Ibland när man håller på med sitt hus så glömmer man att verkligen titta. Man jobbar på och man är glad över att något har blivit klart, men ändå så glömmer man att titta. Och så plötsligt så gör man det! Som jag gjorde i förrgår. Jag var väldigt nöjd att sista fönstret för i år var uppe och tyckte visst att det var fint. Och så stod jag där lite senare och verkligen tittade. Och konstaterade att tusan vad snyggt det här blir. Visst, vi är inte klara och vi har fortfarande en byggnadsställning ståendes på framsidan av huset, men faktum är att när jag verkligen tittar så kan jag faktiskt börja skönja husets själ. Som jag tyckt har saknats sedan vi flyttade in i det här sekelskifteshuset med 70-talsfönster.Plötsligt bara finns den där!

Kan ni också se den?
Jämfört med det här?

(gammal mäklarbild – hittade inte någon bättre från den här vinkeln)
Vi håller faktiskt på att ge huset en själ igen. Inte exakt samma som det haft från början, det har hänt saker i, och med, huset. Det har förändrats runtomkring. Människor har gjort sina avtryck och intryck. Men ändå en själ som syns och känns.
Och så kan man bli nöjd med lite mindre saker också. Som min dörr på skjulet under verandan. Som blivit grå. VIlket är mycket snyggare än vitt.


Också något att bli glad över även om känslan inte är lika stark som med fönsterna.
Och min lilla närvel eller värvel. Eller om det kanske är en knarvel. Vadå? Jo min snidade låsanordning till redskapsboden.

Den är också ganska söt. Det ska färg över skruvhuvudet också, men ändå är jag väldigt nöjd. Jag snidade till denna närvel bara för att det skulle vara lite sådär tydligt att den var handgjord och jag tycker att den blev bra. Nöjd igen.
Och slutligen är jag idag nöjd med mitt blocketköp. En spegelbyrå. Som ska in i sovrummet och förhoppningsvis se prydlig ut där när väl rummet är i ordning. Lite tidigt att köpa den här byrån, men jag ville ha just den här för den är ovanligt hög. 2,18 m hög. Inte SÅ vanligt. Så här ser den ut på bilden från blocket.

























¨

