlig lokal i ett gammalt hus.

Allt som allt så blev det alltså inte riktigt en så bra dag på stan som jag hade tänkt mig. Jag får väl ta mig i kragen och åka till stora köpcentrat någon dag. Trivs inte riktigt att gå där. Tar mig nästan bara dit om jag har ett direkt ärende. Det är liksom inte som att  ”gå på stan” precis. Eller så får jag fortsätta att söka på nätet. För att försöka hitta vad min stil är nu. Sommarstilen är inte svår, den är den samma som vanligt, men vinterstilen är annorlunda. Och där har jag inte hittat rätt ännu. Det är ju bara min andra vinter som den evige semesterfiraren.

Räksalladen var dock väldigt god, för att inte tala om surdegsbrödet. Alltid något…

Sitter och lyssnar på en bok – En instängd man av Per Hellgren – där handlingen utspelar sig dels 1958 och dels 1965. I boken, som är en deckare, undersöker de hur någon skulle kunna ta över någon annans identitet. I den vevan pratar de om pastorsexpeditioner. Jag brukar normalt inte känna mig så gammal, men när sånt där dyker upp så förstår jag att jag har några år på nacken. Vi fick faktiskt gå till pastorsexpeditionen för att få ett ID-kort. Ja, de fixade inte ID-kortet, det gjorde banken (bara det!), men på pastorsexpeditionen fick jag ett bevis på att jag var jag och med det personbeviset fick jag sedan gå till banken för att få ett ID-kort. Tills det var dags för körkortet, då behövdes inte det där id-kortet längre. Idag vet jag inte hur du gör för att få det där allra första id-kortet.

När jag började skolan gick vi även i skolan på lördagar. Jag minns inte om vi gjorde något speciellt på lördagarna, men vi var i skolan. Det gällde bara mitt första skolår, sedan kom det någon reform som ledde till att det blev femdagars vecka. Läste att de samtidigt ändrade läsåret från 39 veckor till 40 veckor. Det minns jag inte, det läste jag bara.

Under mina första år var det vänstertrafik. Det minns jag inte heller, men jag inbillar mig att jag minns när vi bytte till högertrafik. Jag minns definitivt när pappa och jag åkte bil och bromsarna gick sönder, pappa fick köra på speciella gator för att hamna någonstans där bilen skulle stanna av sig själv. Har ingenting med vänster- eller högertrafik att göra, men jag minns det.

Jag kommer ihåg månlandningen. Minns att jag satt på golvet nära TV:n och tittade. Jag var väldigt  närsynt, något som inte upptäcktes förrän jag började skolan, så jag satt alltid väldigt nära TV:n. Även efter att jag fick glasögon kunde jag sitta där på golvet framför TV:n, en inarbetad vana helt enkelt. Var inte speciellt gammal, men var tidigt intresserad av rymden så månlandningen finns faktiskt där i huvudet, som ett eget minne. Annars är många minnen sådant som jag fått berättat för mig. Förmodligen så många gånger att jag tror att det är mina egna minnen. Min syster (som var 12 år äldre än mig) och min mamma hade en förmåga att ofta påminna mig om saker från min uppväxt. Men det finns ändå något litet som gör att jag åtminstone tror att jag vet vad som är mina egna minnen. Men jag är inte alltid säker.

Plockgodis var att stå i luckan till kiosken och peka. ”Jag vill ha två såna och en sån och fem såna och tre såna”. Det var noga uträknat redan innan du kom till kiosken hur mycket dina pengar skulle räcka till. När försvann förresten nästan alla kiosker? Nu finns det bara några enstaka korvkiosker kvar. Å andra sidan så saknar jag dem uppenbarligen inte eftersom jag inte ens märkte att de försvann.

Jag tror att en anledning till att jag inte känner mig så gammal är att jag inte är speciellt nostalgisk av mig. Funderar inte så mycket bakåt. Lever mycket i nuet. Men den här boken fick mig av någon anledning att göra det. Tänka bakåt alltså. Fanns en hel del igenkänningsfaktorer i den.

I övrigt så tyckte jag nog att boken var så där. Men väl värd en läsning.

Och nu tillbaks till idag.

Jag testar mina fullkornsbröd, har ett bra recept som jag vet fungerar. Det är alltid bra att ha ett recept som du vet fungerar för när du börjar göra ändringar i det vet du vad du utgår ifrån och går det bra så är det bara att fortsätta, blir det inte bra så får du backa ett steg. Nu testade jag med att ha i både lite emmer och råg i brödet, även dessa båda var fullkorn. Plus att jag hällde i ett par deciliter olika fröer. Dessa ändringar gick uppenbarligen alldeles utmärkt för jag fick två jättefina bröd.

Är så nöjd med de här brödformarna jag köpte. Gillar att de är lite bredare, blir lite mer rejäla mackor när det är så.  Kolla bara vilka knubbiga fina limpor det blir.

Att de är mörka beror inte på att de är brända eller bakta för länge, utan helt enkelt på att det är fullkorn. Även vete ger brunt bröd när du har med alla delar av kornet. Jag ser nu att jag borde ansträngt mig lite och tagit bättre bilder, men nu gjorde jag inte det så då får det bli de bilder jag tog. Jag har blivit så lat, använder i princip bara mobilen fast jag har bättre kamera också.

Och nu kommer vi till min nya leksak. Jag har inhandlat något så retro som en brödskärare.

Varför då? undrar kanske vän av ordning, borde väl inte vara något större jobb att skiva upp två limpor med en kniv!

För att jag helt enkelt inte kan skära rakt med kniv. Jag har bakat så många bröd och sedan när jag skär upp dem för att frysa in dem blir det sneda skivor. Bredare på ena sidan, tunnare på andra. Någonstans på vägen brukar jag få skära en supertjock skiva för att kompensera. Kvittar hur många bröd jag skär upp, jag blir inte bättre på att skära rakt.

Nu blev jag till sist trött på det helt enkelt, kom att tänka på skärmaskinen mamma hade och hur bra den var så jag letade efter något motsvarande. Hittade denna fräcka, lite retro, saken. Hann inte använda den innan vi åkte till Gotland, men kom hem från resan med en Gotlandslimpa och testade maskinen på den. Kunde skära tunna, fina, alldeles raka skivor. Fantastiskt! Och nu testade jag även på mina nybakade limpor. Lite tjockare skivor av sånt här bröd. Blev hur bra som helst. I förlängningen kanske jag sparar in pengarna på maskinen? I alla fall i mina tankar. Det blir nämligen fler skivor när jag får alla raka, så det blir fler mackor av varje limpa. Jag är SÅ nöjd.

Både med mina limpor och med min brödskärare.