Jag skrev för lite sedan om att fundera på vem vi äter. Det står jag fortfarande för. Trots det så har vi ännu inte kommit så långt att vi helt släppt att äta kött. Det vi i princip aldrig gör längre är att köpa annat kött än från gårdar där djuren fått leva bra så länge de lever. Vi köper nötkött, och ibland lamm, från en gård utanför stan där djuren går ute och äter gräs hela sitt liv och vi köper griskött från en gård med linderödsgrisar som lever nästan som vilda. Jag försöker också när jag äter ute att äta så lite kött som möjligt. Väljer ofta vegetariskt alternativ eller fisk. Jag ska inte göra mig bättre än jag är och säga att jag aldrig äter kött ute, för det gör jag, men jag försöker trots allt att göra det mer och mer sällan.

Kyckling är något vi nästan inte äter längre eftersom det inte i häromkring gått att få tag i kyckling från andra ställen än rena kycklingfabriker. Tills för några dagar sedan. Då upptäckte jag i affären ett märke som hette Reko. Som säljer kyckling från gårdar där kycklingarna lever ett bättre liv.  Så här skriver de på sin hemsida. Det låter i alla fall bra.

Svensk, ekologisk och KRAV-märkt kyckling.

Vi är ett nätverk av småskaliga ekologiska uppfödare som bestämt oss för att med kärlek leverera en så bra ekologisk och KRAV-märkt kyckling som möjligt. Bra för dig och din familj såklart men även för uppfödarna, djuren och naturen.

KRAV

Vi är KRAV-certifierade i alla led men har bestämt oss för att inte nöja oss med det utan aktivt vara med och driva den ekologiska utvecklingen framåt. Det betyder att vi hela tiden är på jakt efter ett bättre sätt, en mer hållbar plan eller ett miljövänligare alternativ. När vi hittar förbättringen blir den snabbt bli en ny del av oss.

Reko kycklingar

Reko kycklingar lever fritt i väl tilltagna stall med möjlighet att gå ut i en 20 000 kvadratmeter stor trädgård där de fritt kan ströva runt och picka. Varje stall har en veranda där kycklingarna tycker om att vara när det regnar. Kycklingarna växer upp långsamt i sin egen takt, de lever länge och äter ett reko ekologiskt foder fritt från antibiotika och GMO-manipulerade växter.

OK – det var betydligt dyrare per kilo och ännu dyrare blev det eftersom kycklingen faktiskt vägde över två kilo. Men det får det vara värt. Hellre dyr kyckling mera sällan om uppfödningen är bra än billig kyckling ofta från kycklingfabrik. Å andra sidan så räckte den till tre måltider för två personer, plus några måltider till hundarna.

Så till dess vi kanske helt slutar med kött så finns det nu också alternativ för att äta kyckling.

Sitter här och har just tittat på filmen 100 steg från Bombay till Paris. Den handlar om en indisk familj som kommer bullrandes och ”invaderar” en liten fransk by. Och är fräcka nog att sätta upp en indisk restaurang 100 steg från en fin fransk krog med en Michelinstjärna. Och en indisk kocks som visar sig ha Michelinsmaklökar. Lite så.

Till saken hör att jag sedan tidigare läst boken. Jag tyckte boken väl inte boken var en superhöjdare, men den var småtrevlig och jag tänkte att filmen nog skulle vara något liknande. Och det var den. Tills den började komma mot slutet. För att inte tala om själva slutet. Det är helt annorlunda än i boken. Omgjort till ett sånt där amerikanskt slut. Som måste var så himla lyckligt. Boken slutade inte olyckligt, men den slutade inte med alla rätt på det sätt som filmen gör. Och den slutar helt annorlunda.

Fy fasiken vad besviken jag blir när de gör så. Jag kan förstå att man ibland måste korta ner böcker för att filmen inte ska bli tio timmar lång. Det tycker jag inte är konstigt. Filmer ska inte vara för långa enligt mig. Men att helt ändra på slutet. Det stör mig ordentligt! Jag blev så himla snopen, plötsligt ändrade de hela storyn och dessutom så snabbt. Det var nästan som att oj, nu får inte filmen bli mer än fem minuter till och då måste vi hitta på något sätt att avsluta den. Skynda för tusan, kom på ett snabbt och bra slut! Så kändes det. Faktiskt.

Och ändå är det Lasse Hallström som har regisserat.

Jag är dålig på frukost. Har faktiskt aldrig tyckt om att äta frukost. Tycker inte det är gott att äta frukost. Däremot så har jag lärt mig att jag måste äta frukost. Annars blir jag alldeles för trött innan det blir lunch. När jag är på tjänsteresa njuter jag aldrig av det stora frukostutbudet. Brukar gå ner, göra en macka och ta en kopp te och sedan gå tillbaka till rummet med min fantastiska frukost. Förutom problem med maten så tycker jag nämligen inte heller om att träffa människor på morgonen. Jag vill vara ensam.

Såvitt jag hör verkar de flesta äta samma sak varje morgon och det är liksom viktigt att det är lika. Maken är t.ex. sådan. Själv har jag stora problem med det där. Jag tycker att jag hittar den perfekta frukosten.

• Gröt på grynblandning, men en banan och mjölk (havregrynsgröt tycker jag är som att äta snor, men grynblandning är bra, gröten blir inte så kletig som med havregryn).
• Smoothie, med banan och andra frukter i.
• Hemgjord Granola eller Müsli och yoghurt.
• Blandad frukt med lite yoghurt och fröer.
• Rågbröd med leverpastej eller ost (och rågbröd är inte för att vara nyttig utan för att jag faktiskt älskar rågbröd, det är bara en jäkla röta att det dessutom är nyttigt).

Varje gång så tänker jag att NU, nu har jag hittat den perfekta frukosten. Den ska jag äta nu och i all framtid. Åter glatt på. Sedan plötsligt en dag så kommer dagen då den där frukosten bara är SÅ tråkig. Ibland nästan äcklig. Och kampen för något annat som ska gå och äta på morgonen börjar igen.

Just nu är det det här som gäller.

Frukt, grynblandning, torkade dadlar, cashewnötter och mjölk. Jag känner dock att jag börjar tröttna lite. Och har just nu inte en susning om vad jag ska ta till härnäst!