Svarta vinbär

Det är konstigt att när du äter svarta vinbär från busken så smakar de så sött och gott.

Men om du bakar en kaka (eller bullar som jag gjorde) och stoppar i svarta vinbär och inbillar dig att det ska bli jättegott, så blir det surt som tusan!

Jag testar: Tzay-spett

Ja, jag fortsätter med att testa lite olika saker som har med vegetarisk mathållning att göra. Jag tittar gärna på programmet ”halvåtta hos mig” och skulle egentligen väldigt gärna vara med om något liknande. Dock utan närvaro av TV-kameror. Vid något tillfälle så var det en tjej med som var vegetarian och hon pratade om Tzay och att det var något av det bästa hon visste. När jag är i butiken så brukar jag alltid kolla in vad det finns för vegetariska produkter och häromsistens så råkade jag hitta just Tzay. Som spett.

Det var jag så klart tvungen att testa. Tzay är gjort av soja och innehåller inte några konserveringmedel. Ska man tro Ridderheims så är det här inte något nytt påfund utan något som ätits i Thailand länge. På Ridderheims egen sida så skriver de så här.

 

TZAY sojaspett är 100% vegetarisk med ursprung ur en månghundraårig tradition från Thailand. De består av hälsosamt sojaprotein och tillverkas helt utan konserveringsmedel. För den goda smakens skull adderar vi bland annat chili och ingefära. TZAY sojaspett är ett spännande vegetariskt och hälsosamt alternativ.

Jag tinade spetten och stekte dem sedan i stekpannan.

Och gjorde en sallad med glasnudlar till.

Och vad tyckte jag då?

Det står att de ska vara i konsistensen ungefär som kycklingkött och det stämmer ganska väl. Smaken var bra, jag tyckte till och med att de var riktigt goda. Absolut något som jag kommer att köpa igen. Tzay verkar inte vara en lika stor produkt som t.ex. Oumph, åtminstone häromkring så finns det inte i alla butiker, men finns det så ligger det i frysdisken. Åtminstone den här varianten.

Rekommenderas!

Föryngringsytor

Jag har ju haft problem med fötter nu ett tag. Typ ett par år. Vilket har inneburit  betydligt färre skogspromenader än vad jag skulle välja om fötterna inte hade krånglat. Högerfoten har börjat kännas bättre nu, ta i trä, och jag har vågat mig på att ta kortare skogspromenader. Jag har åkt iväg till ställen där jag vet att det finns bra rundor som är lagom långa. Häromsistens så fick jag för mig att jag skulle åka till en plats där vi plockat mängder med Karl-Johan när det var ett sådant år. Tänkte att jag i alla fall skulle kolla läget. Någon Karl-Johan var där inte, men jag plockade en del kantareller och en del smörsopp. Som blev till en god middag.

Jag njöt av skogen, tills jag kom till det ställe i skogen där jag hade tänkt ta en liten paus och käka min banan och ge hundarna vatten. Det var en varm dag. När jag kom till stället så såg det ut så här.

Sist jag var här så var detta grön, lummig, härlig skog med tjock mossa på marken. Jag blev uppriktigt talat ganska ledsen. Inte så att jag började tjuta eller så, men det var ganska tungt i hjärtat. Likadant var det på ett ställe till under promenaden. Det är bara att erkänna, promenaden fick inte helt rätt känsla. Tyvärr är det som så att just det här har hänt på flera av våra promenadstråk. Ett av våra allra bästa trattkantarellställen var ett år bara borta. Möjligen skulle där kunna växa murklor, som gillar de där kalhyggena, men murklor brukar vi inte plocka och dessutom växer de inte på hösten när vi kom dit och letade efter trattkantareller.

Ja, ja. Jag får vara glad att jag överhuvudtaget kom till skogen.

