Hundarna och jag tog en lång promenad. Drygt två timmar i skogen blev det. Och det var så skönt. Åkte på en förkylning i veckan så det var inte dumt att orka lite igen.
Jag är en sådan person som kan bli helt uppfylld av något och under en period är det bara det som gäller. Och så plötsligt en dag är det som var så fantastiskt igår inte längre roligt. Bara så där! När jag gick där i skogen så tänkte jag lite på det, på hur jag kan vara. Då konstaterade jag plötsligt att när det gäller skogen så är det inte så.
Skogen har jag älskat i hela mitt liv, så länge jag kan minnas, och jag kommer nog att älska skogen så länge jag lever. Jag har till och med sagt till maken att när det är dags för min del vill jag bli kremerad och sedan få min aska spridd i skogen.
När jag går i skogen så ser jag alltid nya saker. En ovanligt grön mossa, en särdeles vacker trädstam.
Eller monster. lnga farliga, men monster som gömmer sig i stubbar, stenar och träd. Eller lite överallt. Jag hör skogens röster när jag går där.
Jag ser samma bäck för hundrade gången och för hundrade gången så reagerar jag på hur vacker den är. Rötter som har underliga former.
Knoppar som håller på att bli tjocka som de blir om våren.
Jag tar alltid en massa helt onödiga bilder. Det finns ju så mycket vackert!
Extra roligt är det att gå där med hundarna. Det blir liksom trippellycka på något vis. De får gå runt och göra lite som de vill och jag tror att det är ganska poppis.
Min eloge till skogen.
Radioföljetongen just nu heter “Skogen” och är skriven av Margareta Lindholm. Jag har bara lyssnat på 2 avsnitt ännu men jag kommer att lyssna på alla 8. Kanske något för dej också???
Tack för tipset! Det måste jag kolla in.
Vakkert skrevet om skogen!
Tack. Men är man en skogsälskare så är man.