Det tackar vi för

För min del tycker jag sommaren hitintills har varit bra. Vi har de flesta dagar inte haft så himla varmt, vilket jag är mycket nöjd med. Jag vill kunna röra mig, kunna vara ute i naturen med hundarna utan att mer eller mindre dö av värmeslag.

Något som jag inte varit så nöjd med är vattenbristen. Vi har fått väldigt lite vatten här där vi bor. Förra sommaren i princip ingenting, och i vinter var det väldigt lite snö så det blev inte direkt någon påfyllning. Direkt som våren kom så gick det ut varningar om risk för skogsbrand. Och de har varit kvar sedan dess.

Söndagen har dock varit en regnig dag. Från klockan sex någon gång i morse till kvällningen.

Det har dock inte regnat hela tiden, faktum är att det har lyckats vara uppehåll varje gång vi har varit ute och gått med hundarna. Även om jag och hundarna (vet dock inte hur mycket de tittade) kunde se hur regnet vräkte ner nere i stan. Ganska häftigt att stå högt upp och se det. Trodde det skulle komma till oss eftersom det kröp sakta mot vår destination, men det stannade  upp innan det riktigt kom fram.

Gandalf har däremot inte varit riktigt nöjd. Han har knappt kunnat ligga ute i trädgården på hela dagen. Vilket är rena rama katastrofen enligt honom. Istället har han legat på en torr bit av verandan och sett olycklig ut. Som ni troligen vet är hundar otroligt duktiga på det. Att se olyckliga ut alltså. Förutom regnet så har det åskat lite också. Ytterligare en orsak för hundarna att se olyckliga ut.

Men jag har varit desto gladare. Även om det skulle behövas några dagar till med regn så är jag glad över den vi har haft.

Så en dag med regn. Perfekt väder!

 

Järnbakterier

När jag var i Härjedalen så gick vi en kortare runda där det fanns information om växter och annat i naturen. Där fick jag lära mig något helt nytt. Att det finns något som heter järnbakterier.

Alltså bakterier som lever på järn! Att omvandla järn. Och det bildas då hinnor på vattnet. Hinnor som ser ut som olja. Såna hinnor har jag sett förut. Framförallt på mossen. Jag har bara tänkt att det varit föroreningar. Något som folk tagit dit som släppt ifrån sig lite olja. Det hade ju liksom inte varit förvånande.  Att människor skulle slänga skräp i naturen menar jag. Händer ju precis hela tiden.

Istället är det alltså små bakterier. Som omvandlar järn från tvåvärt till trevärt. Fråga mig inte vad det betyder för det har jag inte den minsta aning om, men visst låter det nästan lite scifi?

Check på den

Snart är två veckors semester till ända och jag har ännu inte lyckats komma in i rätt semestermood. Jag har tre veckor kvar så vi får väl hoppas att den kommer. Det har varit ett intensivt år sedan förra semestern så det går väl inte över bara så där.

När vi kom hem från Härjedalen så var både hallon och röda vinbär mogna. Hallonen plockar jag till min frukost på morgonen och de röda vinbären har just fått bidra till årets första vispegröt.

Vispegröt hör sommaren till. Visst det går att göra på frysta bär, men det är liksom inte samma sak. Därför är det sommarmat.

Så nu är årets första vispegröt äten. Check  på det! Vi får väl se om det blir någon blåbärskaka innan semestern är slut.

Monster i fjällnaturen

Om du har läst på min blogg tidigare så vet du att jag ofta hittar monster i naturen. Kanske egentligen är det inte alltid monster, det kan faktiskt röra sig om vänliga varelser, men  jag kallar det för monster i alla fall. Det låter liksom lite mer spännande.

Även i Härjedalen så lyckades jag hitta ett. Vi var vid en kanjon som hette Fiskhålsgraven. Där på ena kanten så såg jag plötsligt en profil som jag lyckades fånga med kameran.

När jag såg fotot så visade det sig att den där profilen var ännu mer markerad och tydlig än vad jag tyckte på plats. Här är den lite uppförstorad.

