Ett sista farväl

Nu har vi haft begravning för Iggy. Precis som med Gandalf fick vi honom kremerad och den lilla lådan har nu begravts i vår trådgård. Det var en fin träask med Iggys namn på en liten plakett. Iggy fick med sig en Chewy chomps och en blomma. Iggy älskade Chewy chomps. Och tuggben. Gandalf fick med sig en tennisboll, men Iggy fick Chewy chomps. Det var en tradition att varje gång vi varit och handlat och kom hem med kassar så skulle det vara en Chewy chomp. Vi letade i kassarna tillsammans till dess att vi hittade en Chewy. Tuggben fick han de flesta kvällar som en kvällsritual. Först en Dentastix och sedan fick de leta tuggben. Till och med sista kvällen i hans liv låg han och tuggade ben frenetiskt. Han hostade och tuggade och hostade och tuggade. Jag förstår verkligen det där de gjorde förr. Att skicka saker med sina döda. Det känns liksom rätt.

Iggy fick ligga tillsammans med Gandalf i trädgården. På ett ställe som inte någon kommer att gräva upp i första taget. Vi åt smörgåstårta, för det ska du göra på en begravning. Och drack kaffe.

Som en eloge till en liten älskad hund så ska jag berätta om de små saker jag saknar.

Jag saknar någon som blir extra glad när jag kommer hem, någon som ylar så jag hör det när jag stiger ur bilen eller kör in cykeln på infarten. Ville blir glad, men inte tillnärmelsevis lika glad.

Jag saknar någon som står nedanför trappan på morgonen när jag går upp. Viftandes på svansen och med minen ”kommer du nu äntligen matte”.

Jag saknar någon som, när vi varit tillsammans på övervåningen, går efter mig i trappan, men stannar på den övre trapphalvan för att vi ska kunna gosa genom trappräcket när jag kommer ner på den nedre trapphalvan.

Jag saknar någon som blir överlycklig av att höra ordet  pizzakanter.

Jag saknar en blöt nos som puffar på mig. ”Ser ut som att du inte har någon bättre att göra än att klappa mig en stund”.

Jag saknar någon som håller koll på mig när jag går in i ett annat rum och stannar där ett tag. Någon som kommer och kollar om hörnet ”Vart tog du vägen?”

Jag saknar besvärliga hundpromenader. Det är SÅ mycket enklare att att ta en promenad med bara en hund. Lätt att fixa hundmöten, att träna hunden att gå fint och att möta folk på en smal stig i löpspåret. SÅ mycket enklare. Men SÅÅÅ mycket tråkigare. Ingen dynamik och mycket mindre glädje.

Jag saknar en svans som ihärdigt bankar på ytterdörren när jag tar på mig jackan för att gå ut på hundpromenad.

Jag saknar att tänka på när jag kokar pasta att slänga i lite extra så att Iggy som älskar pasta får sitt. Han som kände doften av pasta så fort vi började koka. Men så kommer jag på hur det är och lägger i exakt mängd istället.

Jag saknar någon som känner när jag mår dåligt eller är sjuk, kommer fram och bara håller sig nära.

Och detta är bara lite av det jag saknar.