Idag har jag haft en arbetsfri dag. Är uppe i 75% nu och tänker göra som så att jag har en ledig dag i veckan. Idag gick jag till gymmet. Var där i nästan två timmar. Cyklade, rodde och styrketränade. Och så tittade jag på folk. Det är värst vad folk är viktiga nu för tiden. De måste ha mobiltelefonen med sig även in på gymmet. Jag såg en som gick på löpbandet som han pratade i telefon. Och när jag satt och rodde började det pipa vid sidan av killen som rodde bredvid mig. Där hade han en liten mobil bredvid sig på golvet. Och han tog så klart samtalet och under samtalets gång så försökte han faktiskt ro under tiden. Blev lite snett eftersom han bara kunde dra i roddmaskinen med ena handen.

 

Är det verkligen så viktigt att vara tillgänglig hela tiden? Jag förmodar att de tycker de är väldigt viktiga personer. För min del tycker jag bara de ser löjliga ut.

Ibland så är det väldigt enkla saker som gör en glad. Jag tror att det är viktigt att komma ihåg det ibland.

Ett exempel är det här. När sambon och jag var i London innan jul så köpte vi en liten tekanna och två muggar. En lite mindre kanna som ger ungefär två muggar te (hette också Tea for two).

Min sambo går upp före mig nästan varje morgon.

Han är så snäll att han kokar en kanna te till mig (också en sak som man blir glad av varje morgon – tack sambon).

Och varje morgon när jag går upp så blir jag glad av att se den här tekannan. Och jag blir glad av att ta en av muggarna och hälla te i den.

För jag tycker de är så fina. Och jag tycker det fortfarande efter att ha sett dem varenda morgon och ha druckit te i dem varenda morgon.

De mornar då av någon orsak båda muggarna är i diskmaskinen så att jag måste ta en annan mugg blir jag faktiskt besviken och teet smakar inte alls lika gott.

En liten enkel sak som gör en ganska glad.

..ao ao.

Idag på förmiddagen satt jag och sambon i soffan. Från någonstans i mitt huvud kom det en tanke och jag sa till sambon: ”Vad säger du om att gå till gymmet idag?”

”Jo, det kan vi väl göra” tyckte sambon. Och det gjorde vi.

Jag har inte styrketränat på flera månader och idag gjorde jag det ordentligt. Och nu sitter jag här i soffan och säger ao, ao, ao. Men det var bra egentligen så klart.

Tyvärr fick jag dock bekräftat att jag nog skall vänta med att springa. Testade löpbandet på gymmet med skor som jag använt där förut och fick återigen superont i benhinnorna höger ben. Nu skall jag nog låta bli att springa tills det läkt ut ordentligt. Får köra annan konditionsträning och så köra styrketräning så att benen blir starkare.

Ao, ao….

Jahapp nu har jag gjort det igen! Vadå? Jo inhandlat mig en ny handväska.

Och varför skulle det nu vara  någonting speciellt. Egentligen ingenting speciellt alls. Det speciella är mitt underliga förhållande till handväskor.

Jag tycker jättemycket om handväskor. Och det finns så många SNYGGA handväskor. Problemet är att jag har stora problem med att ANVÄNDA handväskor. Jag köper mig en handväska och sedan så när jag är ute på stan så upptäcker jag att jag stoppat plånboken, mobilen och nycklarna i jackfickan och lämnat väskan hemma. Det är ju så mycket enklare på något sätt. Ingen väska att hålla ordning på. Men de är ju så snygga!

Och så är det ju liksom kvinnligt att ha handväska.

Jag inbillar mig att om jag hittar den perfekta handväskan så kommer jag att bli en handväskanvändare på riktigt. Så jag brukar köpa mig handväskor då och då. Eller små ryggsäcker. Beror på hur det känns vid det tillfället. Ännu har jag inte hittat den perfekta väskan. Fortfarande kollar jag när jag köper jackor om det finns en innerficka till plånboken. Men nu har jag alltså gjort ett nytt försök. Ny handväska! Kan det vara den perfekta?

Har varit iväg och åkt tåg igen. Det är väl för att man har så mycket dödtid som man sitter och iakttar folk och vanor där. Den här gången reagerade jag på mobiltelefonvanor. Sitter det ett gäng människor på ett tåg och så tar en av dem upp en mobiltelefon och börjar ringa så dröjer det inte fem minuter så har alla människor runt omkring den här människan OCKSÅ plockat upp sin mobiltelefon och börjar ringa. Vad beror det på? Det kan ju inte vara att de vill skryta och visa att ”jag har minsann också en mobiltelefon” för det har ju så gott som alla nu för tiden. I vart fall alla som vill.

