Så gammal jag är och så gammal maken är så är vi stora Harry Potter fans. Vi har slukat böckerna vartefter de kom ut. När den sista kom ut var vi i Italien och den dagen då boken släpptes tog vi oss till en bokhandel i Bolzano för att inte behöva vänta. Sedan sträckläste vi boken båda två. Jag först (jag läser snabbare) och därefter maken. Efter det så blev det som ett stort hål. Aldrig mera Harry Potter. Och avundsjuka på alla dem som ännu inte läst Harry Potter.

Men NU!

Kommer det en ny!!!

Och nu är det snart dags. 31 juli släpps den och då kommer den att laddas ner från Kindle direkt. Två stycken i det här hushållet som kommer att hänga på låset (jag tror inte att hundarna bryr sig så mycket). Och jag längtar! Så mycket! Efter något jag trodde jag inte skulle längta efter igen!

Go Harry Potter Go!

Jag har alltid varit fascinerad av spöken. När jag var liten och blev rädd för att där var spöken i garderoben (av någon orsak var mina spöken alltid i garderoben, aldrig under sängen) så ropade jag aldrig efter mamma, utan jag smög istället skräckslagen till garderoben. Nyfikenheten var helt enkelt större än rädslan och OM där nu var ett spöka i garderoben så ville jag se det. Till min stora förtret så var där aldrig något spöke (om mina spöken hade varit under sängen hade det gjort saken enklare, det går fortare att slänga ner huvudet åt sidan och kika in under sängen än att gå till garderoben. Då hade de kanske inte hunnit undan!). Det här lite makabra intresset har dock fortsatt och jag minns under min uppväxt att de brukade sända gamla filmer från 50-talet, bl.a. med Cary Grant där de blev spöken och gick runt och spökade på i samhället. Jätteroliga filmer. Det är förmodligen därför jag fastnade för den här boken jag tänkte berätta om nu.

Jag läser – eller lyssnar på – många böcker, men jag skriver inte mycket om det här. Egentligen vet jag inte varför, men det är väl kanske lite för att det är sällan jag blir wow:ad och jag kan nog tänkas ha någon uppfattning om att det är då jag ska skriva om boken. Eller är det för att jag läser så många böcker att jag tycker det är svårt att välja eller att jag helt enkelt inte orkar eller vill. När boken är slut så är den slut och då vill jag inte skriva om den, då vill jag läsa nästa bok. Nu har jag emellertid läst en bok som  jag tänkte skriva om. Jag blev inte wow:ad av den heller, men den passar in i min spökfascination. Boken heter Rosie Potters lyckliga liv efter detta.

Författaren heter Kate Winter. Det här är chic-lit, en genre som inte är min favorit, men den här är samtidigt lite annorlunda. För den börjar med att Kate vaknar upp och är död. Sedan handlar boken lite om att vänja sig vid att vara död, att leta upp sin mördare och eftersom det är en chic-lit så handlar den naturligtvis också om kärlek. Den där extra twisten med att vara död gör den här boken lite rolig, gör det lite lättare att stå ut med det där chic-litta (min egen böjningsform) som jag tycker är lite jobbigt. Jag har nämligen aldrig själv varit åt det chic-litta hållet så jag har väldigt svårt ibland med att stå ut med det tjafset. Men, som sagt, ihop med att vara död så fungerar det betydligt bättre. Lite kul sommarläsning kanske? Anja Lundqvist som läser den bra, hon är förmodligen mer chic-lite än jag. Så lyssna eller läs om du kan tänka dig lite chic-lit med en twist.

Helst hade jag velat lyssnat på det engelska originalet, men Storytel som jag använder mig av, hade tyvärr inte det. Överlag tycker jag att de har för få engelska original, finns det på engelska tycker jag de borde ta in det också när de stoppar in den svenska.

Boken fick mig också att tänka på en betydligt äldre bok från 1941. Torntuppen av Jan Fridegård. Den handlar också om någon som är död, torparen Johan From. Han ger sig också ut på spökerier och långresor innan han ger sig av från jorden på riktigt. Det är många år sedan jag läste boken, men jag blev sugen på att läsa den igen. Får kolla om den finns kvar i mina rensade bokhyllor tror jag. Så den blir en andra rekommendation om läsning i det här inlägget.