Bara så där

Idag skulle jag till ögonläkaren på morgonen. Jag hade fått en remiss från min optiker och skulle kolla det där med grå starr. På sätt och vis såg jag fram emot det för äntligen skulle jag komma dithän då jag skulle slippa glasögon. En dröm jag har haft hela livet. Nu blev det inte så. Jag har grå starr konstaterade ögonläkaren, men då mina ögon är påverkade av hemokromatos och då jag dessutom lasrat dem en gång för snart 30 år sedan så gick det inte att få en premiumlins. Jag får nöja mig med den syn jag har och får leva vidare med glasögon. Jag blev ärligt lite ledsen över detta, men på ett sätt inte förvånad. Har aldrig varit någon människa med tur när det gäller den här typen av saker och varför skulle det ändra sig nu. Han tyckte vi skulle operera vänstra ögat först för det var mest påverkat av starr och bad mig gå till sköterskan och boka en tid för operation. Jag gick ut till sköterskan. 

”Kan du nu?” sa hon. Vadå??? Sa jag, vadå nu? Ja, om några minuter? Vi har just fått ett återbud. 

OK tänkte jag ska jag göra det så är det väl lika bra att göra det nu. Alltså körde jag på det. Så på ungefär en timme var jag både på mitt första besök och dessutom opererad på det ena ögat. Eftersom jag en gång i tiden varit väldigt närsynt så är risken för näthinnelossning större för mig än för många andra, men jag känner ju trots det att jag inte har något val. Vänsterögat började bli mer och mer svårt att se med. Och starr blir ju bara sämre, inte bättre. Om någon vecka ska jag på återbesök och då får vi se hur det har gått och hur det blir med högerögat. Läste förresten om starr för ett tag sedan. Tydligen är det som så att de celler vi har i linsen i ögat är de enda celler som inte förnyas. De är lika gamla som vi är själva. Det kan väl säga lite om att enligt naturen blir vi nog äldre än vad naturen tänker sig. De ögon vi föds med borde räcka en livstid tycker naturen. Det är av den anledningen i princip alla drabbas av starr förr eller senare, cellerna förnyas helt enkelt inte. 

Jag hade cyklat ner och den första jag pratade med sa att visst, du kan cykla hem efteråt. Men jag fick något lugnande innan operationen och sedan sa de att jag absolut inte kunde cykla hem, så maken fick avbryta något möte och komma och hämta både mig och cykeln. Ska jag operera högerögat så får jag väl ta bussen istället. Men å andra sidan så hade jag ju inte i huvudet att jag skulle operera ögat idag. Idag skulle jag ju bara göra en undersökning. Så så kan det gå ibland. Jag har opererat ett öga för starr.

Det gick undan. 

November

Precis som tidigare år så har jag svårt att förstå varför november har så dåligt rykte. Både december och januari är mörkare månader. Och i november finns oftast de fina höstfärgerna kvar. Än mer uppskattar jag november när jag är hemma mera. Som nu när vi jobbat hemma 100 % under pandemin och som vi kommer att delvis fortsätta med. Framtidens arbetsplats, åtminstone under överskådlig framtid kommer att bli en kombination av arbete på kontoret och arbete hemma. När du jobbar hemma så ser du mer av den ljusa tiden. De dagar du går till jobbet blir det som förut. Mörkt när du går och mörkt när du kommer hem.

Så länge vi inte har snö och halka är jag nöjd. Så länge jag kan ta mina promenader utan risk för livet är jag nöjd. Så länge jag kan cykla utan att vara rädd att köra omkull är jag nöjd. Uppfyller november detta så är jag relativt nöjd. Om november dessutom erbjuder mig några soliga dagar, vilket november faktiskt redan har gjort, så är jag än mer nöjd.

I november – för det mesta – är det också allhelgona. Det betydde i år att min bror varit och hälsat på. Vi har en tradition att träffas på Allhelgona. Så länge min syster levde och kunde så kom hon också med. Men nu är det bara min bror och jag kvar av vår familj. Nu har det gått ett par år sedan sist av olika orsaker. Vi åker till kyrkogården och sätter ut ljus i minneslunden. Sedan äter vi en middag och pratar om vad som hänt sedan sist. Det är en trevlig tradition. Och var så i år också.

