September min vän



Vilken fantastiskt vacker månad september har varit! Det har varit så mycket solsken och så vackra färger. Batterierna har blivit laddade helt klart. Hoppas att oktober blir lika vacker.

I helgen skall sambon spela LAN – ja han har redan börjat. De sitter fredag kväll och sedan hela lördagen fram till mitt i natten – två eller så. Så jag har tiden för mig själv. Det är faktiskt ganska skönt.

Imorgon har jag tänkt att ta mig till silververkstaden och jobba lite. Har inte så mycket idéer så vi får väl se vad det blir av det hela.  I vart fall har jag funderingar  på att göra en eller par ringar. Vi får väl se.

Tänkte också att jag skulle testa att göra vinbladsdolmar imorgon. Om det nu blir av. Har i alla fall handlat hem alla ingredienser. Tycker det är så himla gott så det skulle vara kul att testa att göra dem själv. Inte så dumt att ha ett gäng sådana i frysen.

Är lite tråkig här just nu. Borde skriva lite längre stycken, men har inte riktigt fantasi för det. En annan dag – jag lovar.

Torsdag som fredag

Fattar inte att jag är så nedrans trött hela tiden. Jag gillar hösten så det borde inte bero på hösten. Fast kanske det är hösten i alla fall, att det är förändringen av luft och väder etc.

Idag har vi varit och käkat libanesiskt. Vi har suttit vid varsin dator nu flera kvällar i rad så vi bestämde oss för att ikväll skulle vi göra något trevligt tillsammans. Framförallt som sambon skall spela LAN fredag kväll och hela lördagen. Det var en restaurang vi inte varit på förut. Vi tog in tio olika smårätter och kunde efteråt konstatera att det var både gott och vi blev rejält mätta. Dit kan det nog tänkas att vi går flera gånger. Just det där att äta smårätter är så himla trevligt. Sitta och plocka helt enkelt.

Har börjat med en silverkula på silverkursen. Vet inte riktigt vad jag skall ha den till ännu, men ville lära mig göra en kula. Har lite funderingar på att kanske göra någon form av lås av den när den är klar. Beroende på hur den blir. Blir den inte bra så blir det nog bara en kula helt enkelt. Roligt att testa nya saker i alla fall.

Nu märks det att luften börjar bli svalare. Man får se till att både ha jacka och att ha den stängd. Men hösten har jag inget emot, framförallt som det varit så mycket blå himmel i höst. Det gör att färgerna på träden blir ännu vackrare.

Konferens i vacker miljö


Har varit iväg på tjänsteresa nu i två dagar. Igår hade jag chansen att ta en lite längre promenad innan middagen. Och återigen njuta av höstfärgerna.

Det där med konferens är livsfarligt!  Bland annat ställer de ut godisskålar. Och som det dumhuvud man är så kan man inte låta bli att ta. Och har man börjat så kan man inte sluta. Så innan dagen är slut har man vräkt i sig en massa godis som man egentligen varken velat ha eller varit speciellt sugen på. Jag har ätit godiset därför att det finns. Otroligt dålig andledning att äta godis. Men i övrigt var det en bra konferens, vi hann med jättemycket! Eller konferens – det är väl egentligen fel ord. Det var ett planeringsmöte. Naturen var fin där vi var, men man hann inte gå ut speciellt mycket. När vi har sådana där planeringsmöten sitter vi ofta ganska sent på kvällen och när man får en chans att gå ut hinner det bli mörkt. Igår hann jag dock vara ute lite innan middagen. Var väldigt fint.

Lönnarna får så fina färger!

Sånt man inte ser

Satt och tittade på lite bilder. Har ju fått pippi på bilder sedan vi köpte den där digitalkameran. När jag gick igenom bilderna kom jag ihåg de här fåglarna. I somras bodde vi på ett hotell i Celle. Att gå in på baksidan av hotellet visade sig vara närmaste vägen till vårt rum så vi utnyttjade den där bakdörren ett antal gånger. Plötsligt så fick jag en av gångerna syn på en fågel i järn. Och jag blev bara störtförälskad. När jag tittade mig runt så såg jag flera. Det var grovt gjorda fåglar av järn och armeringsjärn. De var inte behandlade på något sätt utan rostade därute i regnet. Men jag tyckte de var så vackra. Sambon tyckte väl att de var lite kul, men kunde inte riktigt förstå min entusiasm.

Men är det inte roligt. Vi gick där flera gånger utan att se de här fåglarna. Och de stod lite i skymundan, inte ställda i blickfånget precis. Det är kul med sådant. Saker som man missar hundra gånger och sedan plötsligt så finns de bara där. Och sedan kan man inte sluta att titta på dem. Jag skulle gärna tagit med mig en av de där fåglarna hem, men sambon ville inte ha dem i vardagsrummet. Och kanske någon blivit sur om jag snott en. Även om de inte syntes så mycket. Funderade också på vem som ställt fåglarna där, och varför? Det måste finnas en konstnär någonstans, fast ingen signatur fanns någonstans.

Ibland är det så med människor också. De kan gå där dag ut och dag in och man ser inte dem. Sedan en dag så finns de plötsligt där och man pratar med dem och de visar sig vara riktigt trevliga.

Det är trevligt med små överraskningar i livet. OK – de är kanske inte alltid bra, men det händer i alla fall något. Det står inte still.

En härlig höstdag!


Idag har vi varit i skogen igen. Det är en sådan lisa för själen att vara där. Vi har plockat lingon, kantareller och trattkantareller. Så nu finns där lingon till dig i frysen mamma.

