Jag brukade aldrig vara nostalgisk. Det som var förbi det var liksom förbi. Men som så mycket annat dumt verkar nostalgi komma krypandes med åldern. Nu händer det att jag tänker tillbaka på tillfällen, platser och händelser med ett visst vemod. När jag läste om att Kockums skulle ge ut emaljerat gods igen (ja det är ett tag sedan nu) så blev jag lite nostalgisk.

När jag växte upp var vi då och då i Finland och bodde i mina morföräldrars gamla torp. I det torpet fanns det inget rinnande vatten. Vatten hämtades i en källa. Bergsvatten kallade mina släktingar det. Det var ett ovanligt gott vatten och mina släktingar brukade ta vatten med sig när de åkte hem till stan för enligt dem blev kaffet aldrig så gott som när det koktes på det vattnet.

Hos oss som stannade i torpet fanns vattnet i en hink i köket. Det var en plåthink och i plåthinken fanns ett gulgrönt mått.

Det var så himla gott att dricka vatten ur det där måttet. Och ljudet som blev i plåthinken när måttet hängdes på hinkens kant och liksom sjönk ner är ett ljud jag fortfarande kan minnas som något väldigt positivt. Godast var vattnet såklart när det kom direkt från källan för då var det alldeles iskallt.

Åter till Kockums. Jag var övertygad om att de skulle ge ut ett sånt mått. Och jag skulle köpa ett sånt. Bara för att liksom. Förstå hur besviken jag blev när det inte kom något mått.

Dumma Kockums. Så det så…

Hundarna och jag tog en lång promenad. Drygt två timmar i skogen blev det. Och det var så skönt. Åkte på en förkylning i veckan så det var inte dumt att orka lite igen.

Jag är en sådan person som kan bli helt uppfylld av något och under en period är det bara det som gäller. Och så plötsligt en dag är det som var så fantastiskt igår inte längre roligt. Bara så där! När jag gick där i skogen så tänkte jag lite på det, på hur jag kan vara. Då konstaterade jag plötsligt att när det gäller skogen så är det inte så.

Skogen har jag älskat i hela mitt liv, så länge jag kan minnas, och jag kommer nog att älska skogen så länge jag lever. Jag har till och med sagt till maken att när det är dags för min del vill jag bli kremerad och sedan få min aska spridd i skogen.

När jag går i skogen så ser jag alltid nya saker. En ovanligt grön mossa, en särdeles vacker trädstam.

Eller monster. lnga farliga, men monster som gömmer sig i stubbar, stenar och träd. Eller lite överallt. Jag hör skogens röster när jag går där.

Jag ser samma bäck för hundrade gången och för hundrade gången så reagerar jag på hur vacker den är. Rötter som har underliga former.

Knoppar som håller på att bli tjocka som de blir om våren.

Jag tar alltid en massa helt onödiga bilder. Det finns ju så mycket vackert!

Extra roligt är det att gå där med hundarna. Det blir liksom trippellycka på något vis. De får gå runt och göra lite som de vill och jag tror att det är ganska poppis.

Min eloge till skogen.

Jag har länge använt en tekanna som kom från mamma och pappa. En dag lossnade pipen på den. Jag klistrade fast den och kannan fungerade igen. Använde de ett bra tag till. Sedan gick handtaget av. Då tänkte jag att det kunde vara roligt med en ny tekanna. Även om det känns lite taskigt att överge en gammal trotjänare.

En engelsk med en massa blommor på bestämde jag mig för att jag ville ha. Och det blev det. Tog ett tag dock innan jag kunde bestämma mig för om det skulle vara rosor eller vilken blomma det skulle vara. Slutligen blev det faktiskt smultron. Och humlor. Humlor är ju faktiskt väldigt svårt att motstå!

Visst är den fin?

Vet inte varför, men jag älskar de där överdådigt blommiga och lite bulliga engelska tekannorna. Jag tror faktiskt till och med att teet är lite godare i dem. Jag har haft tekannan ett tag nu och blir bara alltmer förtjust  i den. Och när jag tänker efter så är det nog inte som så att jag bara tror att teet blir godare, jag är nog faktiskt helt övertygad om att kannan gör godare te.

