Jag är en B-människa. Alltså en person som inte kan vakna hur tidigt som helst. Och då menar jag vakna, inte gå upp ur sängen. Jag kan gå upp ur sängen hur tidigt som helst, jag är inte en snoozare, jag går upp när klockan ringer, eller telefonen spelar som är det som gäller just nu, men jag vaknar inte. Det är två olika saker. Det är finare att vara A-människa. Det hörs ju på namnet. A-människor tror att det där med att kunna börja jobba hur tidigt som helst bara är en viljesak. “Det är bara att gå upp en timme tidigare!”. De förstår inte att jag vaknar inte tidigare för att jag går upp tidigare. Jag bara går upp tidigare.
Dessutom så blir det till slut sömnbrist om jag konstant skulle tvinga mig själv att gå upp tidigare. Eftersom jag inte kan gå och lägga mig tidigare. Jag kan gå och lägga mig när jag blir trött, jag kan inte bestämma mig för att ikväll går jag och lägger mig tidigare. Det slutar bara med att jag vrider och vänder mig i sängen tills jag verkligen blir trött. Vilket brukar sluta med att det blir den tiden som jag hade gått och lagt mig om jag hade väntat tills dess jag blir trött.Eller, om jag verkligen lyckas somna tidigare, så vaknar jag vid två eller tretiden och somnar inte om. Ska jag sova ut så måste jag få sova längre någon morgon. Eller ibland så kan jag sova mitt på dagen. Det där med att inte kunna gå och lägga sig tidigare förstår sig inte heller A-människor på.
Under en arbetsvecka när jag inte kan sova riktigt så länge som jag skulle vilja så går det inte att prata på mig på morgonen. Så här typ!
Vad vill jag säga med det här egentligen?
Jo, ni A-människor. Jag tycker det är helt OK att ni är jättepigga och kan gå och lägga er tidigt. Men att vara morgonpigg är inte någon religion. Ni behöver inte missionera. Bara acceptera att vissa andra fungerar annorlunda. Acceptera!
Lämna ett svar