Jag har suttit och gått igenom kokböcker för att bestämma vilka som jag inte behöver ha kvar. Då hittade kokboken från Rosendals Trädgårdscafé. Var tvungen att läsa lite. Jag har ju använt den en del, fast för ganska länge sedan. Fick för mig att jag skulle göra en tigerkaka. Hade inte allt hemma så jag shoppade lite och idag tog jag mig i kragen och skulle baka den.

Det där med att baka kakor är jag inte så superbra på. Gör det inte så ofta. Det är en annan sak med bröd. Eller bullar. Men nu skulle jag baka en tigerkaka. Så jag körde igång. Det började med att vispa smör och socker. Och sedan ett ägg i taget. Sedan saften från en apelsin. Japp. Så här långt så skar sig alltihop. Var bara en äcklig massa med klumpar i. Jag blev sur. Kände inte för att kasta allting och börja om från början. Ville försöka rädda röran. Googlade lite. Såg ett tips om att hålla bunken över kranvarmt vatten. Testade det. Hällde kranvarmt vatten i vasken och ställde bunken i det vattnet. Körde sedan med elvisp i bunken. Och vet ni vad! Det funkade. Smeten gick ihop igen och jag kunde göra kakan färdigt. Utan att behöva kasta någonting.

Kanske jag inte lyckades så bra med att röra ihop kakaosmeten med den ljusa smeten, men kakan blev alldeles utmärkt. Och god.

Tänk ändå hur Internet förändrat ens beteende. I  mitt tidigare liv hade jag bara slängt allt och börjat om. Eftersom jag inte hade hunnit gå till biblioteket.

Jag försöker att ta åt mig det fina vädret. Idag gick jag och Ville sju kilometer i solsken. Det var väldigt vackert i solen även om det kanske inte var supervarmt.

Fast när jag travade på blev jag ändå så varm att jackan åkte av. Långpromenad i t-shirt alltså.

Maken är på tjänsteresa så Ville och jag har all tid i världen att ”bonda”, men jag har inte riktigt känslorna för det. Jag försöker göra som jag brukade göra. Jag försöker njuta av naturen och vädret och ta bilder på det fina. Känner det dock inte ännu.

Jag träffade ”träddraken” också idag. Han bor på den här promenaden. Talade om för honom att Iggy aldrig kommer tillbaka mera. Kanske gjorde jag det mer för min egen skull än för drakens. Tyckte ändå att han hade ett behov av att veta. Jag vet inte så mycket om träddrakar och hur mycket de kommer ihåg.

Den här promenaden har alla hundarna gått många gånger. Kanske inte de sista månaderna, men innan dess. Alla hundarna har gillat den här turen. Alla har gillat att det under vägen finns bäckar att dricka vatten ur.

Med Iggy tog eran Gandalf och Iggy slut. Många saker som de tyckte om att göra tillsammans tog bara slut. Så det var inte bara Iggy som försvann utan mycket av det runtomkring. Någon som blir superglad när jag kommer hem (Ville blir inte det, han är Makens hund och är inte lika överlycklig när bara jag kommer), någon som förväntar sig godsaker när vi kommer hem med matkassarna (Ville gjorde det så länge Iggy fanns, men var aldrig så intresserad så när Iggy försvann slutade Ville att vara intresserad) och andra saker. Det finns så många vanor som jag behöver vänja mig vid inte fungerar som tidigare. Och jag vill väl inte riktigt.

Ber om ursäkt. Jag hade tänkt skriva om det fina vädret och långpromenaden, men så dök de bara upp. Tankarna. Över en förlorad vän. Som jag fortfarande saknar.

Så mycket.

Idag när vi satt och käkade såg jag en gammal bekant utanför fönstret.

Den svartvita flugsnapparen. Eller snapphanen som jag brukar kalla den. Han satt uppe på pergolan på staketet. Han var och kollade om holken fortfarande var OK. Så att han kan visa upp dem för någon dam. Vi har haft en svartvit flugsnappare här i princip varje år sedan vi flyttade in. Kan ju inte vara samma flugsnappare så jag förmodar holken på något vis går i arv eller nåt. Läste någonstans att den äldsta som hittats var tio år så samma är det inte.

Vi får väl se om han visar upp den för någon dam i år också. Flugsnapparen kan ha flera bon, med flera damer, och han letar alltid upp ett bra boställe först och sedan visar han upp det för honan. Tycker hon att det är ett bra ställe så slår hon till. Skulle det bli bon med mer en dam så är han tydligen så otrevlig att han bara stannar på ett ställe och hjälper till. De år jag sett dem så har hanen varit med och matat i vår holk så detta är förmodligen det bästa stället han hittat. Ska bli roligt att se om vi får hyresgäster där i år också.

På bordet har vi fina rosor just nu. Maen köpte dem till Valborg och de håller fortfarande. Riktigt fina färger på den buketten, så det gjorde han bra.

Och nu kör vi en ny vecka. Första veckan i maj.

Imorgon är det Valborg och våren är i full gång. Det har varit en sval vår, något som hade passat Iggy precis. Men nu blev det som det blev med det.

Ville och jag tar våra promenader. Det är grönt och fint.

