Salta havrekakor

Igår hade vi gäster och då passade jag på att baka de här salta kexen och de gick hem. Jag hittade de här små godsakerna för länge sedan på bloggen i mitt franska kök och har gjort dem flera gånger. Jag har även modifierat receptet lite grand från ursprungsreceptet och lagt till mera parmesanost och bytt ut vanligt salt mot flingsalt. Måste nog säga att det gör dem ÄNNU godare.

De är lätta att göra och blir i princip alltid uppskattade,

Ingredienser

60 g (1 dl) vetemjöl
1 dl havregryn
60 g riven parmesanost
2 msk pinjenötter
ca 1 msk flingsalt

1 ägg
2 msk god olivolja
1 msk mjölk

Gör så här

Blanda vetemjöl, havregryn, parmesanost, pinjenötter och salt i en bunke. Försök att inte slå sönder flingsaltet alltför mycket när du blandar.

Häll sedan över ägg, olivolja och mjölk och blanda ordentligt.
Det blir en lite ”seg” deg – men det blir bra sen, jag lovar.
Klicka upp i små högar på bakplåt. Tryck till dem med en sked så att de får den form du vill ha. De ändrar inte form mycket när de bakas.

Grädda i 180 grader i ca 20 minuter.
Låt dem svalna innan de äts. De går bra att baka ett par dagar i förväg.

Perfekt kombination

Jag är egentligen inte speciellt förjust i kuddar, jag tycker alltid att de mest är i vägen.  Jag kan se det dekorativa i dem, men tycker att det jobbiga att flytta på dem vinner. Sist vi hade gäster så förstod jag dock att kuddar ibland kan behövas, alla är inte så långa och kan ha lite korta ben, vilket gör att fåtöljer (och även soffor) blir för djupa och man får antingen luta sig väldigt obekvämt bakåt,eller sitta med fötterna rakt ut i luften. Så jag har givit till föga och gett mig ut på kuddjakt. Och banne mig om jag inte till sist hittat de perfekta kuddarna till fåtöljerna. Åtminstone enligt min helt egna åsikt.

Dessa kuddar hittade jag på Indiska och jag är mycket nöjd. Smile

Längtan

Häromdagen när jag var på tjänsteresa i Stockholm var jag inne en sväng på Kreatima för att köpa lite saker som kan vara bra att ha om jag ska schablonmåla golvet. Lite stöppelsvampar och små rollrar. De hade bra priser där och jag hade turen att mitt möte var bara om hörnet till butiken. Jag skulle bara gå in och ut och köpa mina saker. Men väl inne i butiken…

Jag brukade måla förr. Tavlor alltså. Och jag var inte jättebra, men jag var inte jättedålig heller. Framförallt så tyckte jag om det. Jag brukade testa olika tekniker och jag älskade att gå i butiker med konstnärsmaterial. Det luktar så gott. Av färg, av dukar, av penslar och av allting annat trevligt. Möjligen tycker jag det luktar så gott därför att dofterna ger mig så trevliga signaler, men för mig doftar det ljuvligt. Och när jag i onsdags gick igenom butiken för att bara köpa de där schablonsakerna så slog doften emot mig och jag var tvungen att stanna upp och dra in andan.  Sedan var jag liksom fast. Som tur var hade jag gott om tid så jag gick bara runt. Doftade och kände på penslarna och var nästan på gång att köpa några penslar. Bara för att, liksom. Sedan kom jag till sans, riktiga penslar är dyra och det är ganska dumt att köpa dyra penslar när du inte vet vad du ska ha dem till så jag hejdade mig och lät bli. Men jag kände saknad. Jag brukade gå i sådana här affärer och köpa en tub oljefärg eller kaka akvarell. Akryl fastnade jag aldrig riktigt för, men det kanske bara berodde på för lite träning. Och fina blyertspennor! Och tusch! Och oljepastell! Och…

Till sist gick jag ut ur butiken och tog  mig till tåget, men det hjälps inte, för nu har det väckts en längtan i mig. Och en saknad.

Vi får se om jag gör något åt det.

Jag har bara regn hos mig…

Fast det är egentligen inte något dåligt. Jag har sett i trädgården att vissa växter verkligen börjat bli torra. Som mina rhododendron till exempel. Och lite mysigt är det i skogen när det regnar. Bara man har bra kläder. Och det har jag. Jag är inte jätteförtjust i regnställ för jag blir så himla varm, men vad jag har istället är en superbra regnkappa. Det är regnkappa för ryttare egentligen, men den är så himla bra. Den är jättelång, fodrad, har en bra huva och flera fickor. Jag är helt enkelt väldigt förtjust i min regnkappa. Har jag den och ett par stövlar är jag väl skyddad. Så här ser kappan ut på en tjusig modell.

Hundarna har dock inte någon regnkappa, så de blir blöta, även om det knappt syns ens på Gandalf. Han har så mycket päls och det är bara ytterlagret som blir blött, det gör att han ser aldrig så blöt ut. Men jag lovar, släpper man in honom i huset utan att torka honom med handduken så blir det blött inomhus. Garanterat!

Iggy däremot kan se riktigt blöt ut. Det blir liksom mycket mindre hund.

 

Det har kommit mycket vatten på en gång här. Också bra för växterna, att det blir en riktigt rotblöta. På promenad i ösregn så blir det dock rotblöta för mattar och hundar också.