I morgon är det arbete igen. Hemifrån den här måndagen.

En stilla stund

Idag har Gandalfs aska fått komma till vila vid hans älskade grop. Den gropen grävde han en sommar för flera år sedan när det var en ovanligt varm sommar. Jorden svalkade och busken skuggade. Och gropen utvecklades under årens lopp, blev lite djupare, lite längre, och den fortsatte att vara hans tillflykt när det var varmt.

Och där får han fortsätta att vila nu. Han har levt hela sitt liv i det här huset och nu får han stanna här. Även när inte vi finns kvar här så kommer Gandalf att vara här. Jag skickade med honom en tennisboll, eftersom han älskade bollar och att fånga en tennisboll som du kastade till honom var en av hans favoritlekar. Han fick också med sig en Chewy chomp. Chewy chomp är en form att tuggodis för hundar som de alltid fick när vi varit och handlat. Gandalf kom rusandes när vi kom med matkassar. Då skulle han ha sin Chewy chomp, och nåde oss om vi skulle ha glömt det (vi hade alltid några extra liggandes i skåpet för det fall att vi faktiskt skulle glömma att köpa). Det var viktigt att tillsammans leta i kassen och hitta den där godsaken.

Vila i frid Gandalf, du var en så fin hund och jag är glad och stolt över att haft dig i mitt liv!

En vacker novemberdag

Det kan vara vackert även i november. Det var det förra året – tror i alla fall det var förra året – då november var riktigt solig. Idag när jag gick ut med Iggy så var det också sol. Bokarna här har haft helt galet starka färger och även om löven nu börjar ramla av träden så finns färgerna där.

Vi tog oss en lång promenad på lunchen idag och jag höll på att komma för sent till ett möte. Fick vänta med att äta till halv tre. Iggy har börjat med helt olika vanor, till exempel att gå långsamt, riktigt långsamt, när han tycker att vi går åt fel håll. Han brukar alltid gå först annars. Att gå bakom och vara envis var Gandalfs uppgift.

Vi har pratat en del om Iggy och tror att han saknar Gandalf på sitt sätt. De var inte superkompisar, men de var kompisar på sitt vis. Och att Gandalf fanns där gjorde ju att Iggy hade en uppgift. Han fick ju t.ex. kolla att Gandalf inte snodde hans ben. Gandalf var sällan intresserad av Iggys ben, men även om Gandalf låg och sov tungt så var Iggy orolig att han skulle hoppa upp ur sömnen och sno benet.

Och de hjälpte ju varandra, om det kom en jättedum hund så skällde de tillsammans. Eller jaga katter, som Gandalf hade lärt Iggy att tycka illa om. Katter hatade de tillsammans.

Det är kanske sådant som inte vi tycker är så viktigt, men vad som är viktigt i en hunds liv och vad som är viktigt i vårt skiljer sig nog mycket åt. Det har alltid funnits en hund till i Iggys flock. Och nu gör det inte det. Bara människor. Visst måste det innebära en skillnad. Vi tänker kanske skaffa en hund till, men inte nu, så Iggy får vänja sig vid att vara bara med människor.

Han har till och med börjat dricka vatten i ett fat vi haft på framsidan. Ett fat som Gandalf alltid skulle gå och dricka i innan vi gick ut och ofta när vi gick hem. Nu har Iggy börjat göra det istället. Hur kommer det sig?

Vi behöver se till att Iggy nöjer sig med människor i sin flock. Vi får inte glömma att det inte bara är maken och jag i det här.

Vi är faktiskt tre.

Dags igen

Idag fick vi hem Gandalfs aska. Maken mailade mig och jag bröt fullkomligt ihop och fick åka hem från jobbet. Tog Iggy och gick en promenad. När det blir jobbigt så vill jag ut och gå eller bada i mitt badkar. Nu blev det en promenad. Vem vet, det kanske blir badkar också.

Hösten är vacker, färgerna slår emot oss när vi går. Läste någonstans att våra klimatförändringar kan leda till att vi inte får de vackra färgerna på höstlöven. Hoppas verkligen att det inte stämmer.