Uteliv och inneliv

När det blir sommar så flyttar vi mer eller mindre utomhus. Vi sover så klart inne, vi lagar mat och så, men all övrig tid tillbringar vi på verandan. Det är där vi äter, slöar och finns till. Vardagsrum och matrum stannar inomhus och liksom förfaller. Sommartid så blir det inte någon städning där inne. Och så plötsligt kommer den där dagen då det är för kallt att sitta ute. Den dröjer alltid lite för det börjar med att vi sätter igång infravärmen som sitter i taket på veranden, plus att vi tar på oss lite extra kläder. Men till sist kommer den dagen då vi blir tvungna att ge upp. Då brukar vi komma på att det är väldigt dammigt där inne. Det är helt enkelt dags att städa. Så det har vi gjort nu, i vardagsrummet och i matrummet i alla fall. Och då äntligen kunde jag plocka fram mina söta fåglar jag köpte när vi var i Malmö i början av sommaren. Jag hittade en butik för konsthantverk och de hade massor med fint! Kunde shoppat massor med saker där bara för att de var så fina, men de ska användas också de där sakerna så det gäller att stoppa sig. Och egentligen gillar jag inte att ha en massa saker framme så det är en annan orsak till att ta det försiktigt med inköp.

Men något var jag tvungen att ha och efter mycket letande så valde jag ut en sak. En sak som jag egentligen hade fastnat för direkt när jag såg den. Jag köpte fåglar på en bänk. Konstnären hette visst Budkowski och det fanns flera roliga varianter på de här fåglarna.

Jag menar en ljusstake på bordet är ändå användbart. Eller hur? Och det skadar ju inte om den är lite rolig också.

Inte så konstigt att jag inte kunde lämna dem kvar där i affären, eller hur?

Och nu när bordet inte längre bara används som avställningsyta och faktiskt har blivit både rensat och avtorkat så har fåglarna en riktigt bra plats.

Vad har du för ögon idag

På höstarna när vi går ut i skogen för att plocka svamp brukar vi prata om att det tar en stund, men att sedan får vi fram våra ”svampögon”, dvs plötsligt så ser du svamparna. Du ser skillnaden på ett visset löv och en trattkantarell. På samma vis har vi i år – tyvärr – pratat om snigelögon. En liten stund och sedan ser du sniglarna.

Jag har stockrosor på framsidan. Tyvärr har de drabbats illa av rost, något som tydligen är väldigt vanligt på stockrosor. Ett år som i år, när det varit så torrt, så blir det ännu värre. Jag har suttit och läst på nätet och fått veta att kisel kan hjälpa. Det står att du kan göra avkok på åkerfräken och hälla i rabatten tidigt om våren. Att du skulle plocka åkerfräken redan nu i höst och hänga på tork, för i vår har de inte kommit upp ännu när det är dags.

Var fasiken finns det åkerfräken undrade jag då. Men jag får hålla koll när jag tar mig ut i skogen med hundarna. Och vet ni vad, efter en liten stund så hade jag fått fram mina åkerfräkenögon och det fanns åkerfräken överallt. Vid varenda skogspromenad såg jag åkerfräken. Trots att jag var på flera olika ställen. Den var inte lätt att fotografera dock.

Åtminstone inte med min mobilkamera. Tills jag såg några exemplar som stod i solskenet där mitt i en glänta.

Ja, det blev ingen exceptionell bild av dem heller, men det syns vilka vippor de är.

Lite fick det mig dock att fundera på det där med ögon. Hur de kan vänjas vid att urskilja vissa saker.

Jag minns när jag för många år sedan köpte mig en Renault 5 och tänkte att den bilmodellen hade jag inte sett många av. Men så klart, när jag fick fram mina Renault 5 ögon så fanns de där bilarna överallt.

På samma sätt vänjer sig våra ögon vid andra saker, både att se dem och ibland, att inte se dem. Vi brukar säga att vi blundar för vissa saker. Båda delarna, att se eller att inte se, har med invänjning att göra. Eller så är det så att vi inte blundar för saker utan att vi istället väljer att se andra saker.

När det gäller att få svampögon går det väldigt fort. Det tar bara några minuter. Går det lika fort när det gäller viktigare saker? Att se bara det vi vill se – som med svampögonen? När det gäller att hitta svampar så är det en fördel att ”inskränka” synen, men i andra fall är det kanske inte lika positivt. Något som vi kanske behöver fundera på ibland. Genom att se det jag vill se så undviker jag det jag BORDE se.

Fast just nu nöjer jag mig med åkerfräkenögon.

What a difference a bård makes

När vi byggde vårt lilla förråd så passade vi på att fixa till utrymmet utanför. Det är en liten yta som vi sparat till ett senare tillfälle. Ska det gå att renovera så gäller det att dra gränser ibland. Så vi drog gränsen vid köksdörren den gången. Nu när vi ändå var och rotade i det här lilla utrymmet så passade vi på att fixa till det. Att fixa till innebar bland annat att byta taklister. När vi gjorde det så blev det ett inte så vackert utrymme längst upp på den lilla vägg där vi satt upp en tapet.