Det här med ljuset

Ikväll kom jag hem vid niotiden efter att ha varit iväg på en tjänsteresa. Svidade om och gick ut på hundpromenad. Och det var fortfarande ljust. I alla fall nästan. Och ändå regnade det. Trots att man är så här gammal och det är likadant vartenda år så är det ändå alltid lika fantastiskt. Den där kvällen när man reagerar ordentligt och tänker:

Wow, klockan är så här mycket och det är FORTFARANDE ljust.

Lull-lull och sånt

Jag är inte så bra på det där med lull-lull. Jag ser ju att det kan se fint ut, men jag är en väldigt praktisk person, och en som dessutom inte är så förtjust i att damma, så jag ser alltid lite problem i det där med att lull-lull ska dammas. Dessutom är jag praktiskt på så vis att jag tycker att saker och ting ska vara till nytta. Alltså kunna användas till något. Vilket inte alltid är fallet med lull-lull. Och vissa saker har jag rent av svårt för. Jag inser tex inte varför man ska ställa ut tomma fågelburar? Det är fullkomligt obegripligt för mig. Dessutom representerar en bur inte något trevligt, tycker jag alltså. Fast å andra sidan är det mycket som jag inte begriper.

Något som jag begriper – eller i alla fall gillar – är fina stenar. Min mamma var en stensamlare och det har jag ärvt av henne. Så länge hon klarade av det så kunde det hända att hon kom hem med en fin sten i fickan. Det hände att jag tog med mig en fin sten, eller en sten som var lite konstig, hem från semester till henne. Och det blev hon alltid väldigt glad för. Och så skulle vi diskutera vad det kunde vara för någon sten, eller varför den såg ut så eller vad det var för konstig lava eller något som växte på den.

Under mina år har jag i alla fall inte enbart samlat på mig fina stenar utan också ett gäng fossiler. Jättefina!! Och när man nu gillar stenar och har ett gäng hemma är det väl synd att inte ha dem framme har jag just konstaterat. Så för att göra om mina hög med fossiler till lull-lull har jag varit och köpt mig en fin glasburk. Vilken nu innehåller mina fossiler. Och inte för jag vet exakt hur den ska placeras och var, men jag måste nog säga att jag tycker den blev ganska fin. Så det där med lull-lull kanske inte är helt fel. Om det är rätt saker. För mig.

Ett litet test

Nu har jag gjort ett litet test. Jag har köpt några provburkar med färg och på en masonitskiva målat upp den där schablonen som jag funderar på att använda på köksgolvet. En bit så att vi kan se hur det ser ut.

Jag tror faktiskt att jag gillar det. Jag tror faktiskt att det kan bli ett väldigt fint golv. Jag inser också att mina ben kommer att bli så stela att jag knappt orkar resa mig när jag suttit på golvet och målat schabloner. Att jag kommer att få ont i armen, kanske till och med antydan till tennisarmbåge, när jag sitter och stöpplar mönster. Men jag tror att det kan vara värt det. Värken går över och oljar jag lederna lite brukar de komma igång igen. Och armen, ja, jag får be maken om lite nackmassage så hjälper det kanske mot värken i armen. Om inte så är det i vart fall skönt. 🙂

Det känns NÄSTAN som jag prickat helt rätt med kulörerna, provet får ligga där på golvet lite nu så att man ser kulörerna i olika ljus. Och faktum är, att just nu längtar jag efter att få måla det här golvet. Trots att jag vet att jag kommer att få ont både här och där. Jag får helt enkelt tänka på slutresultatet.

Att börja få tillbaka utrymme

Bit för bit börjar saker och ting falla på plats här hemma. Lediga dagar nu på sistone har ägnats åt att få saker och ting dit där de ska vara. Saker som legat i lådor lite här och där i huset och möbler som ockuperat övervåningen. Vi försöker sälja av eller kasta sådant som vi inte tänkt använda istället för att spara på det. Sitter just nu i blå rummet som börjar bli ett riktigt bra rum nu. Med lagom mycket möbler. Och som också plötsligt fått bli ett TV-rum istället eftersom vi, när vi var i asyl här, upptäckte att det var ett bra rum att använda så. När vi blev av med vår stora fina bokhylla kunde vi flytta soffan. Soffan stod tidigare med ryggen mot fönstret och står nu istället där bokhyllan tidigare stod.Vilket ledde till att vi plötsligt har utsikt när vi sitter i soffan.

Det kan man faktiskt tänka bort sig själv i emellanåt. Framförallt när det som syns i vänster hörn är häggen som blommar. Min älskade hägg. Den är så vacker och doftar så gott i alla fall under några dagar.

Där nere har vi också börjat få det riktigt bra. Vi har burit ner de möbler som ska vara där. Så mycket lull-lull har vi inte dock. Jag är inte så bra på lull-lull. Jag är så förbaskat praktiskt av mig att jagnofta börjar fundera på hur mycket det blir att damma. Men det ska väl komma lite lull-lull så småningom. Och kanske några kuddar, även om jag har problem med kuddar också. Tycker alltid de är i vägen, men jag har förstått att de kan vara till nytta för andra så några kuddar kanske kan få plats.

Sedan är det kvar att fundera på sådant där med tex sladdar. Hur ska man dra runt sladdar så det blir någorlunda snyggt? Och matbordet där nere ska fortfarande få en total make-over.

Vi har fortfarande ett gäng fönster som behöver få smygar och fönsterbrädor och lite annat också som behöver fixas, men det är roligt att äntligen kunna börja få ordning lite här och där. Och att börja få lite olika ställen man kan vara på. Inte bara ett rum, som dessutom var ockuperat med alldeles för mycket möbler.  Det känns som att vi faktiskt börjar få ett hem igen.