När jag var ute och gick med hundarna så såg jag flera träd som på håll såg ut som att de höll på att bli gröna. Det kändes som en liten värme i hjärtat. Jag gick lite närmare för att titta, men då visade det sig att det var inte blad. Istället var det olika sorters träd med hängen. Men hängena var så stora och så många att träden såg nästan gröna ut.

Det är så härligt att våren är på gång. Jag hoppas och tror att det är för sent för vintern att komma nu. Vi ska få både frost och snö nästa vecka enligt SMHI. Men det är ändå vår på väg. Den går nog inte att stoppa nu. Och med våren hoppas jag på att få tillbaka lite kraft. Mina krafter brukar börja krympa i takt med att vintern går. Är det en sen vår så kan det vara som så att det finns nästan inga krafter kvar alls när det blir vår. Därför hoppas jag alltid på tidig vår. Så att jag inte är alldeles urlakad när vintern tar slut.

Att ljuset är på väg tillbaka är ju en sak som stärker vår del av världen. Nu har det varit sol några gånger och nu börjar det synas människor som sitter med sina ansikten lyfta mot solen. Tänk så vi längtar hela vintern vi här uppe i nord. Efter solens ljus. Jag har förstått att många från andra länder tycker vi svenskar är konstiga när vi sitter där med ansiktet mot solen.

De skulle bara veta…

Nu kommer faktiskt våren. Det kommer så klart att vara en del bakslag som det alltid är. Läste t.ex. att det troligen ska snöa i veckan som kommer, men det är så som det är. Det blir vår i alla fall.

OK, det är inte som så att det finns blåsippor eller något annat i skogen (även om jag såg vintergäcken blomma i en trädgård vi gick förbi). Men ändå så känns det som vår i skogen. Färgerna är plötsligt lite starkare, det bruna lite brunare och mossan lite grönare. Det är liksom en känsla.

Jag går runt och bara njuter. Det är lite lerigt på marken bitvis, men det håller på att torka till, vilket innebär att marken inte är så kall längre. Igår tog vi oss en lång promenad vovvarna och jag och den här gången var det inte någon risk att halka på snön. För den fanns inte där längre.

Iggy kollar in bäcken. Inte för att den hindrar honom för att ta sig över, men det ser annorlunda ut mot vad det brukar göra, mycket vatten som brusar. Och är det något Iggy tycker är misstänksamt är när det inte är som det brukar vara.

Mycket riktigt tog han sig enkelt över bäcken, det visade sig dock vara lite svårare för Gandalf och mig. Det slutade med att jag gick lite i bäcken. Något som gick bra eftersom kängorna är vattentäta. Gandalf gick det också bra för när han väl bestämde sig, men det tog en stund innan han kunde bestämma sig för var han skulle gå.

I morgon påstås det att det ska bli sol och elva plusgrader här hos oss. Det tycker jag känns skönt. Även om det egentligen är för varmt för årstiden. Men jag är ju så erbarmligt trött på vinter. Att ljuset kommer tillbaka är så himla härligt. Snön försvinner snabbt när värmen kommer.

I lördags var det soligt här och även tögrader. Jag tog hundarna ut i skogen där det visade sig vara mera snö än hemmavid.

Det var jobbigare snö än vanligt dock. Eftersom det var töväder så ville den där snön glida under fötterna på mig hela tiden. Något som var ganska jobbigt i backarna. Men vackert var det. Att höra dropp, dropp och se solen skina.

I söndags var vi bjudna på brunch med hela makens familj. Det var riktigt trevligt. Mysigt gammalt hus med brasa som brann för fullt. Jag menar, brunch är väl alltid gott! På vägen hem stannade vi till och shoppade ost. Bland annat det här underverket.

Som faktiskt är ännu grönare i verkligheten. En sådan grön sak går ju inte att motstå! Det var någon slags pestoost och även om den kanske inte riktigt smakade ost så var den väldigt god!

Och nu har vi haft en måndag med massor av sol och ännu mera snö har försvunnit, imorgon och kommande dagar med plusgrader. Så kanske, kanske det faktiskt BLIR vår nu…