Att ibland vara lite nostalgisk

Jag brukade aldrig vara nostalgisk. Det som var förbi det var liksom förbi. Men som så mycket annat dumt verkar nostalgi komma krypandes med åldern. Nu händer det att jag tänker tillbaka på tillfällen, platser och händelser med ett visst vemod. När jag läste om att Kockums skulle ge ut emaljerat gods igen (ja det är ett tag sedan nu) så blev jag lite nostalgisk.

När jag växte upp var vi då och då i Finland och bodde i mina morföräldrars gamla torp. I det torpet fanns det inget rinnande vatten. Vatten hämtades i en källa. Bergsvatten kallade mina släktingar det. Det var ett ovanligt gott vatten och mina släktingar brukade ta vatten med sig när de åkte hem till stan för enligt dem blev kaffet aldrig så gott som när det koktes på det vattnet.

Hos oss som stannade i torpet fanns vattnet i en hink i köket. Det var en plåthink och i plåthinken fanns ett gulgrönt mått.

Det var så himla gott att dricka vatten ur det där måttet. Och ljudet som blev i plåthinken när måttet hängdes på hinkens kant och liksom sjönk ner är ett ljud jag fortfarande kan minnas som något väldigt positivt. Godast var vattnet såklart när det kom direkt från källan för då var det alldeles iskallt.

Åter till Kockums. Jag var övertygad om att de skulle ge ut ett sånt mått. Och jag skulle köpa ett sånt. Bara för att liksom. Förstå hur besviken jag blev när det inte kom något mått.

Dumma Kockums. Så det så…