 

(Jag ser att bilden inte är så bra)

Vi kunde naturligtvis valt att måla om väggen eller tapetsera om den, men som jag skrev tidigare så gäller det att dra gränserna ibland. Dessutom är jag väldigt förtjust i den där tapeten och den tillverkas inte längre. Så tapeten fick vara kvar.

Jag hade däremot kvar tapet sedan dess vi satte upp den och de tapetbitarna plockade jag fram nu. Satte mig ner och klippte lite. Och vips hade jag gjort en liten bård! Det där gjorde jag för ett tag sedan och min lilla bård har legat och väntat på att bli uppsatt. Nu bestämde vi oss för att se till att få det gjort. Mina tillklippta bårder har legat på matbordet och varit i vägen ganska länge nu. Orsaken till att det ändå gått bra att ha dem liggandes där på matbordet är att vi mer eller mindre bott på verandan hela sommaren. Nu börjar det bli dags att flytta inomhus igen och då kan det vara bra att ha ett matbord. Så bården sattes upp.

 

Det hade så klart varit snyggare med något som verkligen var tänkt att vara en bård, så att det funnits en bra avslutning mot nedre delen av väggen, men jag måste ändå säga att jag tyckte att det blev riktigt bra.

Så nu är vi en bård rikare och en överbliven kant från en högre list fattigare.

Den första kalla dagen

Idag – eller ska jag säga igår eftersom klockan är efter midnatt – var den första kalla dagen denna sommaren. Första dagen då jag gick ut utan jacka och kände mig kall. En liten föraning av vad som komma ska. Jag tycker om hösten, det gör jag, det är härlig luft och det kan vara så otroligt vackert, men hösten är också första steget mot vinter. Och vinter tycker jag INTE om.

Gandalf har varit så mycket ute den här sommaren. Ute i trädgården hela dagarna, ligger nere på stenarna på gången för det mesta. Och har koll. Går sina rundor och kollar så att katterna inte tar över trädgården. På natten har han kommit på att vi har balkongdörren öppen och har börjat med att komma upp och sova på balkongen. Det kommer att bli en ordentlig omställning för honom nu när vi börjar jobba och det börjar bli kallare. Men ännu ett tag kommer vi i alla fall att ha balkongdörren öppen om natten. Vi är väldigt förtjusta i mycket luft när vi ska sova.

Mina pelargoner har trivts den här sommaren. Varm torr sommar, det gillar de. Min klassiker som jag planterade har också växt på. Kolla bara vad den blommar.

Ett par nätter i rad nu har vi äntligen fått vatten. Den närmsta natten kom det en hel del, hoppas att det verkligen lyckades nå nedanför markytan i rabatten. Vi hade hundarnas matskålar på verandan över natten (de får mat samtidigt som oss där ute) och när jag skulle ta in dem så var där flera centimeter vatten i dem. Så det måste ha kommit en ordentlig skur. Perfekt väder det där. Att det regnar om natten och sedan är fint väder på dagen. Vattnet har också satt fart på lite svampar. Som ni såg så hittade jag svamp häromdagen och idag kom maken hem med smörsoppar och kantareller. Alltså blev det svamppasta idag också. Mums! När vi åt ute, som vi har gjort varenda dag den här sommaren, så var det faktiskt lite kallt. Men med infravärmen på så gick det bra ändå.

Det är en lite ledsam känsla, det där när det börjar märkas att hösten närmar sig. Jag älskar att bara kunna gå ut och in utan att bry mig om ytterkläder. Hösten är, som sagt, också fin, men den kräver jacka, så är det bara. Men det är inte mycket att göra åt det, bara att acceptera att den tredje sommarmånaden snart är slut.

Snyft….

Hemokromatos

Här hittar du lite information om hemokromatos. Om min erfarenhet och så har jag samlat en del information jag hittat på nätet.

Jag har skrivit om informationen här och valde då att skapa en sida av all information jag hade om hemokromatos. Det innebär tyvärr att jag tappat kommentarer som fanns till de olika inläggen. Hoppas att ingen tar illa upp! Kommentera gärna på nytt!

Informationen är ganska lång så jag har delat upp den i flera delar. Klicka på den rubrik du är intresserad av så dyker det upp text.

