Jag läste hos Snigel om mycket snö och snöfall. Samtidigt sitter jag i min del av landet och kikar ut genom fönstret och ser en relativt blå himmel (något som gick över efter en stund). Jag har nyinköpta penséer i källaren som jag ska plantera i mina balkonglådor som jag har på trappan. Snödropparna blommar i rabatten och knopparna på växterna växer.
Vi kommer att få bakslag här också, det är jag alldeles övertygad om, men för nu, i den här stunden, så njuter jag av att det nästan är vår.
Vi var och hälsade på en god vän. Vi hade med oss en bukett tulpaner. Det är gåbortspresenten nummer ett så här års, inte sant? Skulle värden eller värdinnan redan ha tulpaner hemma så gör det inte något. Det finns nämligen ingenting som heter för mycket tulpaner.
Värdinnan, som det handlade om den här gången, gav oss ett tips. Hon hade själv nyligen fått samma tips. Tipset var att om du blandar lite potatismjöl, typ en halv till en tesked, i vattnet som du sätter dina tulpaner i så håller de sig raka. Hon hade själv testat och det fungerade!
Sist jag köpte tulpaner så tänkte jag att jag skulle testa det där tipset. Jag stod där med vasen, tulpanerna och vattnet. Plockade fram potatismjölet. Strax innan jag hällde potatis mjölet i vattnet så kom jag på en sak.
Jag gillar krokiga tulpaner! Jag tycker om att de böjer sig och hänger lite som de vill. Det är liksom en del av charmen med tulpaner för mig.
Så det blev inte något potatismjöl. I vart fall inte den här gången. Men för den som faktiskt vill ha raka tulpaner. Testa potatismjöl!
Även om orken inte är vad den borde vara så är det viktigt med utmaningar, med rutiner. Så jag tänkte mig att hoppa på utmaningen blogg100 även i år. Det vill säga ett blogginlägg om dagen 100 dagar i rad. Jag har gjort det några år i rad och förra året slutade det med att jag fortsatte försöka skriva ett inlägg om dagen även fortsatt tid. Och det har faktiskt gått relativt bra. Tills orken tog slut.
lnte för att min blogg gör någon egentlig skillnad någonstans, men den ger mig själv någonting. Så jag gör ett nytt försök även i år och börjar jag tycka att det är för jobbigt så hoppar jag av. Konstigare är det inte!
Jag har sett på nätet att det snöat söderöver i landet. Och häromdagen när jag pratade med min syster, som bor i Österlen, utbrister hon plötsligt: ”Nej! det snöar! Varför tittade jag ut genom fönstret?”
Hos oss har det emellertid varit väldigt vårlikt. I rabatten på framsidan så har till och med snödropparna kommit väldigt långt. Något som gör att jag börjar få för mig att det är vår. Jag är alltid väldigt lättlurad när det gäller våren. Faktum är att det är nog till och med är som så att jag faktiskt vill bli lurad när det gäller våren.
Häromdagen såg jag att det är inte bara är jag som blir lurad. I badrummet så såg jag en fluga krypa på rullgardinen. En vinterfluga. Troligen är det mer ödesdigert för flugan än för mig att bli lurad, men oavsett så väckte flugan lite tankar. Och fyllde på min inbillning om att våren nog faktiskt är här.
Ja, här har det blivit ett långt uppehåll. Det bara blev så. Inte meningen att göra någon orolig. På sitt sätt har det varit en lite tråkig stämning här på bloggen ett tag. Tycker jag åtminstone själv. Mycket skriverier om sjukdomar och återhämtning och annat. Så vad hände? Jag gick till doktorn. Inte för något särskilt, utan jag gick till doktorn för att fråga varför jag hela tiden blir sjuk. Varför jag konstant antingen är sjuk eller halvsjuk. Att jag tycker att jag aldrig har en frisk dag och att jag inte heller av den anledningen orkar ge järnet vare sig på jobbet eller hemma.
Kände mig nästan lite dum. Att gå till doktorn när jag inte är sjuk. Just då var jag nämligen inte sjuk, hade bara lite efterverkningar av influensan. Doktorn lyssnade och frågade och lyssnade och frågade. Jag har varit hos just den här doktorn tidigare och har väl inte varit så jätteimpad. Men den här gången tog hon sig tid. När hon hade lyssnat och frågat färdigt så sa hon till mig. Vet du vad, sa hon, jag hör att du behöver gå hem och vila. Om du inte gör det så kommer det här bara att bli värre. Det finns ingen annan väg att gå. Ungefär så sa hon. Och när hon sa det så kände jag att ja, visst är det så det är. Jag behöver vila. Bara tänka på mig själv ville doktorn att jag skulle göra. Hon sa att det hon hört från mig är så typiskt, kvinnlig akademiker, vill fixa allt. Sedan sjukskrev hon mig. För utmattning. Jag var hos doktorn en tisdag. Hon frågade mig om hon skulle sjukskriva mig från dagen innan. Nej, sa jag, jag jobbar. Men då sjukskriver jag dig från och med imorgon? Nej, skriv torsdag sa jag. Doktorn skrattade. Varför skrattar du? undrade jag. För att det är så typiskt sa hon. Du kan inte bara gå hem, du måste fixa något först. Men så gjorde jag i alla fall. På onsdagen fixade jag lite för att det skulle kännas bättre att gå hem. Sedan cyklade jag hem. Slappnade av och blev bara dundertrött. Verkligen dundertrött. Sedan hände något som jag inte vill skriva om här, men som dessutom gjorde mig väldigt ledsen. Så jag var utmattad och ledsen.