Så jag undrar om det är för att de vill visa att de har någon som de kan ringa. De här ”härmsamtalen” blir ju ofta ganska löjliga så det beror inte på att de kom på något viktigt som de måste säga bara för att någon annan tog upp sin telefon. Ofta inleds samtalen med ”Hej, det är jag – liten paus – vad gör du?” Och så brukar de följas av ett antal lika intetsägande fraser tills man märker att personen i andra änden av telefonen börjar tröttna och samtalet tar slut.

ÄR det så att det faktum att någon annan börjar prata i telefon får en att känna sig ensam? Så att man måste ringa upp någon. Jag vet inte. Men det var intressant att iaktta detta fenomen. När jag väl börjat tänka på det hände det om och om igen.

En annan sak som hände var en man som missade att gå av tåget. Precis när tåget åkte ut från stationen kom han rusandes och ville av. Tågvakten förklarade att det går inte att gå av längre för tåget körde. Mannen blev vansinning och skällde och domderade. Jag kunde inte höra vad de sa riktigt för dörren åkte igen. Men det gick i alla fall ut på att tåget förmodligen inte hade stått mer än högst tio sekunder på stationen och hur skall man hinna bli klar och gå av? Och att tåget hade stått lite drygt en minut och hur hann alla andra gå av – jo de hade lyssnat på meddelandet fem minuter innan ankomst och förberett sig. Eller något sådant.

Sedan kom mannen tillbaka in i vagnen. Då förklarade han för tågvakten att

”Jag köper inte det här?”

”Vad köper du inte”

”Att man inte skall hinna gå av tåget?”

”Nu hinner man faktiskt gå av tåget om man lyssnar på vad de säger i högtalaren och jag kan inte göra mycket åt att du inte köper det.”

”Nej, du gjorde minsann ingenting alls du?”

”Vad tycker du att jag skulle ha gjort?”

”Du skulle ha ringt han som kör tåget och säga till honom att stanna så att jag hann gå av.”

”Jag kan inte ringa tågföraren.”

”Kan du inte ringa tågföraren?!?!?!?”

”Nej”

”Vad fan är det här?? Stenåldern?”

Ja- denna berättelse om ingenting slutade i alla fall med att han fick åka till nästa station och ta nästa tåg tillbaka.

Tänk vad det händer spännande saker när man åker tåg.

I måndags var jag med min mamma i en vanlig matvaruaffär av märket Coop. Min mamma är 80 och har kanske inte världens bästa syn. Vi gick runt i affären och plockade åt oss lite saker. När vi skulle betala hittar min mamma inte sin plånbok. Det visar sig att någon snott den ur hennes handväska!! Fan vad man blir förbannad! Jag blir så arg också att man ger sig på gamla människor. Men för en tjuv är väl en gammal människa ett enkelt byte och det där med samvete har de ju tappat för länge sen!

Pratade med polisen som sa att de hade problem med ficktjuvar där just nu. Själv undrar jag om jag såg en av tjuvarna. Jag såg en tjej i tolvårsåldern som gick väldigt sakta bredvid mamma, utan att det fanns någon anledning till det. Hon tog inget då för jag kollade in henne och tyckte att det såg konstigt ut, men kanske hon bara rekade. Och hon eller någon annan slog till senare.

Mycket att göra blir det också. Tack och lov hade hon inte så mycket pengar i plånboken, men man har ju alltid så mycket annat! Bankkort, ID-kort, ICA-kort. Och hon hade sitt frikort till sjukvården där och sitt apotekskort. Jäkla människor!! Jag är varken dum eller godtrogen. Jag vet att de finns därute och jag vet att man helst skall klistra fast sina saker på kroppen för att få vara nästan säker på att få ha dem kvar, men jag blir så arg. Jag blir så himla arg att en gammal människa inte skall få gå och handla utan att behöva vara rädd för sina saker. Och det är ju hopplöst svårt att stoppa! Jag vill inte leva i ett samhälle där det står en polis i varje gathörn. Jag vill leva i ett samhälle där människorna har vett i skallen och lär sina barn att inte ägna sig åt sånt här.