[expand title=”Jag – en mutant” tag=”h4″]
Jag är en mutant. Jo, det är sant. Inte som så att jag får några extra superkrafter eller röntgensyn eller så, men jag har en gen som gör att min kropp inte släpper ifrån sig järn. Ibland brukar jag kalla mig själv för Ionlady, Järnladyn.

Detta kallas för hemokromatos. Jag har sett att det ofta kallas för en sjukdom, men egentligen är det alltså inte en sjukdom utan en genmutation som ärvs. Däremot kan den leda till ett antal olika sjukdomar.

Det finns två olika former av nedärvd hemokromatos. I den ena varianten räcker det att en av föräldrarna har en sådan genmutation. Den andra varianten kräver att båda föräldrarna har en sådan mutation. Jag har den andra varianten. Båda mina föräldrar måste alltså ha ärvt ner den här mutationen till mig. Till mig och till mina båda syskon, vi har alla tre hemokromatos.

Min hemokromatos upptäcktes 2004. Jag hade drabbats av en oerhörd trötthet som bara blev värre och till sist orkade jag ingenting. Eftersom jag visste att du kunde bli trött av järnbrist så hällde jag dessutom i mig alla möjliga sorters järn, till och med Blutsaft. Tills sist gick det åt pipan och jag sjukskrevs för utmattning. Jag hade dock turen att få en väldigt bra läkare som tyckte att min oerhörda trötthet inte var riktigt normal och ville utesluta fysiska orsaker till min trötthet och in kollaps. Vi tog lite blodprov. När vi gick igenom proverna sa läkaren att jag hade högt Hb-värde och högt järnvärde.

Wow – tyckte jag, det är ju jättebra!

Läkaren sa inte så mycket mera då, men nästa gång jag träffade honom sa han att han hade blivit lite misstänksam över mitt höga järnvärde (som ändå inte var exceptionellt högt) och hade pratat med någon på sjukhuset. Han hade blivit rekommenderad att ta ett prov till och det värdet avsåg järnmättnad.
När jag fick det provsvaret så visade det en järnmättnad på 73% (jfr under symptom). I och med detta förklarade han att han ville ta ett gentest. Att få resultatet skulle ta två veckor. Gentester tar tid.

När svaret på gentestet kom så förklarade läkaren att jag hade hemokromatos. Och sedan flyttades ärendet över till sjukhuset och till en hematolog (specialist på blodsjukdomar).

Där fick jag beskedet att jag skulle börja med blodtappning för att få ner mängden järn i blodet. Jag hade inte något jättehögt ferritinvärde, bara 150, men enligt hemotomalogen ska värdet vara under 50 när du har hemokromatos. Jag minns fortfarande den blodgivning efter vilken det kändes som att livet började komma tillbaka. Jag kommer inte ihåg vad mina värden var då, men jag tror att det var då mina värden började hamna under 50. Det är lite lustigt, men det är faktiskt som så att när du har hemokromatos så ska både ferritinhalt (=järnhalt) och järnmättnad vara under 50.

När jag började tappa mig på blod gick jag till medicinkliniken vilket innebär att blodet kastas efteråt. Jag frågade om inte jag kunde gå till blodcentralen istället eftersom jag inte tog några mediciner och efter en läkarkoll så gick det bra. Så numera går jag alltså och lämnar blod på blodcentralen. Jag går och lämnar blod med intervall som en vanlig blodgivare och tar prover en gång om året och det verkar som att mina värden är stabila. Jag har Hb värde som konstant ligger på 145 – ibland lite över, ibland lite under. Mina järnvärden verkar hålla sig under 50.
[/expand]

[expand title=”Mina syskon” tag=”h4″]
I och med att jag diagnostiserades med hemokromatos, som alltså är ärftlig, så skulle mina syskon testas. Jag misstänkte direkt att min syster hade det. Hon har nämligen diabetes typ två, oförklarligt höga levervärden och ledvärk som inte riktigt kan fastställas vara ledgångsreumatism. Och mycket riktigt. Direkt som de fick fram min systers värden kallades hon till sjukhuset. Och hon hade jättehöga järnvärden, en bra bit över 1000. De körde igång med blodtappning direkt. Först en gång varannan vecka, men nu har de ökat på till en gång i veckan.

