Plötsligt så har en vecka till gått. Vete tusan vart den tog vägen. Det har varit en riktigt jobbig vecka, men nu börjar det äntligen lätta. Det är inte lätt att ha en valp som bara får röra sig lite grand. Som inte vill röra sig lite grand utan jättemycket. Äntligen har såret läkt och det ser jättefint ut, vilket i sig inte innebär att vi får släppa honom helt. Bukmuskulatur eller vad det är som finns på insidan ska också läkas. Men nu när det yttre såret är läkt så har vi börjat släppa lite på restriktionerna. Igår var vi t.ex. på en relativt lång skogspromenad tillsammans alla fyra.

Vi gick i skymningen för eftersom det var lördag och dessutom soligt så är det folkvandring tidigare på dagen. Det var en höjdare tyckte båda hundarna. Dessutom fick Ville se en häst. Efteråt slocknade Ville som ett ljus och sov riktigt länge.

Jag var på blodgivning på fredagen, där ska du fortfarande ha munskydd på sig. Likadant var det hos veterinären berättade maken när  vi pratade om det. Konstaterade att jag varit blodgivare i över 40 år, men undantag för ett par år. Jag vet inte varför, men direkt jag fyllde 18 så hade jag bestämt mig för att bli blodgivare. Och nu fyller jag snart 62 så det är bara att räkna. 

Vi har haft så underligt väder, inget normalt februariväder alls. Maken brukar gilla februari, det är ofta en ganska solig månad och kall. I år har det definitivt inte varit soligt. Häromdagen tyckte jag det kändes som vår i luften.

Men som ni ser på bilden ovan med hundarna i skogen så gick det över. Sedan dess har vi haft regn, snö, frost, tö, regn och sedan snö igen. Just nu har vi fått en hel mängd snö, men samtidigt är det plusgrader ute så vi får väl se vad som händer med den. Sist det var snö och tö så möttes jag av ett litet hjärta på trappan. Visst var det ganska fint fixat. Av tö, fotsteg och jag vet inte vad. 

Idag har jag gjort egen chiliolja efter ett recept av Jennie Wallden. Den smakar inte likadant som den jag brukar köpa, men jag tror att smaken ändå var bra. Får se när jag börjar använda den. Missbedömde hur mycket det skulle bli så det blev en väldans stor burk med inte så mycket olja i. Eller i vart fall inte så mycket olja som jag hade förväntat mig.

Avslut.

Tandemsovning. Kollar ni noga så ser ni Villes rakade mage.

Nyss var det tisdag och  Ville blev opererad. Och nu är det lördag. Jag kan garantera att det har inte varit händelselöst däremellan. I tisdags fick jag också äntligen mina nya glasögon. Vilken fantastisk känsla att äntligen kunna se vettigt igen. Jag har dock blivit så van att ta av mig glasögonen vid vissa tillfällen för att kunna se att jag tar av mig de nya glasögonen vid samma tillfällen. Trots att jag kan se nu. Konstig vana som liksom inte släppt.

Vi har haft flera dagar med otroligt hemsk halka här. Det har regnat och frusit och så har det dessutom varit underkylt regn. Jag har varit väldigt nöjd att jag haft mina nya piggaskor. Jag köpte ju nya den här vintern eftersom mina gamla började bli väldigt obekväma (men så var de också tio år gamla). Och de nya har varit riktigt bra. Den här gången var det riktig isgata och jag bara travade på. Sällan som det blir så här kompakt is som det varit nu.

Vid ett tillfälle mötte vi ett par som var ute och gick iklädda gympaskor. De var som Bambi på hal is och jag kände igen försöken att gå på gräset vid sidan av gångarna för att inte åka omkull. 

Ville har då inte haft något ont av sitt sår i magen. Dagen efter operationen ville han sätta igång precis som vanligt. Hoppa, studsa, springa som en galning. Vi har varit tvungna att begränsa hans möjligheter genom att sätta ner honom i en bur av kompostgaller när det började bli för svårt att hålla honom i styr. Vi känner oss som hemska människor. Begränsa allt det roliga för en valp. Jag får hjärtat i halsgropen varje gång han börjar studsa omkring. Livrädd att såret på magen ska gå upp. Vi får vara så o-roliga vi bara kan. Inte för att jag är så himla rolig i vanliga fall, men nu får jag försöka att inte vara lite rolig heller. Istället för att busa ordentligt får vi busa tråkigt. Positivt är i alla fall att den dietmat han måste äta tydligen är jättegod. 

En annan sak är att han än så länge inte haft någon tendens att slicka på såret. Så det har räckt att ha bodyn, han har bara behövt ha tratt väldigt lite. I början, tills vi märkte att han inte försökte komma åt såret. Det är nästan som att han inte ens vet om att det finns ett sår där. Verkar inte ha det minsta ont. Viket väl är det som gör att han inte bryr sig ett dugg utan vill hoppa och leka och springa som en toking. Veterinären hade skrivit att Ville fick gå korta koppelpromenader. Vet hon hur en valp är? Han kan studsa till och med i sitt kompostgaller. Mycket av den socialisering vi tänkt göra blir framskjuten. Det är naturligtvis inte någon katastrof, men lite synd. Det får blir lite senare bara. Och titta bara hur fint han sover när vi varit o-roliga ett tag.