I fredags var vi ute och tog en gemensam långpromenad alla fyra. En rejäl långpromenad. Dagen efter var Iggy väldigt stel och det var jobbigt för honom att resa sig. Vi tänkte först att det var ansträngning, att han kanske fått typ träningsvärk. Han börjar ju trots allt bli gammal och just så kan det bli för mig också. Lite senare kunde vi konstatera att det största problemet verkade vara i ena frambenet. Han skrek när vi rörde det. Vilket i sig inte behöver betyda så mycket alltid eftersom Iggy är en riktigt skådis och skriker ibland när det inte gör ont också. När han tror att vi ska göra något dumt. Som att klippa klor. Men vi kunde se att han HADE ont för han ville knappt gå på benet och han bara låg ner. Ville inte röra sig alls helst. Alltså dags för ett veterinärbesök. Vi fick inte tid direkt utan fick vänta någon dag. För att Iggy skulle komma ut och få sina behov gjorda så tog vi bilen och körde honom till något ställe där vi kunde bära honom någonstans där det luktade som andra hundar. När det var dags för veterinärbesöket hade han inte uträttat nummer två på ett drygt dygn.
Hos veterinären sa de att de misstänkte att han hade en autoimmun sjukdom, vilket tydligen innebär att kroppens immunförsvar får för sig att attackera den egna kroppen. I Iggys fall misstänkte de polyartrit. Att immunförsvaret attackerade hans leder. För att testa om denna prognos stämde skulle han få en kortisondos. Om det stämde så skulle den dosen hjälpa ganska snabbt. Annars stämde inte prognosen. Igår vid lunch fick Iggy sin första kortisondos. Bara några timmar senare hade han knappt ont i benet alls längre och lite senare gick han nästan som vanligt. Idag har vi varit ute på promenader och han hoppar upp och ner i soffan precis som förut. Från att vi fått bära honom överallt. På bara några timmar. Jag var ute med honom igår kväll och när jag såg att han ville gå, att han uträttade sina behov och sedan ville fortsätta gå så nästan grät jag. Det kändes som ett mirakel. Veterinärens prognos verkar stämma.
Nu ska vi inte ropa hej eftersom det kan hända att det kommer tillbaka, men jag låter bli att tänka på det. Just nu har vi våran jycke tillbaka och jag är SÅ tacksam.
Jag hade ingen aning om att kroppen kan göra så. Har hört talas om autoimmuna sjukdomar, men har inte funderat så mycket på det.
För min del hade det gärna kunnat fortsätta vara så.
Lille Iggy. Ändå otroligt vad man kan ”fixa” idag, tänk att få ett så snabbt resultat! Hoppas ni hittar ett sätt som funkar för honom med doserna så han slipper ha ont och kan fortsätta promenera länge till.
Ja, vi kan önska det. Tyvärr tror jag att hans tid börjar bli räknad. Jag vill bara inte inse det. Men det var oavsett skönt att han inte hade ont längre.