Mera Vovve

Det är jobbigt med sjukdomar. Och det är på ett sätt jobbigare när någon annan har dem. Även när denna annan är en hund. Naturligtvis är det värst för den som har sjukdomen, men det är jobbigt att vara orolig också.

Som jag skrev sist fick Iggy kortison och plötsligt var han som vanligt igen. Men sedan kom natten efter. Natten efter första kortisondosen hände inget särskilt och vi var bara glada. Natten efter kom det hosta. Iggy hostade och hostade. Hjärthosta som jag kallar det. Det beror på att kroppen samlar vatten och den vätskedrivande tabletten klarar inte av att driva ut det. Kortison är ju sådant som också kan leda till att kroppen samlar på sig vattten så det kanske blev dubbelt upp, vad vet jag, men han hostade och hostade. Varken maken eller jag kunde sova, inte för hostandet i sig utan för oron. Skulle det plötsligt samlas så mycket vätska i lungorna t.ex. så att han inte kunde andas? Ett par, tre timmar höll han på. Sedan slutade han plötsligt helt och hållet. Ingen hosta alls. Han bara sov. Jag tror att vi båda var tvungna att kolla in honom så att han inte kolat vippen där på golvet. Nej, han sov.

Nästa dag tog vi kontakt med veterinären och vi ändrade doseringen på kortisonet. Och nu är han plötsligt bra igen. Eller som tidigare. Riktigt bra kommer han väl aldrig att bli igen, jag menar förutom hjärtfelet håller han dessutom på att bli gammal. Men han och jag tog en kvällspromenad igår kväll och han travade på som tusan, och bestämde dessutom att vi skulle gå en ganska lång promenad.

Så nu är vi där igen. Iggy mår bra. Han käkar ben, han skäller på Ville, han stöttar Ville i att skälla på sådana som går förbi och han ser fram emot att gå ut. Han är inte deppig.

Den 10 september ska han tillbaka till den veterinären som  han går till för hjärtat. Han är so m en åldrande människa, käkar han 4 mediciner om dagen.