Vitsipporna blommar och alla löv är på gång att slå ut.

Bokarna har den där magiskt gröna färgen som de har när de precis slår ut. Innan de får tjocka blad som knappt släpper igenom något ljus över huvudtaget.

Körsbärsträd och de tidiga fruktträden blommar för fullt.

Humlorna surrar och Ville jagar dem. Han lyckades fånga en en dag. Det finns faktiskt ganska mycket blod i en humla kunde jag konstatera. Jag såg honom ligga på marken röd kring munnen och trodde att han hade skadat munnen på något sätt. Tills jag såg en halv humla på marken. Jag tror att han lärde sig att jag humlor av Iggy, det var en sport som han bara älskade.

Men jag som brukar älska våren och när allting slår ut är inte glad. Jag är likgiltig för alltihop. Iggys bortgång har tagit mig så hårt, hårdare än jag faktiskt trodde att den skulle göra. Jag visste att jag skulle bli ledsen eftersom han var min lilla älskling, men jag trodde inte det skulle vara så här illa. Försöker i alla fall ta mig framåt. En dag i taget. Det ska bli lättare säger man. Så jag väntar på det.

Det är inte lätt att förlora en vän. Och veta att du aldrig mer får träffa honom. Det tar sin tid att vänja sig vid det. Och huvudet är tomt.

Jag vet att man inte ska säga så, men av de tre hundar vi har och har haft så var Iggy min favorit. Men jag måste ju klara mig utan honom. Även om jag emellanåt är väldigt arg och vill ha honom tillbaka. Tycker fortfarande inte om att gå ut och gå med bara Ville, även om jag gör det. Tycker inte heller om att träna tricks med bara Ville och har inte klarat av att börja med det igen heller. Det kommer väl en dag när jag tycker om en promenad med Ville och vill träna tricks med honom. Vi får väl se.

Våren kommer med stormsteg även om det inte är så varmt. Vitsippor, blåsippor och andra vårblommor blommar och knopparna börjar slå ut. Just nu har vi lite grått väder och regn emellanåt. Jag är inte ledsen över det för det behövs alltid lite regn på våren. Vi hade knappt någon snö här i år så det har inte varit någon större snösmältning, därför är regnet ganska välkommet.

Påsken har kommit och gått. Inget egentligt påskfirande här. Lagade dock lax på påskafton, försökte mig på att tillaga den på ett sätt jag såg en Michelinkock på Youtube göra. Jag lyckades inte riktigt, men tänker försöka igen. Det hette att laga den unilateral, vilket innebär att den tillagas på väldigt låg värme och bara på ena sidan och på grund av den låga värmen ser den nästan rå ut. Jag lyckades inte riktigt, men den var god även om den inte var lika tjusig. Såsen däremot var  helt underbar! Sås till lax som gjordes med vitt vin, kokosmjölk och curry (plus lite annat så klart). Såsen var så förbaskat god! Den tänker jag göra igen och försöka skriva ner receptet den här gången. Det var inga mått i videon, men det gick uppenbarligen bra att höfta.

På annandagen var vi var på brunch med makens familj och det var väldigt trevligt. Blir så mycket mat i magen bara när det finns så mycket att välja på. Men vi tog en rejäl promenad efteråt så maten åkte ner i magen ordentligt, och konstigt nog var jag hungrig igen senare på dagen. Trodde jag knappt var möjligt.

Vi hade köpt hem godis för det fall det kom påskkärringar, men det kom inte en enda. Kanske det inte görs längre, kanske har vi bytt ut vår gamla svenska tradition med påskkärringar mot den nya amerikansa Halloween istället. Lite problematiskt så klart eftersom det innebar att vi fick äta upp godiset själva. Men nu vet vi. Nästa år behöver vi inte köpa hem något godis.

Japp, där är jag just nu. Och nu kör vi vidare.

Så fort inte Iggy fanns mer plockade vi bort allting som var specifikt hans från vårt hus. Vi ville inte ha saker som skulle ligga här och påminna oss om honom hela tiden. Behöva plocka bort sak efter sak och bryta ihop varje gång. Bättre att fixa allting på en gång. En sak som försvann var Iggys hus. En inomhuskoja som maken byggde till Iggy eftersom han tyckte om att liksom kunna gå undan. Och Iggy tyckte mycket om det här lilla huset. Huset stod vid fotänden av vår säng och användes inte bara av Iggy, utan även av oss. Som en avställningsyta för tvätt och annat. Störde ju inte Iggy eftersom sakerna låg på taket. När vi tog bort huset så konstaterade vi att det inte finns något i sovrummet att lägga saker på. Och det tyckte vi behövdes. Så nu har vi köpt och ställt en sängbänk i fotändan av sängen istället.

Jag vet att bilden är mörk och jag har inte stylat ett dugg, men eftersom jag inte är någon influencer så visar jag vardagen sådan den är. Men sittbänken syns i alla fall. Väldigt bra avlastningsyta och också bra att sitta på när jag tar på mig strumpor. Plus att det fyller upp eller vad jag ska säga. Jag behöver inte titta där och sakna Iggys hus varje gång. Istället står där något annat som också fyller en funktion. Livet går vidare.