Jag är ljudboksberoende. Om man nu kan vara det. Det började med cd-skivor, kanske inte så fanatisk då eftersom de där cd-skivorna var ganska jobbiga. Sedan skaffade jag mig en mini-disc spelare och då blev det plötsligt mycket enklare. Spelaren var liten, discarna var små och det behövdes inte så många skivor. Sedan kom mp3-spelaren och det blev ännu enklare. Och nu är det smartphone som gäller.  Och olika ljudbokstjänster. Under flera år har jag använt mig av Audible som jag gillat, men där alla böcker köps och lagras i ditt virtuella bibliotek och du är begränsad till ett visst antal per månad. Just nu kör jag både Audible och Storytel. Storytel blir allt bättre och de har också ett ganska stort utbud av engelska böcker. Dock ännu inte tillräckligt stort. Jag föredrar nämligen att lyssna på böcker skrivna på engelska oöversatta. Det är därför jag har båda tjänsterna.

Jag läser/lyssnar överallt. När jag går till jobbet, när jag åker tåg, när jag sitter och fikar och faktiskt – när jag duschar. Inte varje gång jag duschar, men om det är en riktigt bra bok. Jag ställer telefonen i fönstret i duschen och får då någon slags ljudlåda, med extra förstärkning av ljudet.

Jag har läst böcker så länge jag har kunnat läsa. Jag var en kändis på biblioteket när jag var barn och bibliotekarierna brukade skämta om min bokhögar och fråga om jag verkligen läste alla de där böckerna. Vilket jag så klart gjorde. Ibland sa jag till mamma att säga till mina kompisar att jag inte fick gå ut och leka. För att jag ville läsa istället. Jag läste allt jag kom över. Böcker av alla de slag. Och det här med att läsa i duschen är inte nytt. Eller nästan i alla fall. När jag var liten brukade jag ställa kranarna på handfatet på ett speciellt sätt så att jag kunde ha boken ståendes där när jag tvättade mig eller borstade tänderna.

På så vis var de gamla kranarna mycket bättre 🙂

När jag studerade så gjorde min pappa ett bord till mig som jag kunde ha i badkaret. Ett fällbart så att böckerna kunde liksom halvstå på det. Så ja, jag har alltid varit boktokig.

Eller nej förresten, egentligen inte boktokig, men tokig i att läsa.

Så även om jag samlat hyllmeter efter hyllmeter efter hyllmeter så har jag så småningom konstaterat att det är inte den fysiska boken i sig som är det viktiga. Jag kom på det ordentligt en gång och bara kastade massor av böcker. Och vet ni, det kändes jättebra! Varför samla böcker som jag aldrig kommer att läsa igen? De flesta av böckerna är ju faktiskt sådana. De böcker som finns kvar är de som verkligen betyder någonting.

Det som är viktigt för mig är det som är inuti boken. Fantasin. Eller kunskapen. Jag slukar båda. Älskar fantasi. Älskar kunskap. Men båda sakerna byter form. Från böcker som jag måste köpa eller leta upp på bibliotek till ljud som jag laddar ner och till sökningar på Internet. Eller e-böcker. Men egentligen är det samma sak. Det är bara formen som ändrar sig. Så det viktiga är inte att fortsätta att köpa böcker. Utan att var hungrig på innehållet. Den hungern hoppas jag ska fortsätta hela livet. Oavsett vilken form det hinner bli innan jag försvinner från jordytan.

Igår var jag och tog stygnen efter operationen. Sjuksköterskan (kan faktiskt inte hjälpa att jag tycker det är konstigt att kalla en man för sjuksköterska) sa att såret såg jättefint ut. Och så sa han att jag kunde titta om jag ville. Alltså jag vet inte, jag är väl inte den mest böjliga människan i världen, men hur många kan se nederdelen av sin mage i liggandes på rygg? Eller så är det jag som är dum och inte riktigt begriper. Jag kunde inte det i alla fall.

Kom på nu att jag kanske kunde lagt mig på sidan. Det hade kanske fungerat?

I alla fall. Jag tänkte jag skulle promenixa ner till vårdcentralen, en promenad på 20-30 minuter. Tog på mig de ytterkläder jag använt hela vintern. Och blev jättevarm! Alltså, igår var det vår. Solen sken inte utan det var ganska grått, men det är ta mig tusan vår och idag när jag ska börja jobba så ska jag ta på mig en annan jacka. Funderade på min Fjällrävenjacka, men ville ha en lite längre så jag gick in på deras hemsida för att kolla lite vad de har. På första sidan så hittade jag följande bild.

Det var väl intressant så jag klickade på ”För henne” och fick upp nedanstående.

Och då kan jag undra lite. Ska jag ta det personligt eller? 16 tältnyheter? Visserligen behöver jag gå ner några kilon, men det är väl ändå att ta i?

Hmm. Jag får fundera vidare på den där jackan.

Trädgården börjar också få vårkänslor. Fåglarna sjunger som tokiga i buskarna. Och i rabatterna så börjar det sticka upp lite saker här och var.

Det kommer, det kommer!

Och nu. Jobba!

Jahapp, idag så har jag min sista sjukskrivningsdag och idag ska jag gå och ta stygnen på magen. Det känns bra, för jag har lite frågor som jag vill kunna ställa till någon. Om att ha ont, behöver jag vara försiktig mm. Och imorgon ska jag börja jobba igen. Det ska också bli bra, jag tror att jag behöver få i gång huvudet att tänka på lite annat nu.

Och om vi ska tro SMHI så ska våren komma nu i dagarna. Jag hoppas innerligen att de har rätt.

Jag har fått tulpaner både från några arbetskamrater och från maken. Precis som alla andra så älskar jag tulpaner, men just nu så påminner de mig också om att våren kanske är på gång. Längtar efter att slippa att använda min vinterjacka. Dragkedjan har gått sönder på fickan jag brukar ha min plånbok i så det känns som att det är dags.

Så bye, bye till operationsstygn och välkommen till en kommande vår. För den kommer det vet jag.

Jag ska vara ärlig och säga att jag har aldrig funderat på hur kroppen reagerar på en operation. Vilket förmodligen är ganska normalt. Nu när jag har blivit opererad så har jag reagerat på hur mycket ork som försvinner. Och detta är ju bara en liten operation. OK det var en brusten blindtarm, men det är ändå bara fem stygn. Och oj så mycket ork som försvann med de där fem stygnen. Kanske har infektionen hjälpt till. Och all antibiotika. Jag vet faktiskt inte, men oerhört påverkad har jag i alla fall blivit. Igår tog jag min längsta promenad sedan operationen. Jag gick till Konsum som ligger en bit bort. Inte för att jag var tvungen att handla, utan för att jag behöver någon orsak att gå. Vågar ju inte gå med hundarna ännu.

Och jag trodde nog inte det skulle vara speciellt jobbigt, jag har trots allt rört mig ganska mycket här hemma. Men nu kan jag säga. Det är INTE samma sak. Det gjorde ont också. Att gå alltså. Nu förstår jag varför jag har möjlighet att köpa ut fler värktabletter på receptet. Jag funderade faktiskt innan igår att jag skulle sluta med de där värktabletterna, nu tror jag att jag fortsätter ett tag till.

När jag gick hem från affären så såg jag ett litet hjärta där i snön. Det tar jag som ett tecken på att det ska nog gå bra det här.

Det får bli en lite längre promenad idag. Vi får se om jag vågar ta med mig Iggy.