Visst är den häftig! Buskiga ögonbryn, stor näsa, tydliga läppar och en riktigt rejäl haka. Den har till och med hår!! Och ett öga! Undrar om det är ett troll som kom fram där och kikade i Fiskhålsgraven.

Råg- och havregrynsfrallor

Jag fick för mig att rensa lite i skafferiet. Vilket helt klart var en välgärning. Sånt som behöver göras med jämna mellanrum. Bland annat så såg jag att jag hade en massa mjöl där i skåpet. Alldeles för mycket. Kände att jag måste göra något med det. Så idag bakade jag 40 lite grövre frallor. Konstaterade dock att jag, för att göra av med det mjöl jag har, måste köpa mera mjöl. Nästan allt mjölet som jag har är grovt mjöl och jag behöver helt enkelt vetemjöl för att lätta upp degarna lite. Men de här blev väldans goda och det är liksom lika bra att göra en rejäl sats när du ändå bakar.

Ingredienser

1,2 liter vatten
50 gram jäst
3,5 tsk salt
4 dl havregryn
1 dl vetekli
1 dl matolja (raps- el oliv)
8 dl fint rågmjöl
17-19 dl vetemjöl

ägg att pensla med
havregryn till att strö över

Gör så här

Vispa ut jästen i en del av vattnet. Häll i resten av vattnet, oljan och saltet.

Blanda i havregryn och vetekli.

Blanda i det grova mjölet och se till att det är mixat ordentligt.

Blanda i vetemjölet.

Kör några minuter i din assistent eller var din egen assistent och blanda för hand. Är degen lite lös så är det bara bra.

Häll mjöl över degen och låt den jäsa i ca 45 minuter.

När degen är färdigjäst dela upp den i 40 delar och rulla ut bullar.

Sätt ugnen på 250 grader.

Låt bullarna jäsa till dubbel storlek, vilket brukar ta ca 30-45 minuter.

Pensla med uppvispat ägg (blanda med några saltkorn och några droppar vatten så går det enklare att pensla) och strö över lite havregryn.

Baka i 10- 15 minuter beroende på ugn.

Sen tog vi några nybakta bullar och åt dem tillsammans med en kopp te på verandan.

Det var gott!

De föräldralösa

I maj var det ett par kanadagäss som kläckte sex ungar. Söta små dunbollar.

Varje gång våra promenader gick förbi deras domäner så har vi kikat in till familjen för att kolla hur det går.

Sedan en dag, strax efter skolorna slutat så upptäckte jag att ungarna var ensamma. Inga föräldrar där. Och tro mig, det gick inte att undgå föräldrarna. Kom du bara det minsta lilla för nära deras ungar så fick du veta att du levde. Men plötsligt var föräldrarna inte där längre. Antingen var de döda eller så hade de blivit bortskrämda. Jag skulle tro det senare. Vi såg nämligen att någon slagit upp ett partytält och firat studenten där. Med högtalare och hela konkarongen. Trots att det inte är tillåtet att göra det. Min teori är att deras party skrämt bort föräldrarna.

Ungarna var ganska stora, men inte stora nog för att bli lämnade av sina föräldrar. Jag har varit ganska orolig för hur de skulle klara sig. Tur i oturen är att den plats där de blivit övergivna är ett bra matställe för Kanadagäss och ungarna har fortsatt att växa och överleva. Gått omkring tillsammans alla sex, hela tiden.

Igår, efter att vi varit borta en vecka, gick maken förbi deras boställe och kom hem och berättade att de var kvar. Och idag gick jag förbi själv. De var kvar. Börjar se fullvuxna ut. Även om de såg ganska roliga ut när de stack stjärten i luften och plockade något nere i vattnet. Det var inte den där självklara balansen utan fötterna viftade ganska mycket som ett stöd för att hålla kroppen upprätt.