Det är ganska fantastiskt hur trött du blir när du släpper taget. När du släpper alla plikter och bara är. Jag sover fortfarande uppemot tolv timmar per natt och det känns som om jag kunnat sova mera. Jag har fortfarande inte lust med någonting egentligen, men måste börja ta tag i livet lite och tvinga mig själv till att vilja något. Får börja med att ge mig enkla uppgifter. En av dem kan vara att börja skriva några rader här igen. Den här sidan ger mig ett litet utlopp för tankar. Och emellanåt för kreativitet.
Nu skriver jag inte mer idag. Men nu vet den som undrar varför det varit tyst. Jag har inte varit här. Jag har inte varit och läst någon annans tankar heller. Jag har bara försökt läsa mina egna.
Den där flunsan! Den har verkligen inte varit rolig. Två veckor har jag varit mer eller mindre däckad. Som vi vanligen gör så har jag under en av veckorna även gått till jobbet och gjort ett usligt jobb och bara mått kasst. Varför går vi jämt så?
I lördags så började det hela äntligen vända i alla fall och jag började till sist intressera mig för lite mat. Jag testade ett recept jag hittade på en amerikansk matblogg. Det handlade om ris eller quinoa och ångade grönsaker. Kanske jag skriver ner det någon dag. Till detta så var det i alla fall en jordnötssås som liksom gjorde hela rätten. Jag fick justera receptet lite grand, men det slutade med att jag fick en väldigt god sås som jag hade kunnat äta upp med sked. Passar till asiatiska rätter. När jag gjorde det så hade jag inte tänkt göra något recept av det så de bilder jag har är väldigt dåliga, får byta ut dem nästa gång jag gör såsen. För att inte glömma bort receptet dock så skriver jag ner, det. Dåliga bilder eller inte.
80-90 gr jordnötsmör
1 msk soya
1 – 2 msk acaciahonung
Saft från en lime (ca 45 ml)
1 röd chili
2 vitlöksklyftor
vatten
Hacka den röda chilin väldigt fint, beroende på hur starkt du vill ha det så ta bort eller låt kärnorna vara kvar.
Hacka vitlöksklyftorna fint.
I en skål blanda allting utom vattnet. Rör tills allting är blandat. Börja med en matsked honung. När allting är bra blandat så häll i en matsked vatten och rör om ordentligt. Fortsätt med en matsked vatten i taget tills du tycker det har den konsistens du vill ha.
När du har fått den konsistens du vill ha smaka av och känn om du vill ha mer honung. För min del tyckte jag det räckte bra med en matsked.
Jag är inte så politisk av mig. Eller så är jag det. Vet inte riktigt hur det ska definieras egentligen. Vad jag ville säga är att jag inte är trogen ett parti, eller ens en viss sida. När jag inte tycker att något parti har ett bra program så röstar jag blankt. Något som så klart kan ses som fegt, men för mig är det ett sätt att visa förakt. Även om ingen förmodligen lägger märke till det. I de fall jag tycker att ett parti verkligen känns bra så röstar jag på det, oavsett om det är till höger eller vänster. Ungefär så. Jag är inte för vare sig extrem höger eller vänster, men annars har jag tyckt att våra partier börjar bli ganska strömlinjeformade. När Reinfeldt var ledare för moderaterna så tyckte jag till och med att moderaterna var ett parti jag kände stort förtroende för. Till skillnad från nu. Vad Kinberg Batra håller på med har jag ingen aning om, men en sak är säker och det är att min röst kommer hon inte att få. Hon känns osäker och därmed farlig. Oavsett, jag ska inte gå in på några djupa politiska funderingar eller diskussioner för så mycket kunskap har jag inte. Jag tänkte bara ha någon inledning till att lägga in den här serien som var i SvD idag. Den tycker jag är ett riktigt bra försök att tolka hennes konstiga uttalanden.
Det är faktiskt som så att ju mer du tänker på det här med att äta kött, desto mindre vill du verkligen äta kött. Åtminstone har det blivit så för mig. Tänker snart inte kött längre. Äter det väldigt sällan även om det händer. Var till exempel på en fest där de bjöd har på fläskfilé. Det åt jag.
Men det innebär också att jag testar olika saker som kan förenkla vardagen. Till exempel smörgåspålägg av olika slag. Som det här jag hittade på Coop. Vegetarisk pastej. 
Och visst, den här smakar inte exakt som leverpastej, vilket jag inte heller hade väntat mig, men faktum är att den var riktigt god. Den kommer jag att köpa igen. Bra krämighet och lätt att breda ut på mackan. Jag tyckte det behövdes lite extra salt, därav flingsaltet, men med flingsalt och ättiksgurka blev det här en god smörgås.
Rekommenderas!