Det var så fantastiskt väder idag! Solen sken och det var jättevarmt. Och där var ungefär tio miljoner älgflugor ute. Huva!

Trattkantarellerna fanns där, men ännu inte i stora mängder. Det blir fler skogsbesök innan hösten räknas vara slut. Men det blev ändå några liter trattkantareller samt lite kantareller. Trattkantarellerna stoppades ner i kikärtsbiffar som vi stekte upp. Bra att ha i frysen. Kantarellerna blir middag i morgon.

Här är en sammanfattning av dagens skogsbesök.

Krossad ruta!!

Igår kväll när vi satt i vardagsrummet hörde vi plötsligt ett klirr. ”Var det en ruta?” undrade båda. Och mycket riktigt, vid koll visade det sig att någon hade krossat rutan i sovrummet. Tack och lov bara ytterrutan så det var inte fritt blås rakt in.

Men tror ni att någon var kvar? Att någon kom och bad om  ursäkt?
Naturligtvis inte!
Vad är det för samhälle av fegisar och egoister vi håller på att skapa? Jag tycker att människor har allt svårare att stå för vad de gör och de visar allt mindre hänsyn. Och då pratar jag inte i första hand om våran ruta. Den är bara ett bland så många tecken.
Jag gillar människor som står för vad de gör och vad de tycker. Även om deras åsikter kanske inte passar in eller jag kanske inte gillar dem. Men om de står för vad de tycker så vet jag var jag har dem. Och  människor som står för vad de gör, det är människor som är verkligen har styrka och har hittat sig själva. Jag vet inte alltid om jag själv uppfyller kategorin, men jag försöker i alla fall. Jag har viljan och jag tror att jag lyckas för det mesta.
Ett exempel på det motsatta var jag en gång med om på ett fik i Göteborg. Sambon och jag satt i ett par fåtöljer och strax bakom mig fanns en liten trappa upp till ett högre etage. Sambon och jag sitter och pratar och jag sitter lite framåtlutad. Plötsligt gör det bara skitont i min rygg. Då visar det sig att det är två tjejer ovanför den där trappan som råkat välta en pall. Pallarna var väldigt tunga, gjorda av någon metall, och pallen hade ramlat rakt ner på min rygg. Jag har fortfarande en inbuktning i ryggen där den ramlade. Tack och lov att jag var framåtlutad, vet inte hur det gått om jag fått pallen i huvudet.
Men i alla fall. De här tjejerna, tror ni att de bad om ursäkt? Nej, de reste upp pallen snabbt och gick därifrån. Gör man så?? Jag blev grymt chockad (det gjorde nämligen skitont) och ledsen, men ärligen så blev jag mest chockad och ledsen av att de inte sa ett ljud, bara gick. Jag tog mig snabbt ut ur fiket för jag började gråta och andas så där läskigt som man kan göra när man blir riktigt chockad. Ändå tror jag att hade tjejerna sagt förlåt så hade jag inte reagerat lika hårt. Jag visste väl för fasiken att de inte gjorde det med vilje, så jag hade inte blivit arg. Det läskiga är dock att det är naturligt för alltför många människor att INTE säga något när man gör något fel, utan istället försvinna så snabbt som möjligt och hoppas på att ingen har sett en. Vilket hjältemod! Vet bara att jag vill inte ha de där människorna vare sig som grannar, arbetskamrater eller vänner. Tyvärr får jag inte välja.
Därför har vi en trasig ruta och ingen som står för att de tog sönder den. Jag tror nämligen inte att det heller skedde med vett och vilja. Åtminstone hoppas jag verkligen det.

Lördagstankar


Tusensköna är en fantastisk blomma egentligen. När jag ser den på senvintern så vet man att våren verkligen är på gång. Och ändå blommar den nästan hela året. Idag såg jag att den också kunde vara en höstblomma. Och den passade bra in där. Grönt gräs, bruna höstlöv och så den skira, urstarka tusenskönan.Idag har jag varit och jobbat med silver i en liten verkstad. Har gjort ett armband och ett par örhängen. Bilder kommer på hemsidan så småningom, de skall filas och putsas lite till innan de är klara. Roligt att jobba lite helt på egen hand också. Men kursen behövs fortfarande, dels för att jag vill lära mig mera, mycket mera och dels för att det är kul att gå dit och träffa människorna där. Det är kul med kvällskurser eller dylikt. Man går dit och träffar människor som inte har någonting att göra med resten av livet. De finns liksom inte i livssfären, utom på onsdagkvällar vissa veckor om året. Man behöver liksom inte tänka på dem när man kommer hem.

Imorgon skall vi till skogen!!

Höstbilder

Fortsätter med mitt hösttema. Kan inte sluta att fascineras av färgerna. Av ljuset. Av stämningen.

Spindelnät med lite extra attiraljer. En bättre fotograf hade kunnat göra mer med det, men jag tycker ändå det är vackert.

Höstlöv – visst är det vackert. Som jag skrivit förut. Det är något vacker och härligt med det vissna, det som ändå är en del av allt.

Jag har INTE fått pippi på bänkar, jag lovar. Men jag tyckte färgen på bänken och färgen på löven var så vackra ihop.

En ensam svan i höstsjön och bland höstlöven. Såg den senare och då hade den en stor familj, så egentligen tog den sig bara en liten simtur för att få vara ifred från alla ungarna och partnern en stund.