Men jag kan inte låta bli att undra vad som kommer att hända med dem? De har ingen som visar dem att de ska börja flyga, de måste nämligen vara flygga vid det här laget. Ingen som visar dem att när det blir vinter ska de ta sig söderut. Eller är deras instinkt så stark att de kommer att veta det ändå?

Det här kanadagåsparet har haft ungar där förut och jag vet att i normalfallet hade de varit bortflugna hela familjen vid det här laget. Men de här ungarna stannar kvar.

Hur ska det gå?

Att vara ute på tur med hundarna

Något av det bästa jag vet är att vara ute i naturen. Att åka till olika ställen och se olika sorters natur är därför alldeles fantastiskt härligt. Vi har varit i Alperna och vandrat ganska många gånger och de vyer du ser där är helt fantastiska. Vyerna i de svenska fjällen är lika fantastiska, men annorlunda. I Alperna slås du mycket av de höga bergen och de djupa dalarna. I fjällen är det vidderna som fascinerar.

Det är inte bara vi som gillar att vara ute. Hundarna njuter när vi är ute tillsammans. Det är nog nedärvt. Att gå tillsammans, ta sig framåt.

Gandalf tycker om att gå, men han är också duktig på att ta paus. Hittar alltid något bra ställe att lägga sig ner och ta igen sig. Vilket är bra eftersom vi kommer att gå igen om en stund.

Iggy däremot är inte alltid lika duktig på att pausa. För hans del gäller det att vara först. Och högst upp.

Det är verkligen inte något problem att ha dem med sig. Tvärtom så är deras närvaro något som gör turen ännu bättre. Stugan vi hyrde var också perfekt för att ha hundar med sig. Dels var det som så att ägarna hade hund, vilket märktes på att där fanns både en hundsäng och vatten och matskålar. Dels så fanns det staket – eller ett gärde – runt trädgården, vilket gjorde att vi kunde släppa ut hundarna utan att vara rädda för att de skulle rusa iväg någonstans. Även om vi inte vågade lämna Gandalf utan tillsyn, så när han var ensam ute fick han vara kopplad till en långlina. Han är nämligen en rymmare. Inte så att han skulle rymma och aldrig komma tillbaka, men han är en mästare på att hitta ställen att ta sig ut på. Och om han hittar ett sådant ställe skulle han inte tveka att ta sig en egen liten tur.

På vandring så fick hundarna ofta gå emellan oss (även om Iggy gärna hade gått först) – på så vis kunde vi låta dem gå nästan lösa. De hade koppel, men vi höll inte i kopplen så hundarna drog kopplen efter sig. Jag gick ofta sist och fick se till att inte Gandalf stannade alltför länge på olika ställen. Han vill nämligen lukta ordentligt när han är ute och går.

Inte så illa. Att vara del av en flock. En flock som vandrar.

I Härjedalen

Igår kväll kom vi tillbaka från en vecka I Härjedalen. Där har vi ”klättrat” på berg. Här ser ni ett exempel på det.

Bergsbestigaren Iggy Pop

Jag tycker inte om att skriva på bloggen om att vi är bortresta förrän vi kommit hem eftersom det är aldrig är möjligt att veta vem som håller koll.

Vi har hyrt en stuga i Funäsdalen och det var jättefint där. Kolla bara utsikten från huset.

Och visst fanns där mygg, men inte alls i den omfattning vi hade förväntat oss. Trots att vi bodde nära en sjö.

Vi har hamnat i ”bilkö” ett antal  gånger.

Har sett så många söta renkalvar.

Vi har sett rävar, tjäder, tranor och faktiskt en björn. När vi åkte upp så sprang en björn över vägen. Det var inte en fullvuxen björn, men i alla fall. Jag har aldrig sett en björn på riktigt (och då menar jag inte i djurparker) så det var riktigt roligt. Även om det bara var på en väg.

Vi har haft väldigt fint väder och vi har gjort fina vandringar. Jag ska gå igenom mina bilder (som inte alls blev så fina som utsikterna var) och berätta lite mer om våra strapatser en annan dag.