Jag var ute och gick med hundarna. Det snöade lite. Jag gick där i mina tankar och så kikade jag ner på trottoaren och såg det här.
Jag blev fascinerad av de där fotstegen. Liksom tvärtom på något sätt. Det brukar vara snö och så är där fotspår i snön. Det här var liksom fotsteg av snö. Så det blev som ett negativ.
Visst är det häftigt att hitta små roliga detaljer.
Idag har det allt varit en spännande dag får jag säga. Förmiddagen var väl ganska normal, men sedan någon gång efter lunch tog jag bilen och hundarna för att åka ut i skogen. På väg ut ur staden kände jag hur det ryckte till. Tänkte att jag kanske kört mot trottoarkanten. Ganska snabbt kände jag att jag hade punka. Körde försiktigt en bit till och hittade ett ställe att köra in bilen på. Går ut. Och visst hade jag punka. Dubbelpunka!!
Jättekul!
Så istället för en långpromenad blev det samtal till försäkringsbolag och lite annat. Det kom en bärgare som körde oss till en verkstad och under tiden som jag gick en promenad med hundarna så fixade de däcken. Jag bytte alla fyra när vi ändå skulle byta två för de var trots allt en fyra-fem år gamla.
När vi kom hem så hade de varit och plogat våran gata. Något som de i princip aldrig gör i vår backe. I vart fall inte när det behövs. Vilket det då inte gjorde idag. Men det ledde trots allt till att det låg vallar in till gården och jag fick stanna bilen på gatan och skyffla rent innan jag kunde köra in bilen.
Och det var det jag hade tänkt skriva om. Min stora otursdag. Men när jag började skriva så var det andra saker som trillade in i huvudet.
Bärgaren var jättetrevlig och väldigt hjälpsam. Han skrattade lite när jag inte visste att jag fick åka med. Jag hade ju funderingar på hur jag skulle ta mig därifrån. Han sa att jag uppenbarligen hade haft turen att inte behöva bli bärgad förut.
Han tog oss till en däckfirma. Där kunde de fixa bilen direkt, det skulle bara ta en halvtimme. Jag behövde alltså varken fundera på hur vi skulle ta oss hem eller på om vi behövde hyrbil. Vi var i ett ganska trist industriområde och jag tänkte att det blir lagom kul att gå med hundarna där en halvtimme. Gick över vägen och efter bara en liten bit såg jag en liten väg som ledde ut mot en åker trodde jag. Visade sig att den gick till ett litet grustag och en liten skog. Hundarna tyckte det var jätteroligt, de kunde till och med få springa runt lösa där. Gandalf hittade fina pinnar. Vi var ute mer än en halvtimme. Så hundarna blev ju riktigt nöjda.
När vi kom tillbaka till däckfirman var bilen klar, hundarna blev klappade och vi åkte hem.
Så visst, jag lyckades paja två däck, men jag fick hjälp snabbt och de som hjälpte mig var trevliga. Och i slutänden så fick vi fyra nya däck på bilen och det var billigare än vad jag hade väntat mig. Hundarna fick en promenad på ett nytt ställe och de hade roligt.
Så egentligen var inte dagen så illa…
Idag har maken åkt till London, fick ett SMS att han är framme. Innan han skulle åka till London så fick jag för mig att han kanske skulle kunna gå in i en konstaffär (med konstnärsartiklar alltså, inte konst) och köpa ett par saker till mig. Det brukar nämligen vara lite billigare i England och det finns liksom lite mer i en konstaffär i London än i den som finns i våran stad. Så jag gick in på nätet för att kolla dels om det kanske fanns en butik i närheten av deras hotel och dels för att se vad den där affären hade som jag kanske kunde beställa.
Jag har fått för mig att jag ska börja testa akvarell lite och då ville jag ha några bra akvarellfärger. Inte de billiga som jag testat hitintills.
När jag gick in på affärens sida så visade det sig att de hade rea. Och i rean ingick gratis porto till bland annat Sverige. Rean de hade visade sig dessutom vara en riktigt bra rea. Många akvarellpryttlar. Och vilken rea! Vi pratar upp till 70 % på vissa av sakerna. Alltså var det inte någon idé att maken skulle behöva ta av sin tid och gå i konstbutiken, det var liksom bara att beställa. Så det gjorde jag. Och som det kan bli ibland när det är rea så blev det kanske något mer klick än vad jag hade tänkt mig.
När paketet kom så var det som att öppna en skatt. Fina kartonger och fina färger.
Nu gäller det bara att måla också! Jag kan inte längre klaga på att jag inte har bra färger.
Jag har skrivit om det tidigare, det här med att vi inte vågar lita på varandra längre. Att vi inte vågar hjälpa den som verkar behöva hjälp för att det finns vägpirater mm. Nu var jag med om det själv.
Häromdagen när jag var på väg hem från mossen så såg jag först en varningstriangel. Sedan såg jag en bil som kört ner i diket. Det såg inte så farligt ut, den hade förmodligen bara halkat ner på snön i ganska låg fart. Jag saktade in lite. Jag hade någon tanke att jag skulle stanna och fråga om de behövde hjälp. Jag hade till och med någon dum tanke om att jag kanske skulle kunna dra upp bilen från diket (dum därför att vår bil inte hade klarat av det).
När jag körde förbi såg jag att det satt fyra killar i bilen och ingen såg skadad ut. Då körde jag vidare. Och hade dåligt samvete för det. Efter en stund mötte jag en bärgningsbil, förmodligen på väg till diket.
Då tänkte jag igen. Det är faktiskt inte samma sak längre om någon kört i diket (OBS – nu pratar jag inte allvarlig olycka). Alla har en telefon idag. De ringer snabbt efter hjälp. Det är inte alltid så lätt för en annan, som ändå är en ganska stor tekniknörd för min ålder, att glömma hur tillgängliga alla är. Du står inte i skogen längre och hoppas att det ska komma en bil. Du sitter inte kvar i bilen och fryser och hoppas att någon ska se dig. Du ringer efter hjälp.
I bilen jag körde förbi satt fyra fullvuxna killar. De hade minst fyra telefoner. De hade ringt efter hjälp.
Min slutsats. Det är inte bara som så att vi inte längre vågar hjälpa varandra. Det är faktiskt som så att vi inte behöver hjälp på samma sätt längre.
Just nu känns det som att det inte händer mycket. Jag jobbar, går ut med hundarna och sover. Det känns som att det är det som hinns, och orkas, med. Januari, februari och delvis mars har alltid varit mina värsta månader. Det är oftast då som vintern kommer och jag gillar inte vinter. Dessutom är det efter nyår och så fort det har varit nyår så börjar min själ längta efter vår. Jag vet, det går inte ihop för fem öre. Min själ börjar tänka vår så fort det varit nyår. Förmodligen är det skåningen i mig.
Det är nästan bara bilder på hundarna och mossen just nu. Men det är för att det är i princip den enda aktiviteten som inte innebär jobb eller sömn. Nästa vecka ska jag faktiskt vara ledig några dagar så då kanske jag hinner med någonting annat. Vi får väl se.
Mossen är ett vinterlandskap just nu. Ser mer ut som en stor tundra. Inte för jag vet hur en tundra egentligen ser ut, men jag kan i alla fall inbilla mig att den skulle se ut så här.
Skogen var lite häftig, stammarna var så mörka och snön så vit, det kändes som att vi gick omkring i en svartvit film. Jag försökte ta bilder, men jag är inte tillräckligt bra på tekniken så jag lyckades inte få fram den känslan i bilderna.
Det är mycket som snurrar i huvudet just nu, vilket är en annan orsak till att jag går så mycket med hundarna. När jag kan gå är det mitt bästa sätt att rensa huvudet. Win-win för mig och hundarna alltså. Och jag är så glad, så glad att jag KAN gå. Hoppas att jag inte går för mycket nu och förstör något annat bara för det. Som saker och ting verkar fungera just nu så skulle det inte förvåna mig.
Jag bara älskar kålpudding. Och kålpudding är något jag verkligen saknat nu när vi inte ätit kött. Så fick jag för mig att jag skulle försöka göra en vegetarisk variant. Med quorn. Eftersom vi äter mejerivaror så stekte jag mitt quorn med lite smör. Och vet ni vad! Det här var en jättegod kålpudding. Jag var helnöjd.
Jag anger mängder här, men det är sällan jag går på några direkta mängder. Använder det kålhuvud jag har och beroende på hur mycket kål det är så anpassar jag mängderna på övriga ingredienser därefter. Inte exakt utan lite utefter vad jag har hemma.
1 dl okokt ris
ca 1 kg vitkål
1 stor purjolök
1 stor gul lök
ev. ett syrligt äpple
300 gr quornfärs
3/4 dl ströbröd
2 ägg
3 dl vatten (ev grönsaksbuljong, men jag använde vatten)
salt
peppar
grönsaksbuljong
olja (plus ev lite smör) till stekning
lite sirap
Det här är inte ett traditionellt sätt att göra kålpudding på, men det är hur jag gör det. För att slippa stå och steka upp all kål och lök i en stekpanna.
Koka riset och ställ det att svalna.
Sätt ugnen på 200 grader.
Strimla kålen, purjolöken och den gula löken. Vill du ha med äpple (ger lite syra till det hela, ingen äppelsmak), skala äpplet och skär det i tunna klyftor. Blanda allting i en bunke. Lägg det sedan i en eller två braspannor, beroende på hur mycket det blev (eller lägg det direkt i braspannan utan att blanda det i en bunke först). Det går bra att ha det riktigt fullt i braspannan, det kommer att krympa mycket. Jag brukar göra mycket kålpudding när jag ändå håller på så då blir det i två braspannor så jag använder det i plural hädanefter.
Salta och peppra. Häll i lite grönsaksbuljong i braspannorna och ställ sedan in dem i ugnen. Inga mängder med buljong, bara en eller två deciliter per panna. Jag har en varmluftsugn så jag kan ha två plåtar i ugnen samtidigt. Kan du inte det så skulle jag nog klämma ner allt i en braspanna.
Häll ströbrödet i en skål, lägg i ägg, vatten och salt och peppar. Rör om ordentligt och låt det stå och dra.
Håll koll på kålblandningen i ugnen. Rör om lite då och då och fyll på med lite buljong om det blir för torrt. Skulle du råka bränna kål som ligger överst behöver du inte bli ledsen. Bara rör runt i kålen och se till att det finns buljong. Det brända brukar koka in i den andra kålen efter hand. Det behöver inte bli brunt, det ska släppa vatten och börja mjukna.
Bryn quornfärsen. Salta och peppra färsen lite.
När kålblandningen är klar låt den svalna lite. Lägg undan lite av den frästa kålblandningen.
Blanda resten av kålblandningen med ris, färs och ströbrödsgäggan i en stor bunke. Häll alltihop i en ugnsfast form.
Lägg resten av kålblandningen på toppen och strimla på lite sirap.
In i ugnen (fortfarande 200 grader) och låt den vara där ca 50 minuter. Skulle ovansidan börja bli lite väl mörk lägg en bit aluminiumfolie ovanpå.
Servera med lingonsylt.
Idag började dagen med att det snöade. Ordentlig. Och det bara fortsatte. INTE vad SMHI hade förespått. Och INTE vad jag ville ha heller. När jag kom hem så var det bara att bita i det sura äpplet och ta ut hundarna. Vi tog oss ut i snön. Hundarna var inte ledsna även om jag var det. Gandalf nästan skrek av lycka när vi kom ut. ”Kasta snöboll!!” skrek han. Och det är hans kasta-snöboll-nu-för-fasiken min.
Det ska tydligen vara kallt nu så långt jag kan se i SMHI-appen. Dvs minst tio dagar framåt. Jag blir alltid så orolig när kylan kommer så här sent. Blir rädd att våren ska bli försenad. Blir rädd för att Vättern ska frysa, vilket brukar leda till att vi förmodligen inte får någon vår alls. Den blir liksom överhoppad då.
Jag tog på mig ordentlig på promenaden och det var bra. Långa dunkappan är väldans bra för då kan jag sitta på mina bänkar utan att behöva ta med mig sittunderlag. Så det gjorde vi. Iggy, som i normalfallet brukar gilla våra bänkbesök tyckte att vi borde gå vidare.
Visst syns det att han inte är helt nöjd. Han är väldigt förtjust när snön är ny. Det verkar vara som så att alla spår doftar mycket mera när snön är ny. Nosen är i marken nästan hela tiden, ner i ett spår, upp en liten bit, ner i nästa spår och eftersom det är Iggy vi pratar om så går det där nosandet i expressfart. Det ser nästan ut som om du spelar upp en film i dubbel hastighet.
Vi hittade istappar som hängde där och var vackra. Och så åt Gandalf upp några också. Is är gott.
De hade skrapat gångarna med någon slags maskin och det hade gjort att gångarna var snorhala. Det hade varit bättre om de inte gjort något alls. SÅ mycket snö var det inte. De som såg oss undrade nog lite grand, jag gick i snön eller dikena bredvid gångarna, och hundarna som inte ville ägna sig åt sådana dumheter gick på gångarna. Folk kanske undrade vem som egentligen var ute och gick med vem.
Inte för att jag gillar det, men det är bara att vänja sig vid kyla ett tag nu.
Nu är det jobbigt väder här tycker jag. Ena dagen är det barmark, jättebra väder för att cykla till jobbet. Sedan kommer det snö, och det är tö, snön smälter och så blir det frost. INTE bra väder för att cykla till jobbet. Så det är liksom vinter ena dagen och vår den andra. Lite besvärligt när huset ligger mitt i en ganska brant backe och jag blir lite skraj helt enkelt när det ligger is på vägen.
Idag tog hundarna och jag en promenad runt mossen. Det var ganska rått, kring nollan, snöade sån där hård snö och så blåste det ganska rejält dessutom. Men runt gick vi. Och hundarna var supernöjda. Vi mötte en människa på hela turen. Det är fördelen med dåligt väder, inte många andra människor som ger sig ut.
Så här såg skogen ut på vissa ställen. Grön och fin.
Och det var gott om vatten även här. Det flödade verkligen.
Här syns det också att det ligger snö på andra ställen i skogen. Snö och is och mycket vatten fanns det på den här turen.
Det där med dåligt väder märks inte så jättemycket av när vi går i skogen. Träden tar mycket vind och även en del nederbörd. Men det är skillnad när vi kommer ut på mossen. Då blir det alltid annorlunda väder. Där är öppet och det verkar alltid blåsa där. Och det finns inte det minsta skydd mot nederbörden. Snön idag var verkligen vass. Det blev huva på huvudet på det ställen det var som värst.
Och de där spångarna blir nedrigt hala när det ligger vatten blandat med is på dem. Men vi är vikingar hundarna och jag så vi travar på.
Syns väl nästan hur kallt det var.
Och vi har våran vanliga ordning när vi går.
Iggy går först.
Jag går i mitten och Gandalf går sist.
Gandalf är nästan alltid sist. Han måste alltid lukta väldigt länge på saker och ting och därför hamnar han sist. Jag brukar säga att Iggy läser rubrikerna, men Gandalf vill läsa hela artikeln.
Och när vi är klara så är hundarna aldrig nöjda, trots att vi gått en rejäl runda. Det är alltid lite tjat för att få in dem i bilen. ”Ska bara…” säger båda två på sitt sätt.
Sedan när vi kommer hem vill inte Gandalf gå ut ur bilen. Han tycker om att ligga i bilen när han väl kommit in i den. Då kommer han på att han kanske var lite trött i alla fall och att han har det väldigt bra där i bilen. Varför ska han vara tvungen att gå ut. Jag brukar kunna lura ut honom med godis, men idag var det inte det minsta intressant med godis. Till sist fick jag titta åt ett annat håll och säga ”vad är det där?” med rätt tonfall. Det går han på varenda gång. Rusar ut ur bilen och undrar vad det är jag ser.
Det är inte alltid den där vovven är så smart. Tur för mig.