Troligen beror många av hennes problem på det där med  hemokromatosen. Och det har gjort mig väldigt arg. Jag gick en gång till vårdcentralen och de hittade min hemokromatos efter ett enda besök. Min syster har gått hundratals gånger till läkare och specialister och ingen har ens tänkt tanken hemokromatos. Och ändå var det första jag fick träff på när jag sökte på ordet hemokromatos på nätet en sida som sa att om en person som har diabetes typ II och har oförklarligt höga levervärden bör du testa för hemokromatos. Hade någon jäkla läkare gjort det hade hon sluppit många av sina problem.

Hon fick tappa sig en gång i veckan under en lång period. Hennes läkare sa att under en sexmånadersperiod hade hon bytt blod i kroppen tre gånger. De behandlar hennes hemokromatos annorlunda än min (vi bor på olika ställen). Istället för regelbunden blodtappning så väntar de tills hennes värden stiger och så får hon gå några omgångar då istället.

Min bror visade sig också ha hemokromatos. Ferritinhalt på 500 cirkus. Något som troligen kunde förklara hans ledvärk i händerna. Han går på regelbunden blodtappning så vitt jag förstår (han bor på ytterligare ett annat ställe)
[/expand]

Vad är hemokromatos?

[expand title=”- Lite historik” tag=”h5″]

Hemokromatos beror på en genmutation, jag har läst att ursprunget skulle vara en person för 2.000 år sedan. Hur de nu kan veta det? Personen i fråga måste ha förökat sig ordentligt i alla fall.  Har du hemokromatos så samlas det järn du får i dig  i kroppen istället för att, som hos andra, överskottsjärn försvinner ut via tarmen.  En gång i tiden var det en bra egenskap att ha, därför har den överlevt. Tydligen har forskningen kunnat se att den fanns åtminstone under vikingatiden. En tid då det var väldigt bra för framförallt kvinnor att ha mycket järn i kroppen. Det var nämligen inte ovanligt att kvinnor dog av järnbrist i samband med barnafödande. Kvinnor med hemokromatos överlevde och kunde således få fler barn och även sprida hemokromatosen vidare. Enligt Darwins lag om att den starka överlever så var det de med hemokromatos som var starka under vikingatiden.

Hemokromatos är också vanligare på vissa ställen i världen t.ex. här i Norden. I Sverige kallas den tydligen också emellanåt för Jämtlandsjukan så tydligen har den varit mer vanlig i Jämtland. Den ska också vara vanligare i Italien. Och letar du på amerikanska sajter så är den nog inte ovanlig där heller. I USA går det dessutom att hitta mycket mer information än vad det gör här. Kanske är alla de här platserna sådana där det en gång i tiden varit vanligt med järnbrist?

Det finns inte mycket forskning om hemokromatos. Min teori är att det inte finns några pengar i sjukdomen. Den mesta forskningen betalas av medicinbolag och om det inte finns något för medicinbolagen att vinna så finns det ingen anledning att betala för forskning. Men det är min cyniska teori.

Att det inte finns mycket forskning innebär också att det inte är helt klart hur sjukdomen påverkar ditt liv. Som jag läst kan t.ex. ledbesvär fortsätta även om du fått ner dina värden. Vad jag också läst är att om det upptäcks i tid så har du en helt normal livslängd.

[/expand]

[expand title=”- Allmänna fakta” tag=”h5″]

Hemokromatos är ärftligt och beror på en genmutation. Det är en av de vanligaste ärftliga defekterna i Europa. Den är vanlig även i USA där det också går att hitta lite bättre information än på svenska sajter.

För den variant som jag har krävs att båda föräldrarna har genmutationen. Det finns en annan variant där det räcker att få det från den ena föräldern. Gentest visar vilken sort du har.

I normala fall innehåller vår kropp omkring 5 gram järn. Fyra gram finns i blodet, speciellt då i hemoglobinet i de röda blodkropparna, och omkring 1 gram (något mindre hos kvinnor) finns upplagrat i bland annat levern. Då förråden är fyllda, vägrar tarmen att suga upp järn från födan. Vid primär hemokromatos saknar tarmen denna förmåga att inte absorbera järn och en hemokromatospatient tar tillvara allt det järn som finns i födan, oberoende av om det behövs eller inte. Kroppen har alltså inte någon möjlighet att utsöndra överlopps järn.(Kallar mig alltså ibland för Järnladyn av just den orsaken)

Det tar lång tid, innan järnmängden blir sådan, att den direkt skadar kroppen. Trots att detta är en medfödd sjukdom, där störningen i järnabsorptionen funnits ända sedan födseln, uppstår symtomen ofta först i högre ålder. Och oftast senare hos kvinnor än hos män, beroende på att kvinnor har mens. En patient med en symtomgivande hemokromatos kan ha upp till 50 gram järn lagrat i kroppen, främst levern och bukspottskörteln (pancreas).
Den första fallbeskrivningen av hemokromatos publicerades år 1865. Det har dock konstaterats att detta är en betydligt äldre sjukdom än så. Se vad jag skriver om vikingstiden ovan.

