Boken när den håller på att slå ut. Skiner ljuset igenom lövverket så blir det så grönt. Nästan overkligt grönt. Och sen när löven blir lite äldre så blir de nästan som läder och då blir allting ganska mörkt istället. Förmodligen är det vad som gör att det oftast inte växer så mycket annat under bokarna. Utom just på våren då vissa bokskogar är översållade med blåsippor (eller vitsippor för den delen). Men innan de får läderartade blad så är boken som en hjälte i en saga. Med ett magiskt sken. Som blir ännu skarpare bara för att marken oftast är brun av förra årets löv.
När jag var yngre bodde jag i Kristianstad. Utanför Kristianstad ligger Balsberget som är ett naturreservat. Dit brukade jag åka varje vår de åren jag bodde i Kristianstad. För att njuta av ljuset i bokskogen som fanns där. Det tänker jag på varje gång jag ser bokträd på våren. Naturen kan ge sån njutning och såna minnen. Visst är det fantastiskt. Egentligen är det ju ”bara” träd.
Lämna ett svar