När maken åkte till London så önskade jag mig en sak. Eller ja, jag önskade mig två saker, men mest önskade jag mig te. De har bra te i England så är det bara. Och jag fick te. Jag ville ha någon burk, inte för jag vet vad jag ska ha dem till, men de är ju så fina! Eller hur?

Jag fick löste i påsar också, men de är inte lika kul att visa upp.

Jag är en enkel person på så vis. Te är en present jag blir jätteglad över. Så länge det inte är svart vinbärste. Och att få bra darjeeling och assam det är fina grejer det

Och den andra grejen jag önskade mig? Det var Clotted Cream Fudge. Den var också i en fin låda. Men den är slut. Inte lådan, men fudgen. Jättegod var den, men det visste jag redan innan. 😊

Söndag förmiddag hade vi i princip barmark. Jag var väldans glad och tänkte att på måndag, DÅ kan jag plocka fram cykeln igen. Men vad hände sen då? Jo i söndags kväll började det snöa. Och snöa. Och snöa. Sedan snöade det hela måndagen också och när jag kom hem från jobbet igår såg det ut så här.

Och sedan fortsatte det att snöa ett tag till. Det här är INTE vad jag vill ha nu. Mitt humör sänks verkligen  i ungefär samma takt som snön faller. Just nu längtar jag något fruktansvärt efter att det ska bli vår. Och när det inte blir det så blir det tyngre och tyngre i mitt sinne.

Snälla, snälla vinter lägg av nu!!

Snälla?

Jag var ute och gick med hundarna. Det snöade lite. Jag gick där i mina tankar och så kikade jag ner på trottoaren och såg det här.

Jag blev fascinerad av de där fotstegen. Liksom tvärtom på något sätt. Det brukar vara snö och så är där fotspår i snön. Det här var liksom fotsteg av snö. Så det blev som ett negativ.

Visst är det häftigt att hitta små roliga detaljer.

Idag har det allt varit en spännande dag får jag säga. Förmiddagen var väl ganska normal, men sedan någon gång efter lunch tog jag bilen och hundarna för att åka ut i skogen. På väg ut ur staden kände jag hur det ryckte till. Tänkte att jag kanske kört mot trottoarkanten. Ganska snabbt kände jag att jag hade punka. Körde försiktigt en bit till och hittade ett ställe att köra in bilen på. Går ut. Och visst hade jag punka. Dubbelpunka!!

Jättekul!

Så istället för en långpromenad blev det samtal till försäkringsbolag och lite annat. Det kom en bärgare som körde oss till en verkstad och under tiden som jag gick en promenad med hundarna så fixade de däcken. Jag bytte alla fyra när vi ändå skulle byta två för de var trots allt en fyra-fem år gamla.

När vi kom hem så hade de varit och plogat våran gata. Något som de i princip aldrig gör i vår backe. I vart fall inte när det behövs. Vilket det då inte gjorde idag. Men det ledde trots allt till att det låg vallar in till gården och jag fick stanna bilen på gatan och skyffla rent innan jag kunde köra in bilen.

Och det var det jag hade tänkt skriva om. Min stora otursdag. Men när jag började skriva så var det andra saker som trillade in  i huvudet.

Bärgaren var jättetrevlig och väldigt hjälpsam. Han skrattade lite när jag inte visste att jag fick åka med. Jag hade ju funderingar på hur jag skulle ta mig därifrån. Han sa att jag uppenbarligen hade haft turen att inte behöva bli bärgad förut.

Han tog oss till en däckfirma. Där kunde de fixa bilen direkt, det skulle bara ta en halvtimme. Jag behövde alltså varken fundera på hur vi skulle ta oss hem eller på om vi behövde hyrbil. Vi var i ett ganska trist industriområde och jag tänkte att det blir lagom kul att gå med hundarna där en halvtimme. Gick över vägen och efter bara en liten bit såg jag en liten väg som ledde ut mot en åker trodde jag. Visade sig att den gick till ett litet grustag och en liten skog. Hundarna tyckte det var jätteroligt, de kunde till och med få springa runt lösa där. Gandalf hittade fina pinnar. Vi var ute mer än en halvtimme. Så hundarna blev ju riktigt nöjda.

När vi kom tillbaka till däckfirman var bilen klar, hundarna blev klappade och vi åkte hem.

Så visst, jag lyckades paja två däck, men jag fick hjälp snabbt och de som hjälpte mig var trevliga. Och i slutänden så fick vi fyra nya däck på bilen och det var billigare än vad jag hade väntat mig. Hundarna fick en promenad på ett nytt ställe och de hade roligt.

Så egentligen var inte dagen så illa…

Jag har skrivit om det tidigare, det här med att vi inte vågar lita på varandra längre. Att vi inte vågar hjälpa den som verkar behöva hjälp för att det finns vägpirater mm. Nu var jag med om det själv.

Häromdagen när jag var på väg hem från mossen så såg jag först en varningstriangel. Sedan såg jag en bil som kört ner i diket. Det såg inte så farligt ut, den hade förmodligen bara halkat ner på snön i ganska låg fart. Jag saktade in lite. Jag hade någon tanke att jag skulle stanna och fråga om de behövde hjälp. Jag hade till och med någon dum tanke om att jag kanske skulle kunna dra upp bilen från diket (dum därför att vår bil inte hade klarat av det).

När jag körde förbi såg jag att det satt fyra killar i bilen och ingen såg skadad ut. Då körde jag vidare. Och hade dåligt samvete för det. Efter en stund mötte jag en bärgningsbil, förmodligen på väg till diket.

Då tänkte jag igen. Det är faktiskt inte samma sak längre om någon kört i diket (OBS – nu pratar jag inte allvarlig olycka). Alla har en telefon idag. De ringer snabbt efter hjälp. Det är inte alltid så lätt för en annan, som ändå är en ganska stor tekniknörd för min ålder, att glömma hur tillgängliga alla är. Du står inte i skogen längre och hoppas att det ska komma en bil.  Du sitter inte kvar i bilen och  fryser och hoppas att någon ska se dig. Du ringer efter hjälp.

I bilen jag körde förbi satt fyra fullvuxna killar.  De hade minst fyra telefoner. De hade ringt efter hjälp.

Min slutsats. Det är inte bara som så att vi inte längre vågar hjälpa varandra. Det är faktiskt som så att vi inte behöver hjälp på samma sätt längre.