Det jag skriver nedan har jag plockat på mig på olika ställen på nätet. Jag märker att många är här och läser och hoppas på att kunna hjälpa någon.[/expand]

[expand title=”Symptom” tag=”h4″]

Observera att jag inte är någon expert på sjukdomen, det jag skriver här har jag läst någon annanstans.

Det kan ju tyckas att det skulle väl inte vara så farligt att ha för mycket järn. Men det är som med allting annat, för lite eller för mycket skämmer det mesta. Det här kan hända om du har hemokromatos. Så länge du inte har speciellt mycket järn i kroppen, i Initialstadiet, ger hemokromatos inga tydliga symptom. Symptom som du i det här stadiet kan tänkas söka för är;

  • Matthet
  • Trötthet
  • Magont
  • Ledbesvär
  • Sexuell olust
  • Impotens hos män
  • Utebliven menstruation hos kvinnor

För min del var det tröttheten som märktes av, detta trots att mina värden inte var så höga. Och jag har senare märkt att jag blir trött så fort min järnmättnad stiger. Du kan alltså få symptom även om du precis har börjat samla på dig.

Har du börjat samla på sig lite mera järn kan allvarligare symptom dyka upp.

Levern är det organ som först reagerar. Sjukdomen hittas numera oftast vid utredning av förhöjda levervärden, där det inte finns någon annan rimlig orsak till dessa. Levern blir inflammerad, du får fettinlagring i levern, och om sjukdomen inte behandlas, får du småningom levercirrhos. Ifall sjukdomen lämnas obehandlad (därför att den inte upptäckts! – annars behandlas den nog) har patienten en ökad risk att få levercancer på äldre dagar. Det är inte ovanligt att människor anklagas för alkoholmissbruk eftersom levervärden blivit höga. Istället för att tro på vad människor säger och kanske kolla om de har hemokromatos.

Huden kan få en typisk metallgrå pigmentering. Att associera till ”Stålmannen” hjälper en att minnas detta typiska symtom! (det står så överallt – att huden skall bli grå alltså. Men något som min syster fått på nedre halvan av benen och på underarmen och som jag fick lite på båda mina fötter är gulbrunaktig hy – ser nästan solbränd ut – som blir lite hårdare och liksom lite läderaktig – min försvinner nästan helt när järnvärdena är låga, men kommer tillbaka när de stiger)

Pancreas (bukspottskörteln) tar skada av järninlagringen, insulinproduktionen går ner, och som en följd av detta får över hälften av patienterna obehandlade en diabetes mellitus, dvs. diabetes typ II.

Även andra endokrina (hormonproducerande) körtlar tar skada. En nedsatt funktion av könshormonproducerande körtlar kan leda till impotens.

Lederna tar skada. Närmare hälften av patienter med hemokromatos har ledbesvär närmast i form av ledförslitningar. Den exakta orsaken till ledbesvären är okänd. Till skillnad från de andra följderna av hemokromatos så kan ledbesvär fortsätta trots att sjukdomen behandlas, men brukar nog vanligen inte bli alldeles svåra eller invalidiserande. Båda mina syskon hade problem med ledbesvär, min bror har blivit bättre, men min syster har kvar en del besvär.

Hjärtat tar skada av järninlagringen. Obehandlad kan sjukdomen leda till hjärtsvikt och rytmstörningar av olika slag. Vid en oklar hjärtsjukdom hos en medelålders människa bör hemokromatos uteslutas som orsak.

Andra symtom, som kan förekomma, är oklara magsmärtor och neurologiska symtom.

