Nu var det snö igen. Trädgården är alldeles vit. Ena dagen är det tö och nästa dag vräker det ner snö.

Fåglarna har fått mat igen. Ja, det är inte jag som lagt ut mat till dem utan maken, men det var jag som bad honom göra det 🙂

Själv mår jag lite bättre. Det blir liksom snäppet bättre för varje dag verkar det som, men framåt kvällningen så kommer tröttheten. Då är det inte mycket med mig måste jag erkänna. All den där antibiotikan påverkar förmodligen mig också. Kroppen har fått stå ut med en del och får fortfarande stå ut med en del. Och psyket. En sån där omgång tar på en, något annat ska jag inte säga.

Det är inte klokt så skönt det är att vara hemma igen. Stackars de människor som måste ligga länge på sjukhus. Inte det minsta privatliv kan man ha. Det enda lilla enskilda det är när man lyckas få en lugn stund inlåst på toa. Jag har mycket tankar om det här sjukhusbesöket och jag kommer att skriva ner dem. Fast inte idag. Idag njuter jag av att vara hemma och av att kunna vara lite för mig  själv. Bara jag. Det känns som ett uppdämt behov just nu. Det där med att dela rum med fyra andra i en sovsal som alltid har dörren öppen utåt. Med människor som hela tiden går ut och in och med röster som tränger igenom den mesta sömn. Då är det väldigt mycket skönare hemma. Väldigt mycket skönare.

Hemma. I sovrummet. Med lite ont och ganska mycket trötthet. Men ändå härligt!

Äntligen hemma från sjukhuset. Nu ska här ätas våfflor. Och en massa antibiotika. Kolla vilka fina blommor ett par arbetskamrater skickat mig!

Det blev inte någon hemresa idag heller. Nu visade det sig att jag har en liten infektion och jag får ta antibiotika. Något som jag tydligen borde gjort från början eftersom min blindtarm brast, men som någon tydligen hade glömt bort. Och eftersom jag, trots flera förfrågningar, inte fick prata med någon läkare igår så kom de inte på det förrän idag. När det redan lyckats bli en infektion. Nej, jag är inte imponerad. Sorry. Hoppas bara att det stannar vid den här lilla infektionen som de kallar det så att det inte blir någon större. Och att jag får åka hem imorgon för det är verkligen skittråkigt här.

Klockan är kväll och jag har inte träffat en läkare idag överhuvudtaget. Jag tycker faktiskt inte att det är bra. Det hade varit trevligt att få prata med någon som kan svara på frågor. Det är ju så klart som så att för dem är det här en väldigt basic operation, men för mig är det stort. Sköterskorna vet ingenting och de byts dessutom hela tiden. Titt som tätt kommer det in någon presenterar sig och jag måste erkänna att jag har noll koll. På kvällen kom det en lite mer erfaren sköterska som sa att när man haft en brusten blindtarm får man sällan åka hem så fort. Så här ligger jag. Och kan fotografera mina fötter. Inte som en semesterresa precis men i alla fall.

Något som jag tycker är bra dock är att man nu för tiden får använda sin smartphone och att de till och med har ett nätverk man kan koppla upp sig mot. Så jag ligger i en säng och tittar på Project Runway.

Häromdagen satt jag och beklagade mig på bloggen om att jag inte ville ha fler kroppsliga åkommor nu. Det skulle jag inte ha gjort. Det straffade sig ganska direkt. Igår när jag kom till jobbet så fick jag kramp i magen. Jag tänkte att det är min IBS och fick i mig mina piller. Jag gick och la mig i vilrummet på jobbet en stund. Värken släppte dock inte, istället blev den värre och en kollega körde mig hem.  Framåt kvällen hade jag plötsligt feber också. Då kändes det som att det var dags att ringa sjukvårdsupplysningen som skickade mig till akuten. Här visade det sig att jag hade fått blindtarmsinflammation. Så nu är jag opererad och en blindtarm fattigare. Men oj vad ont det kunde göra. Tydligen hade den spruckit precis när han tog bort den så det var ju tur att det inte tog längre tid.  Och så var där tydligen en ”sten” i den också.
Så så här bor jag just nu och någon natt till.