Men än så länge går vi bland höstlöv i skarpa färger. Och gråter lite grand emellanåt.

En ny fas

Nu har en ny fas börjat. Jag saknar Gandalf, men det gör inte lika ont längre. Några dagar där så gjorde det så ont att jag visste inte var jag skulle bli av. Nu klarar jag av att finnas till igen. Gråter ibland, men det hänger inte i luften hela tiden.

Det är inte bara människor som sörjer. Även Iggy är påverkad, inte lika glad som vanligt.

Inte nära till lek och känner inte speciellt mycket för att träna. Han har dessutom lyckats få en sträckning i ena bakbenet också, så han är ledsen av olika orsaker.

Idag åkte han och jag till mossen, tänkte att det var lite kasst väder och att där inte skulle vara så många människor. Jag hade fel. Där var massor av människor. Massor! Men vi gick turen ändå. Vi fick hålla oss lite närmare varandra än vad vi brukar, men bitvis fick vi ändå vara för oss själva.

Den sista biten fick vi vara helt för oss själva, av någon anledning så går sällan folk just den där sista biten. De går ett annat, enklare håll. Inte mig emot alls, då får vi åtminstone någonting för oss själva.

Jag tycker så mycket om att gå där vid mossen, dessvärre blev det inte rätt känsla idag. Den rätta känslan kräver att vi kan få stanna och njuta med jämna mellanrum. Av stämningen, av den vackra naturen. Utan att det kommer folk som pratar, drar på barnvagnar eller bara är i vägen.

En annan dag blir det vår tur igen.

Det gör ont

Idag har det inte varit någon bra dag. Jag har gråtit och gråtit och gråtit. Och gråter nu med. Vi har börjat gå tillbaka till att jobba på kontoret och idag när jag kom hem så fanns det inte någon Gandalf som väntade på mig och talade om hur glad han var att just jag kom hem. Hur kan det göra så ont?

Jag saknar honom så mycket. Jag vet att han inte orkade längre, men det gör inte någon skillnad. All denna kärlek.

Min fina, fina Gandalf.

En höstdag

Livet går vidare. Det gör det alltid, oavsett vad som händer. Det finns liksom inget val. Och på något sätt så kommer det att bli lättare. Om något tag kommer det inte att vara så tungt längre och vi kommer att komma ihåg de bra sakerna. mer än sorgen. De bra sakerna varade ju så mycket längre. Men vi är inte där ännu. Jag gråter inte lika ofta längre, men det händer några gånger om dagen. När jag råkar på något som påminner om Gandalf alldeles för mycket. Då gråter jag. Och varje gång någon frågar var Gandalf är så börjar jag gråta. Men det är bra. Det är viktigt att sörja. Det är en del av processen, av livet. Iggy har också varit ledsen. Jag vet inte om han har varit ledsen för att maken och jag har varit ledsna eller om han också varit ledsen för att Gandalf är borta. Iggy fick se Gandalf efter att han somnat in. För att veta vad som hänt, det går ju inte att berätta. Iggy har inte velat gå en långpromenad sedan i tisdags. Ut en liten tur och sedan hem igen. Idag ville han dock. Så vi gick en långpromenad tillsammans. Och vädret var så vackert. Färgerna så starka.

Vi gick och vi gick. Vi stannade vid en bänk och jag satte mig och Iggy gjorde precis så som Gandalf brukade göra när jag satte mig ner. Då grät jag en skvätt. Det var en perfekt dag att bara gå runt och känna och tänka. Och faktiskt emellanåt må riktigt bra. Sådana här dagar är det svårt att inte reagera på allt det vackra.

Det blev 13.000 steg innan turen var slut. Och vi stannade här och där. På ett par ställen bara för att minnas. Och faktiskt så grät jag inte varenda gång. Men på någon. Eller kanske ett par.

Iggy var nöjd, och helt klart gladare. Kanske han också reagerade på det vackra vädret.

Sen kom jag hem. Och vi åt mat. Det konstiga är att maten smakar ingenting just nu. Och då har jag inte ens haft Corona. Tydligen kan sorg också leda till att du tappar smaken. I alla fall för ett tag.