Ifall hemokromatosen inte behandlas, är risken för levercancer ungefär 200 gånger större än för normalbefolkningen, och var fjärde med obehandlad hemokromatos drabbas av levercancer.[/expand]

[expand title=”Utredning” tag=”h4″]

Hur får du veta att du har hemokromatos då?
Klinisk misstanke om hemokromatos skall föreligga vid:

  • Oförklarlig förhöjning av ferritin(järn) eller järnmättnad (jag vet inte vad normalvärdet ska vara, men för någon som har hemokromatos ska det ligga under 50)
  • Oklar aminotransferasstegring eller leverförstoring.
  • Ledaffektion med svullnad och stelhet framför allt i fingerleder
  • Diabetes mellitus typ II
  • Oförklarlig hypogonadism (impotens)

 

Vid dessa tillstånd skall, för att bekräfta eller utesluta hemokromatos, följande analyser göras:

  • s-Järn (s-Fe) och TIBC. Ur vilka transferrinmättnad (järnmättnad) räknas fram (s-Fe/TIBC x 100). Denna är vid hemokromatos mer än 45%, ofta över 70%.
  • s-ferritin, som ger ett mått på järndepåerna i kroppen. Vid hemokromatos är s-Ferritin åtminstone över 200 µg/l, ofta över 1000 µg/l.
  • Vid för hög järnmättnad och ferritin bör genanalys av HFE-genen utföras.

OK- ovanstående är lite svårt att förstå. Jag har bara skrivit av det. På svenska tror jag det står.

  • Mät mängden järn i blodet – ditt ferritinvärde.
  • Mät järnmättnaden i ditt blod – den ska inte vara över 45%

Om båda de här värdena här höga se till att få gjort ett gentest, det är det enda sättet att med säkerhet få veta att du har hemokromatos.

Tänk också på att syskon, och eventuellt barn, troligen också behöver kollas upp om det visar sig att du har hemokromatos. Det är ju trots allt ärftligt.[/expand]

[expand title=”Behandling” tag=”h4″]

Att ha hemokromatos innebär alltså att kroppen inte gör sig av med överflödigt järn. Det går inte att bota, eftersom det inte är en sjukdom utan en genförändring, men det går att hålla styr på den. På något vis måste du alltså få bort järnet.

Det finns dock en verksam behandling och det är venesektion, som är detsamma som åderlåtning eller blodtappning.

Den som har väldigt höga ferritinvärden kan behöva tappas på 400-500 ml blod så ofta som 1-2 gånger i veckan tills järnhalten går ner, vilket kan ta ett år eller mera.

Tanken är att du skall få ner järnhalten så att du har en lätt järnbrist. När du kommit så långt så räcker det med blodtappning 3-4 gånger om året. Något som du måste hålla på med resten av livet.

Ofta får du gå till medicinkliniken eller provtagningscentralen för att tappas på blod. Har du inga andra sjukdomar så kan du be om att få gå till blodcentralen för att bli tappad istället. Här i Sverige är hemokromatos inget hinder för att få bli blodgivare. Min åsikt är att om jag nu ända skall tappas på blod är det väl lika bra att det kommer till nytta.[/expand]

[expand title=”Skall du äta annorlunda?” tag=”h4″]

Hur är det nu? Skall du undvika att äta järn när du har hemokromatos? Enligt min läkare, nej. Han sa: ”Ät som vanligt.”

Det går inte att reglera hemokromatos med hjälp av kosten så det får du göra med hjälp av blodtappningar. Men lite saker kan du tänka på enligt olika källor jag hittat på nätet.

  • Undvik järnberikad mat, alltså mat där järnet är tillagt och inte ingår som en naturlig del.
  • Undvik järntabletter (Såklart!) eller multivitamintabletter som också innehåller järn.
  • Helt OK att äta mat med naturligt järn i.
  • Du kan undvika att laga mat i gjutjärnsgrytor eftersom de släpper ifrån sig järn vid tillagning
  • Har du höga järnvärden bör du vara försiktig med allt för mycket jordgubbar på sommaren. Mycket järn i jordgubbar. (Det rådet fick min syster av SIN läkare)
  • Undvik koncentrerad C-vitamin, typ brustabletter etc. C-vitaminer hjälper till att binda järnet.
  • Helt OK äta att C-vitamin i form av frukt, grönsaker etc.
  • Har du besvär med levern skall du undvika råa skaldjur, typ ostron (hur många det nu är som äter ostron titt som tätt, inte jag) och också rå fisk.
  • Har du besvär med levern skall du naturligtvis också undvika alkohol.[/expand]

 

Hoppas du hittade något som var till nytta. Har du någon info som jag borde skriva in så meddela mig gärna.