Sånt som ska vara som det alltid har varit

… eller åtminstone nästan. Visst är det så. Det finns sådant som hängt med en hela livet och som liksom alltid ska vara på ett visst sätt. Andras varianter är inte intressanta. Även om de säkert också är bra. För andra människor. Inte för mig. Som vispegröt. Bara namnet till exempel. För mig har det alltid hetat vispegröt. För att mamma kommer från Finland. När mina kompisar började prata om att det skulle heta klappgröt tyckte jag att de var löjliga. För det heter ju vispegröt. När jag många år senare skulle söka på nätet om vispegröt så konstaterade jag att inte ens i Finland heter det vispegröt, det heter vispgröt. Men jag kan tala om att det hjälper inte. För det heter vispegröt i alla fall, så det så!

Och det är mycket godare än klappgröt för i våran vispegröt har vi inte någon mesig saft. Den ska alltid göras på färska bär. Bär med stark smak. Som lingon eller röda vinbär. Testade en gång med svarta vinbär och det fungerade också. Fel färg bara. Vispegröt ska vara ett rosa fluff. Som den jag gjorde idag.

Igår tömde jag vinbärsbuskarna på en dryg liter bär och kokte vispegröt. Som sedan fick stå och vispa i maskinen tills den var  säkert tre gånger så stor. Fluffig och fin. Den åts med mjölk blandat med lite grädde. För det är så det ska vara.

vispegrot

Jag är inte någon nostalgisk person, men det finns saker som måste finnas med jämna mellanrum. Som vispegröt. Och det som jag tänkte göra senare idag.

Men det tar vi en annan gång. Nu kanske jag ska ta mig lite överbliven vispegröt till frukost.

2 Kommentarer

  1. Tradition kallas det visst. Vad har du mer i vispegröten än bär? Ser gott ut.

    • Jag vet, men jag envisas med att jag inte är så förtjust i traditioner. 🙂 Du hittar receptet länkat till första gången jag skrivet ordet vispegröt. Och det ÄR jättegott.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *