Söndag förmiddag sitter vi båda i vardagsrummet. Vi deklarerar, fixar räkningar och tar det lite lugnt. Det känns lite tomt när vi sitter där bara vi. Hundarna är nämligen hos makens föräldrar. Jag ska iväg på tjänsteresa i tre dagar och maken har mycket på jobbet så vi behövde lite hjälp. Eftersom maken var på födelsedagskalas igår tog han hundarna med sig och lämnade dem igår. Jag var också bjuden på födelsedagskalas, men jag är en konstig människa och inte så förtjust i kalas så jag åker inte på dem så ofta. Någon gång ibland är lagom, då blir det trevligt.

Solen skiner och det är fantastiskt väder där ute. Jag har varit ute och tittat lite, hällt i frön till fåglarna. Kollat att min nya syren verkar ha överlevt vintern bra och har ganska stora knoppar.

Precis som syrenerna i rabatten upp mot backen.

Snödropparna har i princip blommat över och tulpanerna är ordentligt på väg upp. Åkte jag till rätt skog skulle säkert blåsipporna blomma. Men idag går dagen till annat.

Inatt har det blivit sommartid. Tyvärr. Det tog tydligen längre tid än vad jag hoppats på, det där med att slippa att ändra om tiden. Tack och lov behöver jag inte åka så himla tidigt i morgon bitti så jag ska nog inte känna av tidsbytet speciellt mycket just imorgon. Vi får se hur det blir dagarna som kommer.

Min packning är klar, mycket packning för tre dagar, men det blir så när jag behöver ha ombyte till kvällen och kläder till att ha på scen. Plus bra reskläder. Jag är involverad i ett jätteroligt projekt just nu, ett projekt som tar nästan hela mig tid på arbetet, men den innebär mycket resor. Eller i alla fall mer resor än vad jag gillar. Det är det enda jag inte gillar med projektet. Mycket resor blir jobbigt både för mig och maken, den som är hemma får ju ta hand om hundarna själv.

Men vintern är äntligen över. Det är bra. Fastän det snöade i förmiddags.

Idag har det fortfarande varit soligt och blå himmel. Kallare än i helgen. Men, det ska erkännas, i solen var det riktigt gott. Befann mig bara i solen en liten stund, men den stunden var skön.

I helgen stod jag flera timmar i solen. Maken hade varit snäll och ställt upp ett tillfälligt planteringsbord till mig precis utanför källardörren och där är det sol länge under dagen. Så där stod jag och planterade och njöt samtidigt av solen.

Jag hade varit på Granngården och shoppat jord och den räcke precis. Men då planterade jag också om alla mina pelargoner och fuchsior. Plus några andra växter som stått i källaren hela vintern. Förmodligen var jag lite sen, men de får vara glada över att få jord över huvudtaget tycker jag.

Det kunde faktiskt varit som så att de fått nöja sig med att stå i den gamla jorden och bara fått lite mera vatten.

Istället står de nu nyplanterade i källaren och väntar på att frostnätterna ska gå över.

I helgen har det verkligen varit vårväder. Sol. Blå himmel. Blåst.

Fantastiskt. Och ett av våra alldeles egna vårtecken har inträffat i helgen.

Att ha verandadörren öppen så både vi och hundarna kan gå ut och in som vi vill.

Som vårtecken betraktat är det nästan ett av de bästa. Det representerar frihet på något sätt.

Idag har vi fantastiskt väder, solen skiner och himlen är blå. Jag går runt och tittar efter mina vårtecken som vanligt. Och idag såg jag ett riktigt härligt ett.

Kolla vem som var och besökte mina krokusar.

Det är väl ett vårtecken så gott som något.

Norröver pratar de om den femte årstiden som börjar någon gång februari- mars. Snö och sol om jag förstår det rätt. Men vi har också en femte årstid. Jag kallar den Nästanvår. Och det är när våren är så nära att du nästan kan ta på den, men den kommer bara inte. Du går och letar vårtecken, och hittar dem också, i form av snödroppar, krokusar och lite tjocka knoppar.

Men värmen dröjer. Det är ingen supervärme som behövs. Bara så mycket att knopparna orkar slå ut. Men den kommer inte. Du går och längtar och längtar. Och så blir det lite frost. Du längtar och ser tulpaner på väg upp. Då kommer det snö. Och knopparna orkar inte slå ut. Riktigt ännu. Men du längtar och längtar.

Det är nästanvår.

Jag brukade aldrig vara nostalgisk. Det som var förbi det var liksom förbi. Men som så mycket annat dumt verkar nostalgi komma krypandes med åldern. Nu händer det att jag tänker tillbaka på tillfällen, platser och händelser med ett visst vemod. När jag läste om att Kockums skulle ge ut emaljerat gods igen (ja det är ett tag sedan nu) så blev jag lite nostalgisk.

När jag växte upp var vi då och då i Finland och bodde i mina morföräldrars gamla torp. I det torpet fanns det inget rinnande vatten. Vatten hämtades i en källa. Bergsvatten kallade mina släktingar det. Det var ett ovanligt gott vatten och mina släktingar brukade ta vatten med sig när de åkte hem till stan för enligt dem blev kaffet aldrig så gott som när det koktes på det vattnet.

Hos oss som stannade i torpet fanns vattnet i en hink i köket. Det var en plåthink och i plåthinken fanns ett gulgrönt mått.

Det var så himla gott att dricka vatten ur det där måttet. Och ljudet som blev i plåthinken när måttet hängdes på hinkens kant och liksom sjönk ner är ett ljud jag fortfarande kan minnas som något väldigt positivt. Godast var vattnet såklart när det kom direkt från källan för då var det alldeles iskallt.

Åter till Kockums. Jag var övertygad om att de skulle ge ut ett sånt mått. Och jag skulle köpa ett sånt. Bara för att liksom. Förstå hur besviken jag blev när det inte kom något mått.

Dumma Kockums. Så det så…