Idag har det fortfarande varit soligt och blå himmel. Kallare än i helgen. Men, det ska erkännas, i solen var det riktigt gott. Befann mig bara i solen en liten stund, men den stunden var skön.

I helgen stod jag flera timmar i solen. Maken hade varit snäll och ställt upp ett tillfälligt planteringsbord till mig precis utanför källardörren och där är det sol länge under dagen. Så där stod jag och planterade och njöt samtidigt av solen.

Jag hade varit på Granngården och shoppat jord och den räcke precis. Men då planterade jag också om alla mina pelargoner och fuchsior. Plus några andra växter som stått i källaren hela vintern. Förmodligen var jag lite sen, men de får vara glada över att få jord över huvudtaget tycker jag.

Det kunde faktiskt varit som så att de fått nöja sig med att stå i den gamla jorden och bara fått lite mera vatten.

Istället står de nu nyplanterade i källaren och väntar på att frostnätterna ska gå över.

I helgen har det verkligen varit vårväder. Sol. Blå himmel. Blåst.

Fantastiskt. Och ett av våra alldeles egna vårtecken har inträffat i helgen.

Att ha verandadörren öppen så både vi och hundarna kan gå ut och in som vi vill.

Som vårtecken betraktat är det nästan ett av de bästa. Det representerar frihet på något sätt.

Idag har vi fantastiskt väder, solen skiner och himlen är blå. Jag går runt och tittar efter mina vårtecken som vanligt. Och idag såg jag ett riktigt härligt ett.

Kolla vem som var och besökte mina krokusar.

Det är väl ett vårtecken så gott som något.

Norröver pratar de om den femte årstiden som börjar någon gång februari- mars. Snö och sol om jag förstår det rätt. Men vi har också en femte årstid. Jag kallar den Nästanvår. Och det är när våren är så nära att du nästan kan ta på den, men den kommer bara inte. Du går och letar vårtecken, och hittar dem också, i form av snödroppar, krokusar och lite tjocka knoppar.

Men värmen dröjer. Det är ingen supervärme som behövs. Bara så mycket att knopparna orkar slå ut. Men den kommer inte. Du går och längtar och längtar. Och så blir det lite frost. Du längtar och ser tulpaner på väg upp. Då kommer det snö. Och knopparna orkar inte slå ut. Riktigt ännu. Men du längtar och längtar.

Det är nästanvår.

Jag brukade aldrig vara nostalgisk. Det som var förbi det var liksom förbi. Men som så mycket annat dumt verkar nostalgi komma krypandes med åldern. Nu händer det att jag tänker tillbaka på tillfällen, platser och händelser med ett visst vemod. När jag läste om att Kockums skulle ge ut emaljerat gods igen (ja det är ett tag sedan nu) så blev jag lite nostalgisk.

När jag växte upp var vi då och då i Finland och bodde i mina morföräldrars gamla torp. I det torpet fanns det inget rinnande vatten. Vatten hämtades i en källa. Bergsvatten kallade mina släktingar det. Det var ett ovanligt gott vatten och mina släktingar brukade ta vatten med sig när de åkte hem till stan för enligt dem blev kaffet aldrig så gott som när det koktes på det vattnet.

Hos oss som stannade i torpet fanns vattnet i en hink i köket. Det var en plåthink och i plåthinken fanns ett gulgrönt mått.

Det var så himla gott att dricka vatten ur det där måttet. Och ljudet som blev i plåthinken när måttet hängdes på hinkens kant och liksom sjönk ner är ett ljud jag fortfarande kan minnas som något väldigt positivt. Godast var vattnet såklart när det kom direkt från källan för då var det alldeles iskallt.

Åter till Kockums. Jag var övertygad om att de skulle ge ut ett sånt mått. Och jag skulle köpa ett sånt. Bara för att liksom. Förstå hur besviken jag blev när det inte kom något mått.

Dumma Kockums. Så det så…

Hundarna och jag tog en lång promenad. Drygt två timmar i skogen blev det. Och det var så skönt. Åkte på en förkylning i veckan så det var inte dumt att orka lite igen.

Jag är en sådan person som kan bli helt uppfylld av något och under en period är det bara det som gäller. Och så plötsligt en dag är det som var så fantastiskt igår inte längre roligt. Bara så där! När jag gick där i skogen så tänkte jag lite på det, på hur jag kan vara. Då konstaterade jag plötsligt att när det gäller skogen så är det inte så.

Skogen har jag älskat i hela mitt liv, så länge jag kan minnas, och jag kommer nog att älska skogen så länge jag lever. Jag har till och med sagt till maken att när det är dags för min del vill jag bli kremerad och sedan få min aska spridd i skogen.

När jag går i skogen så ser jag alltid nya saker. En ovanligt grön mossa, en särdeles vacker trädstam.

Eller monster. lnga farliga, men monster som gömmer sig i stubbar, stenar och träd. Eller lite överallt. Jag hör skogens röster när jag går där.

Jag ser samma bäck för hundrade gången och för hundrade gången så reagerar jag på hur vacker den är. Rötter som har underliga former.

Knoppar som håller på att bli tjocka som de blir om våren.

Jag tar alltid en massa helt onödiga bilder. Det finns ju så mycket vackert!

Extra roligt är det att gå där med hundarna. Det blir liksom trippellycka på något vis. De får gå runt och göra lite som de vill och jag tror att det är ganska poppis.

Min eloge till skogen.

Jag har länge använt en tekanna som kom från mamma och pappa. En dag lossnade pipen på den. Jag klistrade fast den och kannan fungerade igen. Använde de ett bra tag till. Sedan gick handtaget av. Då tänkte jag att det kunde vara roligt med en ny tekanna. Även om det känns lite taskigt att överge en gammal trotjänare.

En engelsk med en massa blommor på bestämde jag mig för att jag ville ha. Och det blev det. Tog ett tag dock innan jag kunde bestämma mig för om det skulle vara rosor eller vilken blomma det skulle vara. Slutligen blev det faktiskt smultron. Och humlor. Humlor är ju faktiskt väldigt svårt att motstå!

Visst är den fin?

Vet inte varför, men jag älskar de där överdådigt blommiga och lite bulliga engelska tekannorna. Jag tror faktiskt till och med att teet är lite godare i dem. Jag har haft tekannan ett tag nu och blir bara alltmer förtjust  i den. Och när jag tänker efter så är det nog inte som så att jag bara tror att teet blir godare, jag är nog faktiskt helt övertygad om att kannan gör godare te.