Två tappra har tagit sig upp bland stenarna.

Äntligen har jag varit på en skogspromenad. Den första sedan operationen. Och så härligt det var! Tjälen hade släppt och det var torrt att bra att gå.

Hundarna var överlyckliga. Susade runt som tokingar. Här har dock husse bett dem att stanna kvar.

Här är en vanlig syn när Iggy är i skogen. Vi sa till honom att hålla sig i närheten, men han var övertygad att det var inte något som gällde honom.

Skogstjärnen mellan träden.

Jättegott med pinne! Verkligen jättegott!

Mina killar.
Och så den här stubben. Tycker den ser lite bebodd ut. Visst är det en dubbelport där på den?
Och en kotte som liksom skjutit sig själv ner i marken.

Det finns mycket att titta på i skogen! Det tycker både hundarna och jag.

Jag har fått för mig att jag vill ha ramslök i min trädgård. Det har jag haft för mig ganska länge. Jag inbillar mig dessutom att den borde trivas på ett visst ställe i vår trädgård. Och i år har jag äntligen gjort någonting åt det! Jag har beställt 25 plantor ramslök.

Ja, jag fick dem inte i en kruka så här utan i ett brev, men jag var tvungen att slänga ner dem i en kruka eftersom jag inte kunde plantera dem direkt.

Jag har läst att ramslöken ska trivas i skugga eller halvskugga och att den vill ha det lite som i en lövskog. Och jag inbillar mig att vi har ett ”hörn” i vår trädgård som kan vara just så. Vitsipporna trivs där i alla fall.

Där, precis där den fyrkantiga stenen är tänkte jag att ramslöken kan få bo. Enligt instruktionen skulle den planteras relativt djup och få stöd av vedaska och hönsgödsel. Jag har gjort precis så. Faktum är att jag har gjort allting jag kan göra nu. Jag är inte världens bästa trädgårdsmästare, även om jag skulle vilja, så vi får väl se hur det går. Nu står den där i alla fall.

Min förhoppning är att åtminstone några av de där 25 plantorna ska klara sig och få fäste. Får bara några fäste så kanske de sprider sig och jag kan få ha ramslök där i kanten. För visst ser det lite grand ut som en lövskog. Om man blundar lite och struntar i grannens hoppmatta där bakom.

Just nu sitter jag på andra våningen i vårt hus och äter frukost. Vårsolen lyser in genom fönstret. Och jag ser hur fruktansvärt smutsigt fönstret är. Måste den vara så elak? Det syns inte alls lika mycket annars! Funderade på att ta en bild, men kände att neej, där går gränsen.

Visst är det lustigt med vårsolen. Hur den avslöjar det vi inte sett. Att vinterjackan är smutsig, att dammet ligger på bordet, att jag själv ser alldeles grå ut, att naturen är så där konstigt smutsig som den är precis innan allting slår ut.

Det är väl vinkeln. Och att den finns. Den ger oss ljus på tider när vi inte varit vana vid att få ljus.

Eller är det som så att den väcker oss? Att vi liksom varit i dvala ända tills vårsolen plötsligt väcker oss och öppnar våra ögon lite?

Jag tycker väl inte riktigt om det där att den avslöjar alla brister, men det finns ingenting som skulle få mig att inte välkomna vårsolen!

Just nu är jag i Stockholm och går en kurs. Igår kväll var även maken här med sitt jobbuppdrag. Så vi passade på att gå ut och äta i Stockholm. Och vi gick på en favorit. Wagamama.

Wagamama är för mig en liten förälskelse sedan 90-talet (Shit vad gammal man börjat bli) då jag för första gången i London var på en Wagamamarestaurang. Och jag läste att de startade upp -92 så jag var nog där någon gång i början. Wagamama är något som kanske kan kallas asiatisk snabbmatskedja. Opretentiös, enkel, men trevlig inredning och maten är också enkel på något sätt. Och god. Passar mig som älskar asiatisk mat. Prisvärt är det också.

Sedan den där första gången i London så har jag alltid velat gå och äta på Wagamama när varit ställen där det finns. Och nu finns det sedan en tid tillbaka även i Stockholm. Och vi var där.

Gott.

Rekommenderas.

(glöm det där med Cocacola)

Den 29 februari så åkte jag in för en inflammerad blindtarm. Och sedan var det plötsligt den 1 april. Så känns det faktiskt. Jag fattar liksom inte var en hel månad bara tog vägen. En vecka, nästan, var jag på sjukhuset.

En vecka plus en dag var jag hemma och var sjukskriven, då hade jag ganska ont och det var verkligen sjukskrivning.

Sedan försökte jag mig på att jobba fyra dagar, det gick så där. Fick jobba hemma på slutet.

Sedan tog jag ledigt en vecka (innan påsk) för att helt enkelt ta hand om mig själv. Någon gång på slutet där i påskveckan så märkte jag att det började vända. Men faktiskt inte förrän då. Och bra är det fortfarande inte, men nu har det vänt och det blir långsamt bättre. Det tar uppenbarligen tid det där med att ha blivit uppskuren i magen. Eller ja, det tar tid att läkas och få upp orken. Så mycket mer än vad jag förväntat mig.

Men jag har suttit här och filosoferat just på det där med tiden. Nog går tiden väldigt fort för jämnan, alldeles för fort för min smak, men mars gick inte bara fort. Mars liksom bara försvann. En mycket konstig känsla.

Våren har kommit under den här månaden. För mig blev det väldigt plötsligt på något sätt. Det har ju inte blivit några långpromenader precis. Jag har inte vågat gå ut med hundarna på egen hand, jag kanske är överkänslig, men med tanke på alla otur jag haft den här vintern så har jag helt enkelt inte vågat utmana ödet.

En sak som varit bra dock är att jag kommit igång med tecknandet igen. Det gillar jag verkligen. I början var det det enda jag fixade, förutom att lyssna på ljudböcker. Braigt är dock att det går att lyssna på ljudböcker samtidigt som du tecknar. Bra va!